„Du är icke skeptiker, icke blaserad, icke voltairian, du är en odåga, och till på köpet en dålig odåga, jag menar, ingen naiv, utan en fullt medveten odåga. De naiva odågorna ligga stilla på ugnstaket och göra ingenting, derför att de inte kunna göra någonting... De tänka ingenting, men du är en tänkande menniska och ligger ändå still... Du skulle kunna göra något, men du gör ingenting... Du ligger på rygg med din fylda buk i vädret och säger: »Det här, att bara ligga still så här, det är det enda rätta... alt hvad menniskorna ta sig till att göra, är bara dumheter, onyttig äflan, onödigt bråk!«“
(Om somliga tecken visas felaktigt, torde man byta till teckensatsen iso-8859-1 i läsaren.)
---8<-------------(Här börjar filen adelsfolk.txt)----------------------
ADELSFOLK
NOVELL
AF
IVAN TURGENJEF
---
FRÅN RYSKAN ÖFVERSATT
AF
- K -
------------------------------------------------------------------------
STOCKHOLM, 1886.
------------------------------------------------------------------------
Afskrift af Erik Jonsson
år 2004-2005
(tvåtusenfyra till
tvåtusenfem).
Fullkomlig
öfverensstämmelse med
förlagan utlofvas icke.
Läsarne kunna sjelfva
rätta uppenbara
felskrifningar.
------------------------------------------------------------------------
I.
Det led mot aftonen af en
klar vårdag år 1842.
Små, rosenfärgade moln
stodo högt på den ljusa
himlen, och det såg ut,
som om de icke drogo bort
utan så småningom
försvunno in i asurens
djup.
I ett vackert hus i
utkanten af
guvernementsstaden Orel,
sutto tvänne qvinnor vid
ett öppet fönster. Den
ena tycktes vara omkring
femtio år, den andra
redan en gumma om
sjuttio.
Den förra hette Marja
Dmitrievna Kalitin.
Hennes man, f. d.
guvernementsprokurator
och en på sin tid mycket
bekant jurist, beslutsam
och rask, men häftig och
envis, hade dött omkring
tio år förut. Han hade
fått en ganska god
uppfostran och gjort
studier vid universitetet
i Moskva, men uppvuxen i
fattigdom, hade han
tidigt insett
nödvändigheten af att
sjelf bana sig en väg och
skapa sig en förmögenhet.
Marja Dmitrievna hade
gift sig med honom af
kärlek. Han såg inte
illa ut, hade godt hufvud
och kunde vara ganska
älskvärd, när han ville.
Marja Dmitrievna, hvars
familjenamn var Pjestof,
hade redan som barn
förlorat sina föräldrar
och derefter tillbragt
några år i en pension i
Moskva. Sedan hon lemnat
denna, bodde hon
tillsammans med en faster
och en äldre bror på
deras fädernegods
Pokrofskoje omkring
femtio verst från Orel.
Men brodern flyttade
snart till Petersburg för
att ingå i statens
tjenst, och under tiden
hade systern och tanten
det ganska knappt, till
dess en plötslig död
satte en gräns för hans
lefnadsbana.
Marja Dmitrievna ärfde
godset, men blef icke
länge bofast der. Redan
på andra året efter
hennes giftermål med
Kalitin, som på några
dagar lyckats eröfra
hennes hjerta och hand,
blef Pokrofskoje utbytt
mot en annan egendom,
mycket mer vinstgifvande,
men fult belägen och utan
herrskapsbyggning.
Samtidigt köpte sig
Kalitin ett hus i staden
Orel, som han utsett till
stadigvarande boningsort
för sig och sin fru.
Till huset hörde en stor
trädgård, som åt ett håll
räckte ända ut till de
öppna åkerfälten utanför
staden. »På det viset
behöfver man inte släpa
ut på landet om
somrarne«, menade
Kalitin, som icke var
någon synnerlig vän af
den landtliga stillheten.
Mer än en gång saknade
Marja Dmitrievna sitt
kära Pokrofskoje med den
lilla muntra bäcken, de
stora ängarne och
grönskande hagarne. Men
hon motsade aldrig sin
man i någonting och hyste
en obegränsad vördnad för
hans förstånd och
erfarenhet. Och då han
efter femton års
äktenskap skildes hädan,
efterlemnande en son och
två döttrar, hade Marja
Dmitrievna redan så vant
sig vid sitt hus och vid
stadslifvet, att hon
numer icke ville lemna
Orel.
I sin ungdom ansågs Marja
Dmitrievna vara en ganska
täck blondin, och ännu
vid femtio år hade hennes
drag, ehuru numera litet
pussiga och uttryckslösa,
dock icke förlorat alt
behag. Af naturen var
hon mer känslosam än
egentligen god, och
bibehöll ännu vid mogna
år ganska mycket af en
pensionsflickas sätt.
Hon klemade med sig, blef
lätt ond och kunde brista
i gråt, om någonting
störde hennes vanor. Men
så var hon också mycket
vänlig och älskvärd, när
alla hennes önskningar
uppfyldes och ingen
motsade henne.
Hennes hus ansågs för ett
af de angenämaste i
staden. Hon hade en
betydlig förmögenhet,
till en del ärfd, men
till större delen
förvärfvad af hennes
aflidne man. Bägge
döttrarne bodde hemma hos
sin mor, men sonen
uppfostrades vid ett af
de förnämsta gymnasierna
i Petersburg.
Den gamla damen, som satt
bredvid Marja Dmitrievna
vid fönstret, var samma
faster, med hvilken hon
tillbragt så många
ensamma år på
Pokrofskoje, och hennes
namn var Marfa
Timofejevna Pjestof. Hon
ansågs vara ett riktigt
original, hade ett mycket
sjelfständigt lynne, sade
folk sanningen midt i
ansigtet, och ehuru hon
egde mycket små
tillgångar, uppträdde hon
så, som om hon ständigt
rörde sig med stora
summor.
Marfa Timofejevna hade
aldrig kunnat med sin
brorsdotters man, och
strax efter giftermålet
hade hon flyttat bort
till en liten gård, hon
egde, och der bott i tio
år i en liten nedrökt
bondstuga.
Marja Dmitrievna var
egentligen litet rädd för
sin faster. Med svart
hår och skarpa ögon ännu
på ålderdomen rörde sig
den lilla spetsnästa
gumman med stor
liflighet, höll sig
mycket rak, talade fort
och tydligt med tunn,
gäll röst, och gick
alltid klädd i hvit
bindmössa och hvit kofta.
--- Hvad är det nu för
då? --- frågade hon
plötsligt Marja
Dmitrievna, --- hvad
suckar du för, mor
lilla?
--- Hå hå ja ja! ---
suckade denna till
svar, --- hvilka
underbara moln!
--- Jaså, du tycker, att
det är mycket synd om
dem, hva' sa'?
Marja Dmitrievna svarade
icke.
--- Hvarför kommer inte
Gedeonofski? --- sade
Marfa Timofejevna,
under det hon flitigt
stickade på en lång
yllehalsduk. --- Han
skulle hjelpa dig att
sucka eller också
ljuga ihop något
trefligt åt oss.
--- Alltid dömer ni så
strängt öfver honom!
Sergej Petrovitsch är
en mycket
aktningsvärd man.
--- Aktningsvärd! ---
upprepade gumman
försmädligt.
--- Och hvilken
tillgifvenhet hyste
han icke för min
salig man! ---
fortfor Marja
Dmitrievna. --- Han
kan ju ännu icke i
dag tänka på honom
utan synbar rörelse!
--- Än se'n då! Det är
väl inte att undra
på, när din man drog
upp honom ur elände,
--- brummade Marfa
Timofejevna och satte
stickorna i ännu
raskare fart än
förut.
--- Ser så from och
beskedlig ut med sitt
gråa hår, --- började
hon igen efter en
stund, --- men bra
han öppnar mun, så är
det lögn eller
sqvaller... Och ändå
är han statsråd till
på köpet!... Nå, så
han är också
prestson, förstås.
--- Det är nog en liten
svaghet hos honom,
men hvem är väl utan
fel här i verlden,
lilla tant? Sergej
Petrovitsch har just
inte fått någon
uppfostran, det är
nog sant... han kan
inte tala franska...
Men ni må säga hvad
ni vill, så är han i
alla fall en mycket
angenäm menniska.
--- Ja, för att han
alltid slickar dig på
händerna, förstås!...
»Talar inte
franska«!... Och det
är ju en riktig
olycka det,
naturligtvis!... jag
sjelf är inte stark i
franska dialekten...
För honom vore det
bättre att inte tala
något språk alls, så
kunde han inte ljuga.
Men ser man på, ---
tillade hon med en
blick ut på gatan.
--- »När man talar om
trollen, så stå de i
farstu'n«. Der
kommer han ju, din
»angenäma menniska«,
marscherande med
stora steg... Så
lång han är se'n...
en riktig stork!
Marja Dmitrievna började
ordna sina lockar.
Fastern såg på henne med
ett försmädligt leende.
--- Hur är det, mor
lilla? Du kan väl
aldrig ha något grått
hårstrå häller? Håll
efter din Palaschka!
Hvar har hon sina
ögon!
--- Faster ska' då alltid
retas också, ---
mumlade Marja
Dmitrievna harmset
och knackade med
fingrarne på
stolskarmen.
--- Sergej Petrovitsch
Gedeonofski! ---
skrek med gäll röst
en liten rödkindad
betjentgosse, i det
han öppnade dörren.
------------------------------------------------------------------------
II.
En lång herre i snygg
rock, korta byxor, grå
kastorhandskar och två
halsdukar --- en svart
ofvanpå och en hvit
inunder --- trädde in i
rummet. Alt hos honom
bar prägel af
anständighet och
höflighet, ända från hans
välbildade ansigte, med
håret slätkammadt utmed
tinningarne, ned till de
mjuka knarrlösa stöflarne
utan klackar.
Han bugade sig först för
värdinnan i huset, Marja
Dmitrievna, och sedan för
Marfa Timofejevna. Under
det han långsamt drog af
sig handskarne, böjde han
sig ned öfver Marja
Dmitrievnas hand och
kysste den vördnadsfullt
två gånger å rad.
Derefter satte han sig
långsamt ned i en
länstol, och under det
han småleende strök
fingerspetsarne mot
hvarandra, började han
med artig ton:
--- Och Lisaveta
Michajlovna befinner sig
väl, hoppas jag?
--- Ja, --- svarade Marja
Dmitrievna --- hon är i
trädgården.
--- Och Elena
Michajlovna?
--- Lenotschka är också i
trädgården.... Nå,
har ni inte något
nytt att berätta?
--- Åh jo, hvarför inte?
--- svarade Sergej
Petrovitsch blinkande
och nysande. ---
Hm... om ni tillåter,
mina damer, så har
jag verkligen en
nyhet att
berätta... och det en
ganska märkvärdig
nyhet ändå.
Lavretski... Fedor
Ivanitsch har kommit
tillbaka.
--- Fedja? --- sade Marfa
Timofejevna,
förvånad. --- Nej,
narras ni inte nu
igen, far lille?
--- Nej, visst inte, jag
har sjelf sett honom.
--- Ja, det bevisar
ingenting.
--- Han har blivit fet
och dugtig, ---
fortfor Gedeonofski,
i det han låtsades
icke hafva hört Marfa
Timofejevnas
anmärkning. --- Han
förefaller ännu mer
axelbred än förr och
har en riktigt
blomstrande
ansigtsfärg.
--- Han har blifvit fet,
--- upprepade Marja
Dmitrievna långsamt.
--- Hur i all verlden
kan det vara möjligt?
--- Ja, det kan man alt
undra på, --- svarade
Gedeonofski, --- en
annan skulle i hans
ställe verkligen
skämts för att visa
sig ute bland
menniskor.
--- Hvarför det? ---
inföll Marfa
Timofejevna. --- Hvad
är det för dumt prat!
Menniskan har kommit
tillbaka hem... än
se'n då, hvar vill ni
väl han skulle göra
af sig? Och om han
ändå hade begått
något felsteg!
--- Det är alltid mannens
fel, min nådiga, det
vill jag ta mig den
friheten att påstå,
om hustrun uppför sig
illa.
--- Ja, så säger du,
lille far, derför att du
sjelf aldrig varit gift.
Gedeonofski smålog
tvunget.
--- Tillåt mig att fråga,
--- sade han efter en
stunds tystnad, ---
åt hvem stickar ni
den der förtjusande
halsduken?
Marfa Timofejevna såg
skarpt på honom.
--- Åt den, som aldrig
springer med
sqvaller, aldrig är
falsk och aldrig
sätter ihop
historier, om det
fins någon sådan
menniska i verlden.
Fedja känner jag
mycket väl, och han
har inte gjort sig
skyldig till något
annat fel än det, att
han skämt bort sin
hustru... Nå ja, han
gifte sig ju också af
kärlek, och sådana
giftermål går det
alltid på tok med,
--- sade gumman med
en sidoblick på Marja
Dmitrievna. --- Men
nu, lille far ---
tillade hon, i det
hon steg upp och
plockade ihop sina
saker, --- nu kan du
vända din elaka tunga
mot hvem du vill, mig
sjelf inte
undantagen. Jag
skall inte hindra dig
längre.
Med dessa ord lemnade hon
rummet.
--- Så der är hon alltid!
--- suckade Marja
Dmitrievna ---
ständigt och jämt!
--- Det kommer af hennes
år, --- anmärkte
Gedeonofski --- men
hvad skall man
göra!... Hon behagade
nyss säga: »åt den
som aldrig är falsk«.
Men hvem är väl fri
från falskhet i våra
dagar?... Tiden är nu
en gång sådan. En af
mina vänner, en högst
aktningsvärd man och
dertill... jag fäster
särskild vigt vid
det... en man af hög
rang, brukade säga,
att nu för tiden kan
inte ens en höna
närma sig sitt korn
utan list. Alltid
lurar hon på, hur hon
skall komma åt det
från sidan... Men när
jag ser på er, nådig
fru... ack, ni har då
verkligen en englalik
karaktär... Tillåt
mig att ännu en gång
få kyssa er lilla,
snöhvita hand!
Marja Dmitrievna smålog
svagt och räckte
Gedeonofski sin knubbiga
hand med lillfingret i
behagfull krökning skildt
från de öfriga.
Under det att han
långsamt förde den till
sina läppar, makade Marja
Dmitrievna sin stol
närmare intill hans, och
lutande sig litet framåt,
frågade hon halfhögt.
--- Ni har då således
sett honom?... och
han skulle verkligen
vara munter och
kry... alldeles som
om ingenting hade
händt...
--- Ja, bevars. Det har
inte bekommit honom
det allra ringaste,
--- svarade
Gedeonofski
hviskande.
--- Och har ni hört, hvar
hans fru är nu?
--- På sista tiden var
hon i Paris, men nu
sägs det, att hon
flyttat till Italien.
--- Det är verkligen
någonting
förskräckligt med
Fedjas belägenhet.
Jag förstår inte, hur
han kan härda ut med
det... Olyckor kunna
hända hvem som helst,
men han har ju
blifvit ett talämne
för så godt som hela
Europa, kan man säga.
Gedeonofski suckade.
--- Ja, ja, så är
det... Hon lär ju
bara umgås med
artister och
pianister och andra
sådana der lejon,
eller hvad de nu
kallas för på deras
språk... Hon har
verkligen förlorat
hvarje känsla af
blygsel och
anständighet.
--- Ja, det är mycket,
mycket ledsamt, ---
sade Marja
Dmitrievna, --- och
särskildt för
slägten... Som ni väl
vet, Sergej
Petrovitsch, så är
han en syssling till
mig i tredje led.
--- Ja, jag vet... Skulle
jag inte känna till
hvad som rör er
familj, min bästa
Marja Dmitrievna?
--- Jag undrar just, om
han tänker komma till
oss... Hvad tror ni?
--- Ja,
förmodligen... Men
för resten så sägs
det, att han tänker
slå sig ned på
landet.
Marja Dmitrievna såg upp
mot himlen.
--- Ack, Sergej
Petrovitsch... när
jag tänker på, hur
försigtiga vi qvinnor
måste vara i vårt
uppförande!
--- Det är skilnad på
qvinnor och qvinnor,
Marja Dmitrievna.
Det fins olyckligtvis
sådana... med
flyktigt
sinnelag... och så
ungdomen till... och
alla ha inte heller
fått fasta moraliska
grundsatser
inpräglade från
barndomen.
Sergej Petrovitsch tog
upp ur fickan en blårutig
näsduk och började breda
ut den.
--- Ja, sådana qvinnor
fins det visserligen,
--- Sergej
Petrovitsch förde ett
hörn af näsduken till
den ena ögonvrån och
sedan till den andra,
--- det fins det nog,
Gudi klagadt... men i
allmänhet... när man
betänker... det vill
säga... Det är
förskräckligt, hvad
det dammar ute i dag.
--- Maman, maman! ---
hördes en barnsligt
klingande stämma, och
en liten söt,
elfvaårig flicka kom
inspringande i
rummet. --- Vladimir
Nikolajitsch kommer
ridande hit till oss!
Marja Dmitrievna reste
sig upp. Sergej
Petrovitsch steg också
upp och bugade sig
artigt.
--- Ödmjuka tjenare,
Elena Michajlovna,
--- sade han, och i
det han för
anständighetens skull
gick bort till ett
hörn af rummet,
började han med
dämpadt ljud snyta
sin långa, raka näsa.
--- En sådan vacker häst
han har, maman! ---
fortfor den lilla
flickan. --- Han var
alldeles nyss borta
vid trädgårdsgrinden
och sa' till Lisa och
mig, att han skulle
rida fram till stora
trappan.
I det samma hördes
hofslag, och en smärt,
ungdomlig ryttare på en
vacker brun häst visade
sig på gatan och stannade
vid det öppna fönstret.
------------------------------------------------------------------------
III.
--- God dag, Marja
Dmitrievna! ---
ropade den unge
ryttaren med
behagligt klingande
röst, --- hvad tycker
ni om mitt nya köp?
Marja Dmitrievna kom fram
till fönstret.
--- God dag, Voldemar!
--- Oh, en sådan
förtjusande häst!
Hvar har ni köpt den?
--- På
remontermötet... Men jag
fick betala den dyrt.
--- Hvad heter den?
--- Orlando. Ja, det är
ett dumt namn, men
jag tänker byta om
det... Eh bien, eh
bien, mon
garçon... Han är så
ostyrig så!
Hästen fnös, skrapade med
framhofvarne och skakade
på sin fraggiga nos.
--- Lenotschka!... Klappa
honom på halsen, var
inte rädd, du! ---
sade den unge
ryttaren.
Flickan sträckte ut
handen genom fönstret,
men Orlando reste sig
hastigt på bakbenen och
kastade sig åt sidan.
Ryttaren förlorade dock
icke fattningen. Ett
fast tag med benen, ett
lätt slag på halsen med
ridspöet, och efter några
ögonblicks motstånd fick
han hästen att åter stå
stilla framför fönstret.
--- Prenez garde, prenez
garde, --- varnade Marja
Dmitrievna.
--- Lenotschka, klappa
honom du, ---
upprepade ryttaren,
--- jag ska' nog
hålla honom i styr.
Flickan sträckte åter ut
handen och strök sakta
hästens darrande nos,
medan denne gång på gång
skakade hela sin kropp
och oupphörligt tuggade
på betslet.
--- Bravo, bravo! ---
ropade Marja
Dmitrievna, --- men
stig nu af och kom in
till oss!
Ryttaren gjorde en
skicklig volt, gaf hästen
sporrarne och red i kort
galopp nedåt gatan och in
på gården. En minut
derefter inträdde han med
ridspöet i handen in i
salongen genom dörren
till tamburen, och i
samma ögonblick visade
sig på tröskeln till en
annan af salongens dörrar
en hög, smärt,
svartlockig flicka om
nitton år. Det var Lisa,
Marja Dmitrievnas äldsta
dotter.
------------------------------------------------------------------------
IV.
Den unge man, hvilken vi
nyss presenterat för
läsaren, och hvars namn
var Vladimir Nikolajitsch
Panschin, tjenstgjorde
egentligen i Petersburg
som embetsman på
särskildt förordnande i
ministeriet för inrikes
ärenden, men hade i och
för ett tillfälligt
officielt uppdrag
afsändts till Orel, med
anställning hos
guvernören, general
Sonnenberg, till hvilken
han för öfrigt var en
aflägsen slägting.
Panschins far, en
f. d. stabsryttmästare
och känd spelare, en man
med litet, hoptryckt
ansigte, vackra ögon och
nervösa ryckningar kring
läpparne, umgicks under
hela sin lifstid
uteslutande med förnämt
folk, var medlem af
engelska klubben i både
Petersburg och Moskva,
och ansågs för en
verldserfaren, föga
pålitlig, men älskvärd
och angenäm
sällskapsmenniska.
Oaktadt sin erfarenhet,
befann han sig ständigt i
penningförlägenhet och
efterlemnade åt sin ende
son en obetydlig
förmögenhet, men mycket
trassliga affärer.
Deremot hade han dragit
försorg om, att sonen
skulle få en efter hans
begrepp utmärkt
uppfostran.
Vladimir Nikolajitsch
talade franska utmärkt,
engelska ganska bra och
tyska mycket illa. Så
skulle det också vara.
Det passade sig icke för
bättre folk att tala
tyska väl, men att en
eller annan gång, och i
synnerhet vid mera glada
tillfällen, låta höra
några tyska ord, det gick
mycket väl an, »c'est
mкme très chic«, som
parisarna från Petersburg
bruka uttrycka sig.
Redan vid femton års
ålder förstod Vladimir
Nikolajitsch att göra sin
entrée i en salong utan
all tafatt blyghet, att
röra sig der med
behagfull ledighet och
aflägsna sig i det
lämpliga ögonblicket.
Den äldre Panschin hade
skaffat sin son en mängd
värdefulla relationer.
Under det att han
blandade korten mellan
tvänne robbertar, eller
efter en med någon förnäm
medspelare lyckligt gjord
»storslam«, underlät han
aldrig att till denne
nämna ett ord om sin
»lilla Volodjka«. För
egen del hade Vladimir
Nikolajitsch under sin
vistelse vid
universitetet väl icke
förvärfvat någon högre
grad än den af »verklig
student«, men i dess
ställe knutit intim
bekantskap med flera unga
män af god familj och
vunnit inträde i flera
förnäma hus. Öfverallt
var han en gerna sedd
gäst. Han såg ganska bra
ut, hade ett ledigt sätt,
var alltid munter och
gladlynt och med om
allting, höflig och
aktningsfull, der det var
nödvändigt, djärf och
ogenerad, der det gick
an, med ett ord en
förträfflig kamrat och
»charmant garçon«. Också
hade för honom öppnat sig
sådana kretsar, som för
andra unga män i samma
ställning voro
fullkomligt
otillgängliga.
Panschin hade redan
tidigt kommit underfund
med hemligheterna af en
finare salongsbildning
och verldsvana. För dess
oskrifna lagar hyste han
en djup aktning, förstod
att behandla småsaker med
halft satirisk vigtighet
och ge sig min af att
anse alt vigtigt som
småsaker, dansade utmärkt
väl och klädde sig efter
engelskt mod. På kort
tid hade han också
förvärfvat sig namn af
att vara en af
Petersburgs smidigaste
och mest älskvärda
kavaljerer. Och smidig
var Panschin verkligen i
lika hög grad som fadern,
men han var också en
ganska begåfvad ung man
med alla möjliga
talanger. Han sjöng
mycket bra, tecknade fint
och ledigt, skref vacker
vers och uppträdde på
sällskapsteatrar med en
förvånande säkerhet och
abandon. Han var nu
tjuguåtta år och redan
kammarjunkare med ganska
hög rang.
Panschin trodde på sig
sjelf, på sitt eget
förstånd och skarpsinne.
Djärft och gladt gick han
sin väg fram, och allting
gick för honom som en
olja. Han var van att
behaga alla, både gamla
och unga, och inbillade
sig, att han kände
menniskorna och i
synnerhet qvinnorna,
derför att han alltid
hade reda på deras små
tycken och svagheter för
stunden. Med sin i någon
mån konstnärligt anlagda
natur kunde han till en
viss grad värmas upp och
ryckas med af en inre
hänförelse, och i följd
deraf tillät han sig
också åtskilliga
afvikelser från hvad den
fina verlden ansåg
passande. Han umgicks
med en del folk, som icke
tillhörde »societeten«,
rumlade om med dem ganska
tappert och lefde i
allmänhet fritt och
otvunget. Men i grund
och botten var han en
kall och beräknande
menniska. Äfven under
den mest uppsluppna
munterheten i ett gladt
lag bibehöllo hans kalla,
bruna ögon sin skarpa,
vaksamma blick. Denne
djärfve och sjelfviske
unge man kunde aldrig
helt och hållet glömma
sig eller ryckas med af
stundens ingifvelse.
Till hans beröm måste man
dock säga, att han aldrig
skröt öfver sina
framgångar.
I Marja Dmitrievnas hus
hade han kort efter sin
ankomst till Orel vunnit
inträde och snart gjort
sig fullkomligt
hemmastadd. Och sjelf
var Marja Dmitrievna
alldeles betagen i honom.
Panschin helsade artigt
på alla de innevarande,
skakade hand med både
Marja Dmitrievna och
Lisaveta Michajlovna,
klappade Gedeonofski helt
lätt på axeln, och
vändande sig om på
klackarne tog han
Lenotschka om hufvudet
och kysste henne på
pannan.
--- Och ni är inte rädd
att rida på en sådan
der ostyrig häst? ---
frågade Marja
Dmitrievna.
--- Förlåt mig, Orlando
är tvärtom mycket
fromsint, men vill
ni, jag skall säga
er, hvad jag är rädd
för?... Jag är rädd
för att spela
»préférence« med
Sergej Petrovitsch.
Han spelade mig
alldeles pank i går
afton hos
Bjelenitsins.
Gedeonofski lät höra ett
tunnt, inställsamt
skratt. Han begagnade
hvarje tillfälle att söka
ställa sig väl med den
unge lysande embetsmannen
från Petersburg,
guvernörens gunstling.
Under sina samtal med
Marja Dmitrievna talade
han ofta om Panschins
utmärkta egenskaper.
»Och hur skulle man annat
än kunna berömma honom?«
brukade han säga, »en ung
man, uppburen i de högsta
kretsarne och med en
lysande embetsmannabana
framför sig och ändå inte
det ringaste högfärdig!«
För öfrigt ansågs
Panschin äfven i
Petersburg som en
skicklig embetsman.
Arbetet flöt honom lätt
ur händerna. Han talade
derom i en lätt,
skämtande ton, som det
anstår en verldsman,
hvilken icke tillägger
sitt arbete någon
synnerlig betydelse, men
var i sjelfva verket
mycket noggrann i
tjensten. Det är på
sådant sätt en ung man i
verken gör sig omtyckt af
sina förmän, och sjelf
hyste Panschin icke något
tvifvel om, att han med
tiden kunde bli minister,
om han ville.
--- Ni behagar säga, ---
sade Gedeonofski, ---
att jag pungslog er
på préférence härom
aftonen, men hvem var
det, som i förra
veckan spelade af mig
tolf rubel? och
dessutom...
--- Ack, ni gamle skälm!
--- afbröt Panschin
honom med litet
vårdslös vänlighet,
och utan att vidare
egna honom någon
uppmärksamhet,
närmade han sig Lisa.
--- Jag har icke kunnat
få uvertyren till
Oberon här, ---
började han. --- Det
var bara tomt skryt,
när fru Bjelenitsin
sade, att hon hade
all möjlig klassisk
musik. I sjelfva
verket hade hon rakt
ingenting annat än
polkor och valser,
men jag har nu
skrifvit till Moskva
efter uvertyren, så
inom en vecka har ni
den här. A propos,
--- fortfor han, ---
jag skref i går en ny
romans och satte en
liten melodi till
den... Om ni vill,
så skall jag sjunga
den för er... Jag
vet inte, hur den kan
ta sig ut... Fru
Bjelenitsin sade
visserligen, att den
var »mycket söt«, men
hennes omdöme har ju
ingen betydelse...
Jag skulle gerna
vilja höra ert
tycke... Men för
resten, så är det
kanske lämpligare en
annan gång.
--- Nej, hvarför det? ---
blandade sig Marja
Dmitrievna i
samtalet, --- hvarför
inte just nu?
--- Som ni behagar, ---
sade Panschin med det
öppna, behagliga
leende, som hos honom
kom och försvann lika
hastigt.
Han sköt fram en stol
till pianot, satte sig,
och efter några inledande
ackord sjöng han med
tydligt uttal af hvarje
ord, följande romans:
Bland ljusa
strömoln månen
skrider Högt
ofvan jordens
rund, Men
trolska strålar
draga vågen Ur
hafvets djupa
grund
Så verkar ock
ditt blida
väsen Uppå min
andes haf,
Blott ett mig
rör till fröjd
och smärta, Den
trollmakt, Gud
dig gaf.
Af kärleks qval
och längtan
brusar Mitt
hjärtas vågors
svall, Men
känslolös på
mig du blickar
Som månen kysk
och kall.
Den sista versen sjöng
Panschin med särskild
uttrycksfullhet och
kraft, och i det
lidelsefullt stormande
ackompagnemanget tyckte
man sig höra
»hjärtevågornas svall«.
Efter orden: »men
känslolös på mig du
blickar«, följde liksom
ofrivilligt en knapt
hörbar suck, sångaren
slog ned ögonen och lät i
sista strofen rösten
sakta förklinga i ett
fint, själfullt morendo.
Då han slutat, berömde
Lisa det vackra motivet,
Marja Dmitrievna
upprepade flere gånger
»Utmärkt! utmärkt!«, och
Gedeonofski utropade
»Förtjusande!... Ord!
melodi! harmoni!, allting
lika förtjusande!«
Lenotschka betraktade
sångaren med barnslig
beundran. Med ett ord,
alla de närvarande voro
särdeles intagna af den
unge dilettantens nya
alster, men bakom
salongsdörren ut till
tamburen stod en nyss
ankommen gammal man, som,
att döma efter det
liknöjda uttrycket i hans
ansigte och ryckningen på
axlarne, icke funnit
något synnerligt behag i
Panschins »förtjusande«
romans.
Sedan den gamle mannen
väntat några ögonblick
och med en grof näsduk
dammat af sina stöflar,
knep han hastigt ihop
ögonen, tryckte läpparne
hårdt till samman med en
butter min, krökte sin
redan af åren böjda rygg
och steg långsamt in i
salongen.
--- Ah, Christofor
Fedoritsch!... God
dag, god dag! ---
utropade Panschin
före alla andra och
sprang hastigt upp
från stolen, --- jag
hade ingen aning om,
att ni var här. För
ingenting i verlden
skulle jag kunnat
förmå mig att i er
närvaro sjunga min
lilla romans. Jag
vet nog, att ni inte
är någon vän af sådan
der lättare musik.
--- Jag har icke hört,
--- svarade den
nykomne på bruten
ryska, och sedan han
bockat sig för alla
de närvarande, blef
han stående med
tafatt hållning midt
i rummet.
--- Monsieur Lemm, ---
sade Marja
Dmitrievna, --- ni
har väl kommit för
att ge Lisa sin
musiklektion?
--- Nej, icke Lisafet
Michajlovna utan Elen
Michajlovna.
--- Jaså, det var
bra... Lenotschka, gå
upp på skolrummet med
herr Lemm.
Gubben skulle just följa
med den lilla flickan, då
Panschin hejdade honom.
--- Gå inte er väg genast
efter lektionstimmens
slut, --- sade han,
--- Lisaveta
Michajlovna och jag
skola spela en sonat
af Beethoven à quatre
mains.
Gubben mumlade något i
näsan, och Panschin
fortfor på tyska med
mycket dålig
prononciation:
--- Lisaveta Michajlovna
har visat mig den
andliga kantat, ni
förärat henne... Ett
utmärkt vackert
stycke!... Tro för
all del inte, min
bästa Christofor
Fedoritsch, att jag
inte förstår att
sätta värde på
allvarlig musik...
Tvärtom! Den kan väl
ibland vara litet
tråkig, men så är den
i stället så mycket
mer gedigen.
Gubben rodnade ända upp
till öronen, kastade en
hastig sidoblick på Lisa
och lemnade skyndsamt
rummet.
Marja Dmitrievna bad
Panschin att ännu en gång
sjunga sin romans, men
han förklarade, att han
icke ville plåga den
lärde tyskens öron, och
föreslog i stället Lisa,
att de skulle spela
Beethovens-sonaten.
Marja Dmitrievna suckade
och föreslog för sin del
Gedeonofski att gå med
henne ut i trädgården.
--- Jag skulle vilja ännu
en gång --- sade hon
--- tala och rådgöra
med er om vår
stackars Fedja.
Gedeonofski bugade sig
med ett belåtet leende,
och sedan han med två
fingrar fattat sin hatt
och de på dess brätte
sirligt upplagda
handskarne, följde han
Marja Dmitrievna ut ur
salongen.
Panschin och Lisa
stannade qvar. Lisa tog
fram sonaten och stälde
den i ordning på pianot,
hvarefter båda
stillatigande intogo sina
platser och började
spela.
Från öfre våningen hördes
då och då några svaga
toner af skalor, som
spelades af Lenotschkas
små osäkra fingrar.
------------------------------------------------------------------------
V.
Christoph Teodor Gottlieb
Lemm var född 1786 af
fattiga, men mycket
musikaliska föräldrar i
staden Chemnitz i
Sachsen. Fadern spelade
valdthorn och modern
harpa, och han sjelf
började redan vid fem års
ålder öfva sig på tre
olika instrument. Fader-
och moderlös vid åtta år,
måste han redan från sitt
tionde år söka förtjena
sitt bröd med sin konst.
Länge förde han ett
kringflackande lif,
spelade öfveralt, på
värdshus och marknader,
bondbröllop och
stadsbaler, men hamnade
slutligen i en ordentlig
orkester, der han steg
alt högre och högre, ända
till dess han uppnådde
dirigentsplatsen. Som
exekutör temligen klen,
var han en grundlig
kännare af musiken.
Vid tjuguåtta års ålder
kom han till Ryssland, på
kallelse af en rik
godsegare, som sjelf icke
kunde tåla musik, men af
fåfänga ville ha en egen
orkester. Hos honom
tillbragte Lemm sju år i
egenskap af kapellmästare
och skildes från honom
med tomma händer.
Godsegaren hade blifvit
ruinerad och ville ge
honom en revers på hans
innestående lön, men
sedan vägrade han honom
äfven detta, med ett ord,
han betalade honom icke
ett öre för dessa sju års
tjenst. Man rådde honom
nu att fara hem till sitt
land igen, men han ville
icke som tiggare komma
tillbaka från Ryssland,
det stora rika Ryssland,
alla artisters förlofvade
land. Han beslöt sig för
att stanna och försöka
sin lycka.
Under loppet af tjugu år
försökte den stackars
tysken sin lycka. Han
uppehöll sig som lärare
än hos den ena än hos den
andra familjen, bodde
ömsom i Moskva, ömsom i
de större
guvernementsstäderna,
fick tåla och fördraga
mångt och mycket, lärde
känna nöd och brist, och
kämpade sig fram genom
lifvet som en fisk bland
is. Men tanken på att en
gång kunna få återvända
till sorgfri ro i
hembygden lemnade honom
aldrig. Den var hans
enda stöd och tröst under
alla de umbäranden och
bekymmer, han hade att
utstå. Men ett oblidt
öde unnade honom icke
denna hans enda och sista
lycka på jorden. Femtio
år gammal, sjuklig och i
förtid bruten af åren,
hade han slagit sig ned i
Orel och stannade der för
alltid, torftigt
lifnärande sig med
lektioner och nu först
uppgifvande hvarje
förhoppning att får lemna
det afskydda Ryssland.
Lemms yttre stämde icke
till hans förmån. Han
var liten och krokig till
växten, hade sneda,
utskjutande axlar,
insjunket bröst, stora,
platta fötter och röda
knotiga händer med styfva
fingrar och blekblå
naglar. Ansigtet var
skrynkligt, kinderna
ihåliga, och de tunna
sammantryckta läpparne
voro i en ständig
tuggande rörelse, hvilket
med hans vanliga
tystlåtenhet gjorde ett
obehagligt intryck. Det
grå håret hängde i testar
ned öfver den låga
pannan, och hans små,
orörliga ögon glimmade
svagt som två små
slocknande kol. Han gick
tungt och vid hvarje steg
liksom skubbade sin lilla
stela kropp framåt.
Andra rörelser hos honom
påminde om de otympliga
ryckningarne hos en uggla
i bur, då hon känner, att
man ser på henne, men
sjelf knapt ser någonting
med sina stora, gula,
skyggt och sömnigt
blinkande ögon.
En gammal, oläklig sorg
hade på den stackars
musikern tryckt en
outplånlig stämpel, krökt
och vanstält hans redan
förut föga intagande
gestalt, men den, som
hade förmåga att se och
döma oberoende af det
första intrycket, skulle
snart nog kunna märka,
att det fans mycken
godhet, ärlighet och
sjelfständighet på botten
af denna brutna varelse.
Varm beundrare af Bach
och Händel, grundlig
kännare af sitt fack,
begåfvad med en liflig
fantasi och denna tankens
djärfhet, som synes
ensamt tillhöra den
germanska rasen, skulle
Lemm måhända med tiden
kunnat bli en stor
kompositör, om hans lif
hade fått en annan
riktning. Men han var ej
född under en lycklig
stjerna!
Han hade skrifvit rätt
mycket, men aldrig
lyckats få något enda af
sina stycken utgifvet.
Han förstod icke att
sköta sin sak så, som det
fordrades, än krusa och
buga, än vara enträgen
och ihärdig. För mycket
länge sedan hade en vän
och beundrare, också tysk
och fattig, på sin
bekostnad låtit trycka
två af hans sonater, men
hela upplagan stannade i
musikhandlarnes lager,
och sonaterna försvunno
lika tyst och spårlöst,
som om vännen kastat dem
i floden vid nattetid.
Lemm blef slutligen
likgiltig för alt, och
dessutom började åren ta
ut sin rätt. Hans sinne
hårdnade och styfnade
liksom hans fingrar.
Ensam med en gammal piga,
som han tagit från
fattighuset --- han hade
aldrig varit gift ---,
bodde han nu i Orel i ett
litet hus nära Kalitins.
Han promenerade mycket,
läste flitigt i bibeln,
en gammal protestantisk
psalmbok och Shakespear i
Schlegels öfversättning.
Han hade för länge sedan
slutat att komponera, men
tydligen hade Lisa, som
var hans bästa elev,
förstått att rycka upp
honom litet, ty det var
för hennes skull han
skrifvit den kantat,
hvarom Panschin talat.
Orden till denna kantat
hade han tagit ur sin
gamla psalmbok, men några
verser hade han sjelf
författat. Det var en
vexelsång för två körer,
»de lyckliges« och »de
olyckliges«, men mot
slutet förenade sig bägge
och sjöngo tillsammans:
»Barmhertige Gud,
förbarma dig öfver oss
syndare och afvänd från
oss alla illfundiga
tankar och jordiska
förhoppningar!«
På titelbladet stod,
ytterst fint prentadt och
till en del med
kolorerade bokstäfver:
»Blott de rättfärdige
vandra på en rätt
väg.«
Andlig
Kantat
komponerad
och min käre
elev
Fröken
Elisaveta
Kalitin
tillegnad af
hennes
lärare
C. T. G. Lemm
Orden »Blott de
rättfärdige vandra på en
rätt väg« och »Elisaveta
Kalitin« voro omgifna af
strålar. Nederst på
sidan stod skrifvet: »für
Sie allein«.
Det var derför, som Lemm
hade rodnat och kastat en
sidoblick på Lisa. Det
plågade honom, då
Panschin talade om
kantaten i hans närvaro.
------------------------------------------------------------------------
VI.
Med ett kraftigt forte
anslog Panschin de första
ackorderna af
Beethovens-sonaten, hvari
han spelade basen, men
Lisa började icke sin
stämma.
Han stannade och såg på
henne. Lisas ögon
blickade honom rakt i
ansigtet och uttryckte
ett tydligt missnöje.
Intet leende syntes på
hennes läppar, hela
ansigtet var strängt och
nästan sorgset.
--- Hvad är det? ---
frågade han.
--- Hvarför höll ni inte
ert löfte? --- sade hon.
--- Jag visade er
Christofor
Fedoritsch's kantat
med det vilkor, att
ni inte skulle nämna
ett ord derom til
honom.
--- Förlåt mig, Lisaveta
Michajlovna, det var
alldeles af en
händelse, jag kom att
nämna det.
--- Ni har gjort honom
ledsen... och mig
med. Nu kommer han
aldrig att tro mig
mer.
--- Hvad vill ni, jag
skall göra, Lisaveta
Michajlovna! Ända
från det jag var helt
liten, har jag inte
kunnat tåla att ens
se en tysk... och nu
kliar det riktigt i
mig ibland att få
retas med honom.
--- Hur kan ni tala så,
Vladimir
Nikolajitsch! Den
här stackars tysken,
en fattig, ensam,
olycklig
varelse... honom
skulle ni inte tycka
det vore synd om?...
Ni skulle verkligen
vilja retas med
honom?
Panschin såg litet
generad ut.
--- Ni har alldeles rätt,
Lisaveta Michajlovna,
--- sade han efter en
stund. --- Det är
min eviga
obetänksamhet, som är
skulden till alt...
Nej, motsäg mig
inte... Jag känner
mig sjelf altför väl.
Min obetänksamhet har
redan gjort mig
mycket ondt. Det är
den, jag har att
tacka för, att jag
anses som en egoist.
Panschin tystnade. Hur
han än började ett
samtal, slutade han
vanligtvis med att tala
om sig sjelf, och hos
honom kom det så lätt och
behagligt, som om det
skedde helt naturligt och
ofrivilligt.
--- Ja, ser ni, ---
fortfor han, --- så
är det också här i er
familj. Er mor visar
mig visserligen
mycken
välvilja... hon är så
god... Men ni
sjelf... ja, för
resten känner jag
verkligen inte, hvad
ni tänker om mig...
Men så mycket säkrare
vet jag, att er
faster inte kan tåla
mig. Jag måste ha
sårat henne också
någon gång med något
dumt och tanklöst
yttrande... Inte
sant, Lisaveta
Michajlovna, hon kan
inte med mig?
--- Ja, --- svarade Lisa
med en lätt tvekan,
--- hon tycker inte
om er.
Panschin for hastigt med
ena handens fingrar öfver
tangenterna, och ett
knapt märkbart leende
gled öfver hans läppar.
--- Jaså, --- sade han,
dröjande på orden,
--- och ni... tycker
ni också, att jag är
en egoist.
--- Jag känner er ännu
mycket litet, ---
svarade Lisa, --- men
jag anser er inte för
egoistisk... Tvärtom
måste jag vara
tacksam för...
--- Ja, jag vet, hvad ni
menar, --- afbröt
Panschin henne
hastigt och for åter
med handen öfver
tangenterna, ---
tacksam för noter och
böcker, som jag tar
med åt er, för dåliga
teckningar, hvarmed
jag riktar ert album,
och så vidare, och så
vidare... Jag kan
göra alt detta, och
ändå vara en inbiten
egoist... Jag vågar
tro, att ni icke
altför mycket leds i
mitt sällskap och att
ni inte anser mig för
en dålig människa,
men i alla fall så
tänker ni nog,
att... ja, hur skall
jag säga... att jag
för att få säga en
qvickhet hvarken
skonar slägt eller
vänner.
--- Ni tar allting så
lätt och obetänksamt,
som alla
salongsmenniskor, ---
sade Lisa kallt, ---
det är altsammans.
Panschin rynkade
ögonbrynen med en harmsen
min.
--- Om ni tillåter, ---
sade han, --- så låt
oss inte mer tala om
mig, utan låt oss
hällre spela vår
sonat... Jag ber er
blott om en enda sak,
--- tillade han,
under det han strök
tillbaka bladen i det
framför honom stående
nothäftet, --- tänk
om mig, hvad ni vill,
kalla mig
egoist... det må
vara... Men kalla
mig inte en
salongsmenniska! Det
namnet är mig
förhatligt... Anch'
io sono pittore...
Jag är också artist,
fast mycket
dålig... och det,
just det, att jag är
en dålig artist, det
skall jag nu bevisa
er i handling. Låt
oss börja!
--- Ja, var så god! ---
sade Lisa.
Det första adagiot gick
ganska bra, ehuru
Panschin en och annan
gång tog miste. Sina
egna stycken och hvad han
lärt sig utantill spelade
han ganska bra, men han
»tog ut« mycket illa.
Den andra satsen i
sonaten, ett mycket
hastigt allegro, gick
derför inte als. Redan
vid tjugonde takten kunde
Panschin icke följa med
längre. Han märkte, att
han var två takter efter
och sköt skrattande sin
stol från pianot.
--- Nej, --- ropade han,
--- i dag kan jag då
inte spela als! Det
var väl, att inte
Lemm hört oss, eljes
hade han väl blifvit
sjuk af ett sådant
spel.
Lisa steg upp, stängde
pianot, och vände sig
till Panschin.
--- Nå, hvad ska' vi då
göra? --- frågade hon.
--- Det var just likt er
att göra en sådan
fråga! Ni kan då
inte ett ögonblick
sitta med händerna i
kors!... Nå, om ni
vill, så ska' vi rita
litet, innan det blir
alldeles mörkt...
Kanhända, att en
annan af de nio
muserna,
målarkonstens... hvad
är det hon heter nu
igen?... ja, det har
jag glömt... Kanske
blir hon mig mera
bevågen... Hvar är
ert album? Jag vill
minnas, att min lilla
landskapsskiss inte
var riktigt färdigt
ännu.
Lisa gick in i ett annat
rum för att hemta sitt
album.
Så snart Panschin blef
ensam, tog han upp ur
fickan en fin
batistnäsduk och började
gnida sina naglar, under
det han alt emellanåt
höll upp sina händer åt
sidan och synade dem.
Han hade också mycket
vackra, hvita händer, och
på venstra handens tumme
bar han en spiralformig
guldring.
Efter några ögonblick kom
Lisa tillbaka. Panschin
tog plats vid fönstret
och började bläddra i
albumet.
--- Jaså, --- utropade
han, --- jag ser, att
ni börjat kopiera
mitt lilla
landskap... inte
illa!... riktigt
bra!... Bara här vid
sidan äro skuggorna
inte tillräckligt
markerade... Låna
mig blyertspennan,
ska' ni få se!
Med ledig hand gjorde
Panschin några långa,
kraftiga streck. För
öfrigt ritade han ett och
samma landskap öfveralt,
i förgrunden några stora,
greniga träd, längre bort
en liten skogsäng, och i
bakgrunden afslöts
horisonten af några
spetsiga bergstoppar.
Lisa stod bakom honom och
såg öfver hans axel ned
på teckningen.
--- Vid ritning, liksom i
allmänhet i
menniskolifvet, ---
sade Panschin, under
det han böjde
hufvudet än åt höger
och än åt venster,
--- fordras det först
och främst två ting:
lätthet och
djärfhet...
I samma ögonblick
inträdde Lemm i salongen
och ville genast efter en
kort bugning aflägsna
sig. Men Panschin sköt
album och penna åt sidan,
sprang fram till Lemm och
spärrade vägen för honom.
--- Hvart tänker ni ta
vägen, min bästa
Christofor
Fedorovitsch? Vill
ni inte stanna och
dricka en kopp té?
--- Jag måste hem, ---
svarade Lemm buttert, ---
ondt i hufve'.
--- Åh, hvad är det för
prat! Stanna nu en
stund, så ska' vi
disputera om
Shakespear.
--- Ondt i hufve', ---
upprepade gubben.
--- Medan ni var deruppe,
--- fortfor Panschin,
under det att han med
ett vänligt leende
tog gubben om lifvet,
--- försökte vi oss
på den der
Beethovenssonaten,
men det gick inte als
det... Föreställ er
bara, jag kunde inte
spela två takter å
rad ordentligt.
--- Ni skulle ha sjungit
er romans en gång
till, det hade varit
bättre det, ---
svarade Lemm, i det
han sköt undan
Panschins arm och
gick sin väg.
Lisa skyndade ut efter
honom och hann upp honom
på trappan ut till
gården.
--- Christofor
Fedoritsch, hör mig
ett ögonblick, ---
sade hon på tyska,
under det att hon
följde honom öfver en
liten grönskande
gräsplan bort till
gårdsporten, --- jag
har gjort orätt emot
er, förlåt mig.
Lemm svarade icke.
--- Jag visade er kantat
för Vladimir
Nikolajevitsch, ty
jag var öfvertygad
om, att han skulle
förstå att uppskatta
den... och han tyckte
också mycket om den.
Lemm stannade.
--- Det gör det samma,
--- sade han på
ryska, och tillade
derefter på sitt eget
modersmål, --- men
han begriper i alla
fall ingenting af
det... Att ni inte
kan se det... Han är
bara en dilettant,
och dermed är den
saken klar.
--- Nu gör ni honom
orätt, --- svarade
Lisa. --- Han förstår
sig på allting och
kan sjelf göra nästan
allting.
--- Ja, men bara sekunda
vara, lätt kram och
hastverk. Sådana
saker tycker folk om,
och honom tycker man
också om, och sjelf
är han nöjd med
det... och då är ju
allting bra... Jag
är inte ond på
någon... den der
kantaten och jag, vi
äro bägge två några
gamla narrar... Jag
skäms litet grand,
men det gör
ingenting.
--- Förlåt mig,
Christofor Fedoritsch!
--- bad Lisa än ännu en
gång.
--- Gör ingenting, gör
ingenting, ---
upprepade han ånyo på
ryska, --- ni är en
god flicka... Men
det kommer någon på
besök till er...
Adjö!... Ni är en
mycket god flicka.
Med skyndsamma steg gick
Lemm bort till porten åt
gatan i samma ögonblick,
som en för honom obekant
herre i grå öfverrock och
bredskyggig halmhat
trädde in på gården. Med
en höflig bugning gick
Lemm förbi honom och
försvann snart bakom
staketet. Han hade gjort
sig till regel att helsa
på alla nya ansigten, han
träffade på i Orel. Sina
bekanta undvek han
deremot alltid utom hus.
Den obekante såg ett
ögonblick förvånad efter
honom, men vände sig
sedan mot Lisa med snabb,
forskande blick och gick
rakt fram till henne.
------------------------------------------------------------------------
VII.
--- Ni känner inte igen
mig, --- sade han,
lyftande på hatten,
--- men jag kände
genast igen er, ehuru
det är mer än åtta år
sedan jag såg er
sist... Ni var då
ännu ett barn... Jag
är Lavretski. Är er
mor hemma? Kan man
få träffa henne?
--- Min mor skall bli
mycket glad att se
er, --- svarade Lisa,
--- hon har redan
hört talas om er
återkomst.
--- Det är ju ni,
förmodar jag, som
heter Lisaveta? ---
sade Lavretski, i det
han steg uppför
trappan till
verandan.
--- Ja.
--- Jag mins er mycket
väl. Ni hade redan
då ett ansigte, som
man inte glömmer så
lätt... Jag hade
alltid med mig
konfekt åt er den
tiden.
Lisa rodnade och tänkte
helt tyst: »så
besynnerlig han är!«
Lavretski stannade ett
ögonblick i tamburen,
medan Lisa gick in i
salongen för att
underrätta sin mor om
hans återkomst.
Derinne hördes prat och
skratt. Panschin
berättade litet pikant
stadsqvaller för Marja
Dmitrievna och
Gedeonofski, hvilka redan
kommit tillbaka från
trädgården, och skrattade
sjelf högljudt åt sina
små historier.
Då hon hörde sin dotter
nämna Lavretskis namn,
blef Marja Dmitrievna
mycket blek, och det var
med en tydlig oro i hela
sitt väsen, som hon steg
upp och gick sin nu
inträdande gäst till
mötes.
--- Välkommen, välkommen,
min käre »cousin«!
--- sade hon med
släpande och nästan
gråtmild röst, ---
hvad jag är glad att
återse er!
--- God dag, god dag, min
bästa kusin, ---
svarade Lavretski och
tryckte vänligt
hennes framsträckta
hand, --- hur lefver
verlden med er?
--- Sitt ned, sitt ned,
min bäste Fedor
Ivanitsch! Ack, hvad
jag är glad att se
er!... Men tillåt
mig att först
presentera för er min
dotter Lisa, och...
--- Jag har redan haft
den äran att sjelf
presentera mig för
Lisaveta Michajlovna,
--- afbröt henne
Lavretski.
--- Monsieur Panschin...
Sergej Petrovitsch
Gedeonofski... Men
för all del, tag
plats, min bäste
Fedor
Ivanitsch!... Jag ser
er framför mig, men
jag kan knapt tro
mina ögon... Och hur
mår ni nu för tiden?
--- Som ni ser
förträffligt, fet och
frodig. Och ni
sjelf, kusin, har
häller inte fallit af
på dessa åtta år.
--- Ja, när man tänker
på, hur länge sedan
det är vi sågo
hvarandra sist! ---
sade Marja Dmitrievna
långsamt och
drömmande. --- Men
hvarifrån kommer ni
nu? Hvar har ni
lemnat... ja, det
vill säga --- rättade
hon sig hastigt, ---
jag menar... jag
ville egentligen
fråga... Hur länge
få vi behålla er här?
--- Jag kommer nu direkt
från Berlin, ---
svarade Lavretski,---
och far i morgon ut
på
landet... sannolikt
för längre tid.
--- Ni kommer således att
bo på Lavriki?
--- Nej, inte på Lavriki.
Jag har en liten
egendom omkring
tjugufem verst
härifrån. Det är
dit, jag far.
--- Är det den egendom,
ni fick ärfva efter
Glafira Petrovna?
--- Ja, just den.
--- Men i allan dar,
Fedor Ivanitsch, ni
har ju ett sådant
utmärkt präktigt hus
på Lavriki!
Lavretski rynkade litet
på ögonbrynen.
--- Ja... men på den
andra egendomen fin
det en liten
manbyggning, och nu
så länge behöfver jag
ingen större. För
öfrigt är detta
ställe det, som för
närvarande passar mig
bäst.
Marja Dmitrievna blef
åter så upprörd och
förvirrad, att hon till
och med reste sig upp och
sträckte ut händerna.
Panschin skyndade henne
till hjelp och började
ett samtal med Lavretski.
Marja Dmitrievna lugnade
sig snart, lutade sig
tillbaka mot länstolens
rygg och deltog då och då
med ett eller annat ord i
samtalet. Men derunder
suckade hon så
betydelsefullt, skakade
så sorgset på hufvudet
och betraktade sin gäst
med så mycket medlidande,
att denne slutligen
förlorade tålamodet och
helt tvärt frågade:
--- Mår ni illa på något
sätt?
--- Nej, Gud ske lof! ---
svarade Marja
Dmitrievna, --- men
hvarför frågar ni
det?
--- Åh jo, jag tyckte ni
såg så besynnerlig ut.
Marja Dmitrievna antog en
värdig och nästan
förolämpad min.
»Ja, om du tar det på det
viset«, tänkte hon, »så
inte bryr jag mig om
det... För dig har det
då varit som att slå
vatten på en gås, det kan
man då tydligen se... En
annan skulle ha magrat af
sorg och skam, sett ut
som en olycka, men du har
till och med blifvit fet
på det.« När Marja
Dmitrievna talade för sig
sjelf, skrädde hon icke
ord, men i samtal med
andra uttryckte hon sig
mycket mera vårdadt.
Lavretski såg just häller
icke ut som ett ödets
offer. Hans rödblommiga,
äkta ryska ansigte med
stor, hvit panna, något
tjock näsa och breda,
välformade läppar, talade
om en frisk steppnatur
och en seg, uthållig
kraft. Han hade en
präktigt bygd kropp, och
det ljusbruna håret omgaf
ännu hans hufvud lika
rikt och lockigt som en
ynglings. Blott i de
mörkblå, litet utstående
och orörliga ögonen kunde
man märka ett uttryck af
trötthet och tankfullt
vemod, och hans röst hade
en altför entonig klang.
Emellertid fortfor
Panschin att underhålla
konversationen. Han
förde samtalet på vinsten
af en rationell
sockerindustri, hvarom
han nyligen läst en
fransk broschyr, och
började, utan att nämna
denna med ett enda ord,
med lugn anspråkslöshet
framlägga dess innehåll
såsom resultatet af sina
egna studier i ämnet.
--- Men det är ju Fedja!
--- hördes plötsligt
Marfa Timofejevnas
röst bakom den
halföppna dörren till
ett angränsande rum,
--- ja verkligen,
Fedja!
Hastigt trädde den gamla
in i salongen, och
Lavretski hann knapt resa
sig upp från sin stol för
att helsa på henne, innan
hon redan tagit honom i
famn.
--- Låt mig se på dig då!
Låt mig se på dig
riktig! --- sade hon
och sköt hans hufvud
litet ifrån sig. ---
Ja, du är ännu en
präktig
gosse. ... Åldrats
litet, förstås, men
det missklä'r dig
inte... Nej, hvarför
kysser du mina
händer?... Kyss då
hällre mig sjelf, om
mina skrumpna kinder
inte skrämma dig
altför mycket... Jag
är inte säker på, att
han inte frågat efter
mig... kunder inte
säga så mycket som:
»nå, lefver gamla
tant ännu?«... Och
ändå har jag burit
dig på mina armar, då
du var liten och en
förskräcklig
odygdspåse... Nå ja,
det är
detsamma... har nog
annat att tänka på än
mig, tänker jag...
Det var i alla fall
snällt af dig, att du
kom hit... Nå, hur
är det, mor lilla?
--- tillade hon och
vände sig till Marja
Dmitrievna, --- har
du fägnat honom med
något?
--- Nej tack, jag vill
ingenting ha, --- inföll
Lavretski hastigt.
--- Du dricker väl
åtminstone en kopp
té, lille far...
Herre, min Skapare!
Han har kommit hit,
Gud vet hur långt
bort ifrån, och man
ger honom inte ens en
kopp té! Lisa du,
spring och ställ om
det du, men fort, så
är du snäll!... Jag
mins nog, hur han
kunde äta, när han
var liten, och han
tycker alt om god mat
nu också.
--- Ödmjuka tjenare,
Marja Timofejevna,
--- sade Panschin och
närmade sig under
djupa bugningar den
gamla gumman, som
gått honom förbi,
utan att ge akt på
honom.
--- Ursäkta mig, min
herre, --- svarade
Marfa Timofejevna,
--- jag märkte er
inte i glädjen öfver
att träffa min unge
slägting... Du har
blifvit lik din mor,
den lilla dufvan, ---
fortfor hon ånyo,
vändande sig till
Lavretski, --- det
var bara näsan, som
du hade efter far
din, och den har
förblifvit sig lik.
Nå, hur länge stannar
du hososs nu?
--- Jag far i morgon,
lilla tant.
--- Hvart då?
--- Hem till mig, till
Vasiljefskoje.
--- I morgon?
--- Ja, i morgon.
--- Nå, om det måste ske,
så får det väl ske...
Det vet du bäst
sjelf, och Gud vare
med dig! Kom bara
ihåg, att du måste
komma och ta afsked,
innan du reser.
Gumman strök honom
vänligt öfver kinden.
--- Jag hade inte trott,
att jag skulle få se
dig mer i lifvet, ---
återtog hon efter en
stund, --- inte för
det, att jag tänker
lägga mig och dö så
snart... det hinner
nog till en tio år
till för mig, tänker
jag... Vi Pjestoffar
äro ett segt slägte.
Din salig farfar
brukade alltid kalla
oss
»dubbellifvade«...
Men Gud vet, hur
länge du tänkte
flacka omkring i
utlandet. Nå ja, du
är en dugtig
pojke... kan väl ännu
som förr, förmodar
jag, lyfta dina tio
pund med en hand?
Det var alt en god
idé af salig far din,
så dum han än var i
mycket annat, att ta
hem den der
schweizar'n i
huset... Mins du,
hur ni brottades och
slogos med hvarandra?
Gymnastik, tror jag
det kallas eller hur
det var... Men här
står jag och pratar,
och bara hindrar herr
Panschнn --- hon
kallade honom aldrig
Pбnschin, som namnet
löd, --- att utveckla
sina tankar... Men
för resten är det
bäst, att vi dricka
té nu. Låt oss gå ut
på verandan och
dricka det der... Du
mins nog, lille far,
att här ha vi riktig
grädde och inte
sådant der sqvalp,
som i ert London och
Paris... Kom nu med
allihop, och du
Fedjuscha, gif mig
din arm!... Åh, så
tjock och dugtig den
har blifvit! Med den
till stöd behöfver
man inte vara rädd
att falla.
Alla stego upp och gingo
ut på verandan, utom
Gedeonofski, som i all
tysthet aflägsnade sig.
Under hela samtalet
mellan Lavretski, husets
värdinna, Panschin och
Marfa Timofejevna hade
han suttit tyst i ett
hörn, uppmärksamt blinkat
med ögonen och med
barnslig nyfikenhet
skjutit fram läpparne.
Han skyndade nu bort för
att utsprida nyheten om
Lavretskis ankomst till
staden och hans besök hos
fru Kalitin.
*
* *
Samma dag, omkring
klockan elfva på aftonen,
tilldrogo sig följande
scener i fru Kalitins
hus.
I nedra våningen stod
Vladimir Nikolajitsch på
tröskeln till salongen i
färd med att taga afsked
af Lisa, och begagnande
sig af det gynsamma
ögonblicket, fattade han
hennes hand och yttrade
med sakta, darrande röst.
--- Ni vet, hvad som
drager mig hit... Ni
vet, hvarför jag
ständigt och ständigt
kommer tillbaka till
er familj...
Hvartill behöfvas
ord, då allt är så
klart?
Lisa gaf honom icke ett
ord, icke ens ett vänligt
leende till svar. Lätt
rodnande och med
uppåtdragna ögonbryn, såg
hon tyst ned på golfvet,
men drog icke sin hand
tillbaka ur hans.
I öfre våningen, i Marfa
Timofejevnas rum, svagt
upplyst af en liten
lampa, som hängde framför
några gamla, mörknade
helgonbilder, satt
Lavretski i en länstol
med armbågarne stödda mot
knäna och ansigtet doldt
i händerna. Den gamla
gumman stod tyst framför
honom och strök emellanåt
hans hår.
Mer än en timme hade han
tillbragt hos henne,
sedan han tagit afsked af
värdinnan. Han hade
nästan icke sagt
någonting åt sin gamla,
goda väninna, och hon
hade häller icke gjort
honom några frågor...
Och hvarför skulle han ha
talat, och hvarför skulle
hon ha frågat? Hon
förstod ju ändå
altsammans och deltog så
varmt i alla de bittra,
stridiga känslor, som nu
fylde hans själ.
*
* *
Men här måste vi anhålla
om läsarens tillåtelse
att för en stund afbryta
berättelsens tråd.
------------------------------------------------------------------------
VIII.
Fedor Ivanovitsch
Lavretski härstammade
från en gammal adlig
familj, hvars stamfar
under furst Vasilij den
dystres regering inkommit
från Preussen och
erhållit i förläning
omkring två tusen
tunnland jord i
Beschetska kretsen. Af
dennes efterkommande hade
många beklädt embeten af
olika slag, och under
furstar eller andra
berömda män förestått
aflägsna besittningar,
men ingen af dem hade
dock kommit högre än till
en kejserlig hofmästares
rang eller förvärfvat
någon ansenligare
förmögenhet.
Den rikaste och
märkligaste af alla var
Fedor Ivanitsch's farfars
far, Andrej, en grym,
djärf, klok och listig
man. Ännu i dag hafva
sägnerna i hans hemort
mycket att förtälja om
hans egenmäktighet och
vilda lynne, hans
vansinnig slöseri och
omättliga penningebegär.
Han var högväxt och
mycket groft bygd, hade
ett brunt, skägglöst
ansigte, skorrade i talet
och såg sömnig ut. Men
ju mer stilla och sömnigt
han talade, dess mera
darrade hans omgifning.
Han hade också fått en
hustru, som passade honom
fullkomligt. En glosögd
qvinna af zigenarblod med
rundt, gult ansigte och
örnnäsa, häftig och
hämndgirig, gaf hon icke
i någonting efter för sin
man och lefde med honom i
ständigt kif. Han var
flera gånger nära att
döda henne, och hon
öfverlefde honom icke.
Andrejs son, Peter,
Fedors farfar, liknade
icke i något afseende sin
far. Han var en enkel
landtpatron med mycket
inskränkt förstånd,
bråkig, grälsjuk och
grof, men icke elak,
mycket gästfri och en
stor älskare af jagt och
hundar. Han var öfver
trettio år, då han ärfde
efter sin far omkring
tvåtusen själar i bästa
skick, men snart hade han
dels förslösat och dels
försålt största delen af
sin egendom och skämt
bort sina underhafvande.
Från alla håll kom bekant
och obekant folk af
tvetydigt slag och slog
sig ned som en svärm
kakerlackor i hans stora,
varma och osnygga rum.
Man åt och frossade, så
länge en bit fans qvar,
drack sig rusig hvarje
afton och drog slutligen
sin väg med alt hvad man
kunde komma öfver,
prisande värdens
frikostighet. Då denne
var vid dåligt lynne,
kallade han sitt
främmande för
snyltgäster, roffare,
tallrickslickare och
dylikt, men utan dem
kunde han icke lefva.
Peter Andrejitsch's
hustru var en stilla och
fridsam qvinna, vid namn
Anna Pavlovna. Efter
faderns val och på hans
befallning hade han tagit
henne från en familj i
grannskapet. Hon
blandade sig aldrig i
någonting, som rörde
hennes man, tog vänligt
emot hans gäster och for
gerna sjelf bort på
besök, ehuru efter hennes
egna ord »det var hennes
död, hvar gång hon måste
pudra sig«.
»Först sattes en liten
filtmössa på hufvudet«,
brukade hon berätta på
gamla dagar, »sedan
kammades alt håret uppåt
kring mössan, insmordes
med fett, beströddes med
hvetemjöl och fästes med
en mängd hårnålar... Och
sedan kunde man rakt inte
tvätta bort det häller...
Men att göra visit utan
att vara pudrad var
omöjligt. Det upptogs
som en afsigtlig
förolämpning. Ja, det
var en riktig plåga!«
Hon tyckte mycket om att
åka fort, kunde sitta vid
spelbordet från morgon
til qväll och brukade då
alltid täcka öfver med
handen sin lilla vinst,
när hennes man närmade
sig spelbordet, och
ändock hade hon lemnat
både sin hemgift och hela
sin personliga
förmögenhet till hans
oinskränkta disposition.
Anna Pavlovna skänkte sin
man tvänne barn, sonen
Ivan, Fedors far, och
dottern Glafira.
Ivan uppfostrades icke i
hemmet, utan hos en
gammal, ogift, rik
faster, furstinnan
Kubjenski, som bestämt
honom till sin blifvande
arftagare, ty utan detta
hade fadern aldrig släppt
gossen ifrån sig.
Fastern klädde honom som
en docka, lät honom taga
enskild undervisning af
en mängd olika lärare,
utsåg åt honom till
»guvernör« och ledare af
hans studier en
f.d. fransk abbé och
lärjunge af Jean Jacques
Rousseau, mr Courtin de
Vaucelles, en fin och
listig intrigant, men,
såsom hon uttryckte sig,
sjelfva »la fine fleur de
l'émigration«, och
slutade med att vid nära
sjuttio års ålder gifta
sig med denna »fine
fleur« och på honom
öfverflytta hela sin
förmögenhet.
Kort derefter nedlades
hon, sminkad och
parfymerad med ambra à la
Richeliu, på sin
dödsbädd, en liten,
sidenklädd, svängd soffa
från Ludvig XV:s tid, och
omgifven af små
negergossar, spinkbenta
mopsar och skrikande
papegojor, och hållande
en liten, emaljerad
snusdosa af Petitots
utsökta arbeten mellan
sina händer, afled hon,
öfvergifven af sin man.
Den inställsamme herr
Courtin de Vaucelles hade
fördragit att med hela
hennes förmögenhet resa
till Paris.
Ivan hade nyss fylt tjugu
år, då detta oväntade
slag --- vi mena
furstinnans giftermål,
icke hennes död ---
träffade honom. Han
ville nu icke längre
stanna qvar i fasterns
hus, der han från en rik
arftagare hastigt blifvit
förvandlad till ett
nådehjon. Den societet
inom Petersburg, inom
hvilken han vuxit upp,
var nu stängd för honom,
och för ett sträfsamt och
obemärkt arbete ända från
de lägsta graderna på
embetsmannabanan --- alt
detta tilldrog sig i
början af Alexander I:s
regering --- kände han
als ingen kallelse. Det
återstod honom således
icke något annat än att
mot sin vilja återvända
till fädernehemmet.
Smutsigt, fattigt och
eländigt syntes honom
detta fädernehem i
jemförelse med
hufvudstadens lyx. Det
andefattiga lifvet på den
aflägsna landsbygden
retade honom, han leddes
vid dess hvardagliga
enformighet och var
derför icke häller väl
sedd af någon hemma utom
modern. Fadern kunde
icke tåla hans
hufvudstadsvanor, hans
frack, bröstkrås, flöjt
och böcker, och i all den
omsorgsfulla vård, sonen
egnade sitt yttre, såg
han icke utan skäl ett
tyst uttryck af dennes
afsmak och förakt för sin
omgifning. Också grälade
och gnatade han
beständigt på honom.
--- Ingenting är honom i
lag här hemma, ---
brukade han säga, ---
Vid bordet sitter han
bara och sticker i
maten. Med folket
kan han inte vara,
för han tål inte
lukten af dem. Han
blir generad, om han
får se några fulla
karlar, och inte får
man slåss häller, när
han är med...
Embetsman vill han
häller inte bli,
orkar inte med det,
är för klen till
helsan, förstås...
usch, en så'n svag
stackare!... Och
altsammans bara för
att »Volter« spökar i
hufve't på honom.
Gubben kunde särskildt
icke tåla Voltaire lika
litet som den »vantrogne«
Diderot, ehuru han
naturligtvis icke läst en
enda rad af deras
skrifter. Läsning var
öfver hufvud taget icke
hans sak.
Den gamle Peter
Andrejitsch hade
emellertid icke så orätt.
Både Diderot och Voltaire
»spökade« verkligen i
hufvudet på sonen, men
icke blott de, utan äfven
Rousseau, Raynal,
Helvetius och många andra
liknande författare sutto
honom i hufvudet, men
också blott i hufvudet.
Ivan Petrovitsch's forne
guvernör, ex-abbén och
encyklopedisten, hade
roat sig med att proppa i
sin lärjunge hela
adertonde århundradets
filosofi, och denne gick
nu också och bar på denna
filosofi som en osmält
massa. Den fans inom
honom utan att blanda sig
med hans lifsmärg, utan
att genomtränga hans själ
och omsättas till en
kraftig öfvertygelse.
Men hur vore det väl
möjligt att begära en
kraftig öfvertygelse hos
en ung man för femtio år
tillbaka, då vi ännu icke
i våra dagar hunnit en
sådan mognad.
Äfven gästerna i Peter
Andrejitsch's hem kände
sig generade af Ivan
Petrovitsch's närvaro.
Han föraktade dem, och de
voro rädda för honom.
Med sin syster Glafira,
som var tolf år äldre än
han, kunde han rakt inte
komma öfverens. Hon var
också en ganska
besynnerlig varelse.
Ful, mager och
krokryggig, med stora,
runda, skarpa ögon och
smala, sammanpressade
läppar, liknade hon till
ansigte och röst och i
sina hastiga och kantiga
rörelser i hög grad sin
farmor zigenerskan.
Envis och hersklysten,
som hon var, hade hon
häller aldrig velat gifta
sig.
Ivan Petrovitsch's
återkomst till hemmet
blef henne också en stor
missräkning, ty så länge
furstinnan Kubjenski
behållit honom hos sig,
hade hon närt den
förhoppningen att få
ärfva åtminstone hälften
af faderns egendom.
Äfven i girighet liknade
hon sin farmoder.
Dessutom var Glafira af
flera skäl afundsjuk på
sin bror. Han var vacker
och välväxt, talade
utsökt franska med äkta
parisisk accent, under
det hon nätt och jämt
kunde säga: »bång schur«
och »kåmang vu pårte vu?«
De andra begrepo väl icke
ett enda ord franska, men
det var för henne en
ringa tröst.
Ivan Petrovitsch visste
ej, hvar han skulle göra
af sig för ledsnad och
grämelse. Han hade ännu
icke tillbragt ett helt
år på landet, och det
föreföll honom som om han
varit der i tiotal. Det
var endast i sin mors
sällskap, som han tyckte
sig kunna andas ut
riktigt, och han kunde
sitta i hela timmar i
hennes små, låga rum och
lyssna till den gamlas
menlösa prat, under det
han läppjade på
hjortronsylt.
Händelsevis var en af
Anna Pavlovnas
tjenarinnor, vid namn
Malanja, en ung, söt,
flicka, med klara, ljufva
ögon, fina ansigtsdrag,
godt förstånd och
intagande, blygsamt
väsen. Redan från första
stunden hade Ivan
Petrovitsch fattat tycke
för henne, och detta
tycke växte med hvarje
dag. Hennes milda röst
och stilla leende, hennes
blyga svar och
jungfruligt fina sätt,
alt syntes honom för
hvarje dag mer älskvärdt
och intagande. Äfven hon
hade fäst sig vid Ivan
Petrovitsch med hela sin
själs kraft, så som
endast ryska flickor
kunna fästa sig, och hade
slutligen --- gifvit sig
åt honom helt och hållet.
På landet, inom en
godsegares familj, kan
ingen hemlighet hållas
gömd. Snart nog kom man
underfund med unge herrns
förhållande till Malanja,
och ryktet derom nådde
slutligen äfven Peter
Andrejitsch's öron.
Under andra
omständigheter skulle han
troligtvis icke det
ringaste brytt sig om en
sådan småsak, men nu hade
han redan länge gått och
förargat sig åt sonen och
begagnade sig derför med
glädje af tillfället att
kunna riktigt få lexa upp
»den der petersburgske
sprätten och filosofen«.
Det blef ett förfärligt
larm och bråk. Malanja
stängdes in i
skräpkammaren, Ivan
Petrovitsch tillsades att
infinna sig hos sin far,
och äfven Anna Pavlovna
förmåddes af bullret att
skynda ned till sin mans
rum. Här sökte hon på
alt möjligt sätt blidka
Peter Andrejitsch, men
han ville icke höra
någonting. Som en riktig
hök slog han ned på sin
son, förebrådde honom
hans omoraliska,
hycklande och gudlösa
uppförande, öfverhopade
honom med skällsord och
begagnade sig af det
lämpliga tillfället för
att riktigt grundligt
utgjuta öfver honom all
den galla, han så länge
gått och burit på både
mot sin son och sin
syster, furstinnan
Kubjenski.
I början iakttog Ivan
Petrovitsch en sträng
tystnad och sökte
stålsätta sig mot faderns
kränkande tillmälen, men
då denne slutligen hotade
honom med ett skymfligt
straff, kunde hanicke
härda ut längre.
»Jaså«, tänkte han, »den
vantrogne Diderot är
framme på tapeten igen,
men vänta ni, jag skall
också göra er häpna och
visa hur man handlar
efter hans åsigter.«
Med lugn och säker röst,
ehuru darrande i alla
leder af inre rörelse,
förklarade nu Ivan
Petrovitsch för sin far,
att denne icke hade något
skäl att tillvita honom
ett omoraliskt
uppförande. Han ville
visst icke rättfärdiga
sitt fel, men han vore
fast besluten att
godtgöra hvad han brutit,
och det så mycket hällre,
som han för sin del kände
sig höjd öfver alla
vanliga fördomar, med ett
ord, han var beredd att
gifta sig med Malanja.
Utan alt tvifvel vann
Ivan Petrovitsch det mål,
han åsyftat. Peter
Andrejitsch blef så
häpen, att han för en
lång stund blef stående
mållös och stirrade på
sin son med vidt
uppspärrade ögon. Men
snart hämtade han sig,
och som han gick och
stod, i ett slags
nattrock af fårskinn och
gråverk och med ett par
nedkippade tofflor på
sina bara fötter,
störtade han sig med
knutna näfvar mot sin
son, hvilken den dagen
liksom afsigtligt
uppträdde mer elegant än
vanligt, med håret
kammadt à la Titus och
klädd i en alldeles ny,
mörkblå rock af engelskt
snitt, tätt åtsittande
sämskskinnsbyxor och höga
ridstöflar med tofsar.
Anna Pavlovna uppgaf ett
gällt skrik och gömde
ansigtet i händerna.
Hennes son sprang,
förföljd af fadern, genom
hela huset, ut på gården,
rusade in i
köksträdgården och sedan
genom parken ut på
landsvägen, och saktade
sitt lopp först då, när
han icke längre hörde
bakom sig bullret af
faderns tunga steg och
afbrutna skrik: »Stanna,
din kanalje! Stanna,
säger jag, eljes
förbannar jag dig!«
Slutligen fann han en
fristad hos en närboende
egendomsegare.
Sedan Peter Andrejitsch
kommit tillbaka hem,
dignande af trötthet och
genomvåt af svett,
förklarade han under
högtidligt pustande sin
son förlustig både
fädernearf och faderlig
välsignelse, och gaf
derefter befallning om,
att alla de der dumma
böckerna, som sonen fört
med sig från Petersburg,
skulle brännas upp och
att Malanja skulle
skickas bort på en
aflägsen utgård.
Emellertid fans det
välvilliga menniskor, som
uppsökte Ivan Petrovitsch
och underrättade honom om
alt. På en gång uppbragt
och förödmjukad, svor han
att hämnas på sin far.
Redan följande natt
lyckades han uppsnappa
den bondkärra, på hvilken
Malanja bortfördes,
ryckte henne med våld
från körsvennen och red
med henne till närmaste
stad, der han genast lät
viga sig vid henne.
Penningar skaffade han
sig af en annan granne,
en godhjertad och
ständigt halffull sjöman
och dessutom, som han
sjelf uttryckte sig, »en
stor vän af alla nobla
äfventyr«.
Dagen derpå skref Ivan
Petrovitsch ett hånfullt,
kallt och höfligt bref
till sin far och reste
sedan med sin fru ut på
landet till en kusin i
tredje led, vid namn
Dmitrij Pjestof, som
bodde tillsammans med sin
syster, den för läsaren
redan bekanta Marfa
Timofejevna.
Han berättade dem alt,
förklarade, att han
tänkte resa till
Petersburg för att söka
sig en plats, och bad dem
att under tiden taga vård
om hans unga hustru. Vid
detta ord brast han ut i
gråt, och med fullkomlig
glömska af sin filosofi
och verldsmannabildning
kastade han sig ned till
sina slägtingars fötter,
alldeles som en fattig
lifegen vidrörande
golfvet med pannan.
Godhjertade och
medlidsamma som Pjestofs
voro, samtyckte de gerna
till hans anhållan.
Ivan Petrovitsch stannade
hos sina slägtingar nära
tre veckor och hoppades i
all tysthet att under
denna tid få något svar
från fadern. Men intet
svar kom, och det kunde
häller icke komma.
Då Peter Andrejitsch
erhöll underrättelsen om
sin sons giftermål, måste
han lägga sig till sängs
och förbjöd strängt att
någonsin i hans närvaro
nämna sonens namn. Men
modern lånade i all
hemlighet 500 rubel af
socknens prest och
skickade dem jämte en
liten helgonbild till sin
sonhustru. Hon var rädd
att skrifva, men lät
genom budet, en liten,
mager bonde, som kunde gå
sina sextio verst i
dygnet, helsa Ivan
Petrovitsch, att han icke
skulle sörja altför
bittert. Gud skulle nog
vända alt till det bästa
och förvandla faderns
vrede till mildhet. För
egen del hade hon visst
hällre velat ha en annan
sonhustru, men då Gud
tydligen fogat det
annorlunda, så sände hon
Malanja Sergejevna sin
moderliga välsignelse.
Den magre bonden erhöll
en rubel i drickspengar
och dessutom på egen
begäran tillåtelse att se
den nya unga frun, åt
hvilken han stått fadder,
och sedan han underdånigt
kysst henne på hand,
skyndade han tillbaka
hem.
Med lätt hjerta begaf sig
Ivan Petrovitsch på väg
hem till Petersburg, der
en oviss framtid,
möjligen äfven fattigdom,
väntade honom. Men han
hade blifvit qvitt det
odrägliga lifvet på
landet och framför alt
icke svikit sina idealer,
utan i sjelfva verket med
handling bevisat sin
trohet mot både Rousseau,
Diderot och Déclarations
des droits de l'homme.
En känsla af
segerstolthet, framkallad
af medvetandet om en
fullgjord pligt, uppfylde
hans själ. Skilsmessan
från hustrun plågade
honom icke i någon högre
grad, snarare skulle han
ha känt sig oroad af
tanken på att behöfva
tillbringa hela sitt lif
oafbrutet vid hennes
sida. Med henne var det
nu en gång för alla
afgjordt, och han hade nu
helt andra saker att
befatta sig med.
Mot hans egen förmodan
gick det honom mycket väl
i Petersburg. För att på
något sätt godtgöra sin
skuld, rekommenderade
furstinnan Kubjenski, som
visserligen redan var
öfvergifven af monsieur
Courtin, men ännu icke
hunnit dö, sin brorson
hos alla sina vänner och
skänkte honom 5.000 rubel
--- kanske den sista
återstoden af hennes
förmögenhet --- jämte ett
dyrbart ur af L'Epine med
dennes monogram inom en
girland af amoriner.
Tack vare dessa
rekommendationer erhöll
han också, innan ännu tre
månader förflutit, en
plats vid ryska
beskickningen i London,
och med första afgående
engelska seglare --- om
ångbåtar hade man då ännu
icke den minsta aning ---
begaf han sig till sjös.
Några månader efter sin
ankomst till England
erhöll han ett bref från
Pjestof, hvari den gode
landtpatronen lyckönskade
Ivan Petrovitsch till en
sons födelse. Den lille
hade första gången sett
verldens ljus den 20
augusti 1807 på godset
Pokrofskoje och i dopet
fått namnet Feodor efter
den helige martyren
Feodor Stratilat.
Då Malanja Sergejevna
ännu var mycket klen,
kunde hon sjelf blott
tillägga några få rader
till Pjestofs bref, men
äfven dessa få rader
väckte Ivan Petrovitsch's
förvåning. Han visste
icke, att Marfa
Timofejevna lärt hans
hustru att läsa och
skrifva.
För öfrigt hängaf sig
Ivan Petrovitsch icke
altför länge åt
faderskänslans ljufva
rörelser, i synnerhet som
han just då svärmade för
någon ryktbar Fryne eller
Lais --- på den tiden
voro ännu klassiska namn
på modet inom denna
intressanta qvinnoverld.
Freden i Tilsit hade nyss
blifvit afslutad, hela
den förnäma verlden
kastade sig åter in i en
hvirfvel af nöjen och
njutningar, och äfven den
lille ryske
legationssekreteraren i
London rycktes med,
bedårad af en firad
kurtisans mörka ögon.
Egentligen hade han
ganska obetydliga
tillgångar för ett dylikt
lif, men han spelade med
lycka, odlade sina
bekantskaper, deltog i
alla nöjen och fester och
njöt så af lifvet i fulla
drag.
------------------------------------------------------------------------
IX.
Den gamle Lavretski kunde
icke på lång tid förlåta
sonen hans opassande
giftermål. Om denne
efter ett halft års
förlopp kommit tillbaka
och med ångerfullt sinne
kastat sig till hans
fötter, skulle han
måhända tagit honom till
nåder igen, sedan han
dock först grundligen
undfägnat honom med ovett
och skrämt honom med
stryk af sin krycka. Men
Ivan Petrovitsch lefde
utomlands och hade ingen
tanke på att återvända
till fädernehemmet.
--- Tig! Understå dig
bara inte! ---
brukade Peter
Andrejitsch ryta åt
sin hustru, för
hvarje gång denna
gjorde ett försök att
stämma honom till
mildhet, --- han
borde dagligen tacka
sin Gud, den valpen,
att jag inte
förbannade honom till
på köpet. Min salig
far skulle med egen
hand ha dödat honom,
den utbölingen, och
det hade nog varit
det rättaste.
Vid sådana förskräckliga
ord kunde Anna Pavlovna
icke göra något annat än
i all tysthet sucka och
korsa sig.
Äfven om sin sonhustru
ville Peter Andrejitsch i
början icke höra talas,
och i sitt svar på ett
bref från Pjestof, som
meddelade honom
underrättelser om henne,
lät han honom veta, dels
att han icke visste sig
ega någon sonhustru, dels
ock att det i lag var
förbjudet att hysa
förlupna tjenstehjon,
hvarför han ansåge det
som en pligt att varna
honom. Men längre fram,
då han erfor sonsonens
födelse, veknade hans
sinne. Han lät
underrätta sig, ehuru
icke genom direkt
meddelande, om moderns
befinnande och skickade
henne, också på omvägar,
en liten summa penningar.
Den lille Fedja var ännu
icke årsgammal, då Anna
Pavlovna af en svår
sjukdom nedlades på
dödsbädden. Några dagar
före sin bortgång yttrade
hon med skygga tårar i
sina slocknande ögon och
i sin biktfaders närvaro
sin sista önskan till sin
man, att hon skulle få
taga afsked af sin
sonhustru och gifva sin
lille sonson den sista
välsignelsen.
Den bedröfvade gamle
lugnade henne och
skickade genast sin egen
vagn efter sonhustrun,
hvarvid han för första
gången kallade henne
Malanja Sergejevna.
Hon kom med sin lille son
och beledsagad af Marfa
Timofejevna, hvilken icke
ville låta henne fara
ensam och ville skydda
henne för möjliga
förolämpningar.
Halfdöd af rädsla
inträdde Malanja
Sergejevna i Peter
Andrejitschs rum, åtföljd
af en barnflicka, som bar
den lille på armen.
Tigande såg Peter
Andrejitsch på henne.
Med vacklande steg trädde
hon närmare och böjde sig
ned öfver hans hand, den
hennes darrande läppar
berörde med en ljudlös
kyss.
--- Nåväl, min nybakade
adelsfru, --- sade
han slutligen efter
en lång paus, ---
välkommen, och låt
oss nu gå in till min
hustru.
Han steg upp och gick
fram till gossen. Den
lille smålog och sträckte
fram sina små hvita armar
emot honom.
Gubben blef djupt rörd.
--- Ack, du öfvergifna
barn, --- suckade
han, --- du ber mig
kanske för din far...
Ja, jag skall
åtminstone icke
öfvergifva dig, du
lilla värnlösa unge!
Då Malanja Sergejevna kom
in i Anna Pavlovnas
sängkammare, föll hon på
knä redan vid dörren.
Anna Pavlovna vinkade
henne fram till sin bädd,
omfamnade henne och
välsignade hennes son.
Derefter vände hon sitt
af sjukdomen aftärda
ansigte mot sin man,
liksom om hon ville säga
något...
--- Ja, jag vet... jag
vet, hvad du vill be
mig om, --- sade
Peter Andrejitsch,
--- haf inga
bekymmer, hon stannar
hos mig med sitt
barn, och för deras
skull vill jag också
förlåta Vanjka.
Anna Pavlovna tryckte med
ansträngning sin mans
hand och förde den till
sina läppar. Samma afton
afled hon stilla och
fridfullt.
Peter Andrejitsch höll
sitt ord. Han
underrättade sin son, att
han för den bortgångna
moderns och den lille
gossens skull återgaf
honom sin faderliga
välsignelse och att han
upptagit Malanja
Sergejevna i sitt hus.
Åt henne lät han ställa i
ordning några rum i
entresolvåningen,
presenterade henne som
sin sonhustru för sina
mest ärade gäster, en
enögd brigadier, vid namn
Skurjechin och dennes
hustru, och skänkte henne
två tjenstflickor och en
liten springpojke.
Marfa Timofejevna lemnade
henne kort derefter. Hon
kunde icke tåla Glafira.
Under loppet af en enda
dag hade de tre gånger
kommit i gräl med
hvarandra.
I början var det ganska
tungt och svårt för den
stackars unga hustrun,
men hon härdade ut med
tålmodig undergifvenhet
och vande sig slutligen
vid sin svärfar. Äfven
han vande sig och till
och med fäste sig vid
henne, ehuru han nästan
aldrig talade vid henne
och det äfven i hans
vänlighet emot henne låg
en viss omedveten
ringaktning.
Mest hade dock Malanja
Sergejevna att lida af
sin svägerska.
Redan under moderns
lifstid hade Glafira
förstått att så småningom
få hela huset i sitt
våld. Alla, icke ens
hennes far undantagen,
fogade sig efter hennes
vilja, och icke ens så
mycket som en sockerbit
förbrukades utan hennes
vetskap och tillåtelse.
Hon skulle också hällre
dött än delat makten med
en ny husfru --- och en
sådan husfru till! Ännu
mer än hennes far hade
hon blifvit ursinnig
öfver broderns giftermål
med en af godsets
underhafvande. Hon åtog
sig nu att, som hon sade,
»uppfostra den vettlösa
parvenyen«, och ända från
första dagen blef Malanja
Sergejevna så godt som en
slafvinna under hennes
hand.
Hur skulle hon också
kunnat vara i stånd att
kämpa emot den stolta,
egensinniga Glafira, hon,
den tysta, tåliga qvinnan
med sitt skygga, försagda
väsen och sin ständigt
klena helsa. Det gick
häller ingen dag förbi,
att icke Glafira påminde
henne om sin forna
ställning eller berömde
henne derför, att hon
sjelf aldrig glömde det.
Malanja Sergejevna skulle
nog till slut lärt sig
att tåligt fördraga äfven
dessa påminnelser och
loford, hur bittra de än
voro, men så tog man
äfven Fedja ifrån henne,
och detta krossade hennes
hjerta.
Under förevändning, att
hon icke vore i stånd att
åtaga sig hans
uppfostran, lät man henne
knapt någonsin få se
honom. Glafira tog äfven
denna sak om hand liksom
alt annat, och barnet kom
snart helt och hållet
under hennes ledning.
I sorgen häröfver började
Malanja Sergejevna att i
de bref, hon några gånger
om året skref till sin
man, alt ifrigare bedja
honom att så snart som
möjligt komma hem. Peter
Andrejitsch sjelf önskade
också se sin son, men
denne hade ständigt än
ett än ett annat hinder
att förebära, tackade sin
far för sin hustrus
räkning och för de
penningar, han emellanåt
fick sig tillsända, och
lofvade i hvarje bref att
komma hem med det första,
men kom icke. Det var
först 1812 års krig, som
tvang honom att återvända
hem.
Vid det första
återseendet efter sexårig
skilsmässa omfamnade far
och son hvarandra, och
icke ett ord nämndes
häller sedan om de
förflutna
misshälligheterna. Man
hade då också andra saker
att tänka på. Hela
Ryssland reste sig som en
man mot fienden, och
bägge kände de, att det
flöt ryskt blod i deras
ådror.
Peter Andrejitsch lät på
egen bekostnad uppsätta
ett helt regemente
soldater. Men kriget
slutade, och faran var
öfverstånden. Ivan
Petrovitsch började finna
landtlifvet tråkigt och
längtade åter ut till
andra länder och till den
verld, med hvilken han
vuxit samman och der han
kände sig fullt
hemmastadd.
Malanja Sergejevna var
häller icke den qvinna,
som kunde hålla honom
fast vid fädernehemmet,
dertill var hon altför
obetydlig i hans ögon.
Äfven de särskilda
förhoppningar, hon fäst
vid hans återkomst, hade
blifvit svikna. Hennes
manhade också funnit, att
det var bättre att helt
och hållet anförtro
Fedjas uppfostran åt
Glafira.
Ivan Petrovitsch's arma
hustru uthärdade icke
detta sista slag, denna
andra skilsmässa. Tåligt
och utan att knota, som
hon lefvat, slocknade hon
också efter några dagars
lidande. Under hela sitt
lif hade hon aldrig gjort
motstånd mot någon eller
något och förmådde icke
häller kämpa emot den
sista sjukdomen. Hon
hade redan förlorat
talförmågan, och grafvens
skugga låg redan öfver
hennes ansigte, men
hennes drag bibehöllo
ända in i sista
ögonblicket sitt
oföränderliga uttryck af
tålig tankfullhet och
fridsamt saktmod. Med
samma tysta
undergifvenhet som förr
såg hon på Glafiras hand
mot sina kallnande läppar
och anförtrodde åt henne,
Glafira, sitt enda barn.
Så slöt denna stilla och
hjärtegoda varelse sitt
jordiska lopp. gud
allena vet, hvarför hon
tycktes upp från hemmets
grund och kastades bort
som en uppgräfd planta
med de fina rötterna
utsatta för solens brand.
Det vissnade bort, detta
menniskolif, och försvann
spårlöst, och ingen
bekymrade sig derom.
Tjenarinnorna sörjde
Malanja Sergejevna en
kort tid, och äfven Peter
Andrejitsch saknade
hennes tysta, blida
väsen. »Farväl, förlåt
mig, du tysta, tåliga
qvinna!« hviskade han för
sig sjelf, då han i
kyrkan för sista gången
knäböjde vid hennes
kallnade stoft, och tårar
runno utför hans kinder,
då han kastade en sista
handfull jord ned i
hennes graf.
Sjelf öfverlefde han
henne blott några få år.
Vintern 1819 slöt han
sitt lif i Moskva, dit
han flyttat med sin
dotter och sonson, och
förordnade att han skulle
begrafvas vid sidan af
Anna Pavlovna och
»Malascha«.
Ivan Petrovitsch vistades
då i Paris för sitt nöjes
skull, sedan han efter
fredsslutet 1815 lemnat
den diplomatiska banan.
Vid underrättelsen om
faderns död beslöt han
att återvända till
Ryssland. han måste nu
tänka på att ordna sina
nya ekonomiska
angelägenheter, och då
Fedja, enligt hvad
Glafira meddelade i sitt
bref, redan fylt tolf år,
var det också tid på att
med allvar tänka på
dennes uppfostran.
------------------------------------------------------------------------
X.
Ivan Petrovitsch återkom
till Ryssland som
fullständig »angloman«.
Det kortklippta håret och
hårdt stärkta
skjortbröstet, den långa
ärtgröna öfverrocken med
dubbla kragar och det
buttra ansigtsuttrycket,
en viss stelhet och
liknöjdhet i sättet,
uttalet mellan tänderna,
det torra skrattet utan
skymt af leende, det
uteslutande intresset för
politiska och
nationalekonomiska
spörsmål, förkärleken för
blodig rostbiff och
portvin, --- allting hos
honom bar en äkta engelsk
prägel och häntydde på
ett fullständigt
uppgående i engelska
manér och
föreställningssätt.
Men samtidigt med att
Ivan Petrovitsch
förvandlats till en
riktig angloman, hade
han, märkvärdigt nog,
också blifvit patriot.
Åtminstone kallade han
sig sjelf en patriot,
ehuru han mycket litet
kände till ryska
förhållanden, icke följde
för egen del en enda rysk
sedvänja och talade en
egendomlig ryska. I det
vanliga umgänget var hans
språk trögt, klumpigt och
fullt af de mest omöjliga
gallicismer, men så snart
talet föll på vigtiga
ämnen, tog hans språk en
egendomlig vändning med
uttryck sådana som,
»bevisa nya prof på
sjelfbeflitande«, eller
»dessa förhållanden
stämma icke samman med
omständigheternas sjelfva
natur«.
Ivan Petrovitsch förde
med sig från utlandet
några skriftliga utkast
beträffande
statsväsendets inrättning
och förbättring och var
mycket missnöjd med alt
hvad han såg hemma.
Särskildt harmades han
öfver den allmänna
bristen på plan och
system i förvaltningen.
Vid sitt sammanträffande
med systern i Moskva
förklarade han redan vid
de första orden, att han
var fast besluten att
införa grundliga reformer
och att allting på hans
egendom skulle hädanefter
gå efter ett nytt system.
Glafira Petrovna svarade
icke ett ord, utan blott
bet ihop tänderna och
tänkte: »Hvad skall det
då bli af mig?« Men då de
kort derefter ankommo
till sin egendom, lugnade
hon sig snart nog.
Inom hus infördes
verkligen några icke
ovigtiga förändringar.
Snyltgäster och nådehjon
blefvo utan förskoning
bortskickade. Bland dem,
som i synnerhet fingo
lida af denna stränghet,
voro tvänne gamla gummor,
den ena blind och den
andra lam, samt en gammal
skröplig major, som hade
varit med vid stormningen
af Otschakof 1788 och nu
i följd af sin verkligen
förvånande glupskhet
föddes blott med
linsärter och svartbröd.
Vidare gafs befallning
om, att de förra gästerna
icke skulle mottagas. De
ersattes allesammans af
en aflägsen granne, en
gammal hvithårig,
skrofulös baron, en
mycket dum och väl
uppfostrad menniska.
Från Moskva ankommo nya
möbler, och deribland
sådana nyheter som
spottlådor, ringklockor
och lavoarer.
Frukosten skulle serveras
på ett helt annat sätt än
förr, och utländska viner
trädde i stället för
bränvin och likörer af
inhemsk tillverkning.
Tjenarne erhöllo nytt
livré, och på
familjevapnet anbragtes
orden »In recto virtus«
som slägtens devis.
Men i alt hufvudsakligt
minskades icke Glafiras
makt och myndighet. Alla
inköp och utgifter
berodde nu som förr på
henne allena. En från
utlandet medförd
kammartjenare af
elsassisk slägt försökte
väl en tid mäta sig med
henne, men han förlorade
sin plats, oaktadt det
stöd, han hade i sin
husbondes ynnest.
I afseende på
landthushållningen och
egendomens förvaltning,
hvilket likaledes hade
hört till Glafiras
område, förklarade
visserligen Ivan
Petrovitsch mer än en
gång sin afsigt vara att
»ingjuta ett nytt lif i
detta kaos«, men alt
stannade ändock vid det
gamla med obetydliga
förändringar, som
visserligen icke voro
till det bättre. Här och
hvar pålades nya
afgifter, dagsverkstungan
ökades, och bönderna
förbjödos att vända sig
direkt till Ivan
Petrovitsch. Den nye
godsherrn och patrioten
hade altför mycket förakt
för sina landsmän.
Det var blott på Fedja,
som Ivan Petrovitsch's
nya system tillämpades i
sin fulla kraft. Hans
uppfostran, som nu
uteslutande öfvertogs af
fadern, undergick
verkligen en »grundlig
reform«.
------------------------------------------------------------------------
XI.
Så länge Ivan Petrovitsch
ännu befann sig
utomlands, var Fedja, som
sagdt, öfverlemnad åt sin
faster Glafiras vård.
Han hade ännu icke fylt
åtta år, då modern dog,
och ehuru det under
hennes lefnad kunde gå
flera dagar om, utan att
han fick se henne, hade
han fäst sig vid henne
med innerlig
hängifvenhet. Minnet af
hennes milda, bleka
ansigte, hennes sorgsna
blick och skygga
smekningar stod med
outplånliga drag
inprägladt i hans själ.
Han hade en viss dunkel
aning om hennes ställning
i hemmet, han kände med
sig, att mellan honom och
henne funnits en skranka,
den hon hvarken vågade
eller kunde nedrifva.
För fadern kände han sig
skygg och rädd, och Ivan
Petrovitsch sjelf smekte
aldrig sitt barn.
Farfadern kunde ibland
klappa honom på hufvudet
och låta honom kyssa sin
hand, men för öfrigt
ansåg och kallade han
honom för en dummerjöns.
Efter Malanja Sergejevnas
död var han mer än
någonsin i fasterns våld.
Fedja var rädd för henne,
rädd för hennes klara,
skarpa ögon och gälla
röst. Han vågade aldrig
knysta i hennes närvaro.
Bara han rörde sig det
minsta på stolen, brukade
hon hväsa åt honom: »Hvad
nu, sitt bara stilla!«
Om söndagarne efter
gudstjensten fick han
leka, det vill säga, man
gaf honom en tjock bok,
en mycket hemlighetsfull
bok af en viss
Maksimovitsch Ambodik med
titeln »Symboler och
Emblemer«. I denna bok
fans omkring ett tusental
mycket gåtfulla
teckningar med lika många
obegripliga förklaringar
på fem språk. Cupido med
sin nakna, feta kropp
spelade en mycket stor
roll i dessa teckningar.
Vid en af dem, som
benämndes »Saffran och
Regnbågen«, fans en
förklaring som lydde:
»Hans verkan är större«.
En annan, som förestälde
»en flygande häger med en
violblomma i munnen«,
hade till öfverskrift:
»För dig äro de alla
bekanta«. »Cupido med en
björninna, som slickar
sin unge« betydde enligt
förklaringen så mycket
som »småningom«, »litet i
sänder«, eller något
dylikt.
Fedja satt hela
söndagseftermiddagarne
och såg på dessa bilder.
De voro honom alla
välbekanta ända in i sina
minsta detaljer. Några
af dem, och alltid de
samma, gjorde honom
tankfull och sysselsatte
hans vaknande fantasi.
Andra förströelser visste
han icke af.
Då tiden kom, att han
skulle börja studera
språk och musik,
anskaffade Glafira för en
obetydlig lön en gammal
svensk, surögd mamsell,
som talade hjelpligt
tyska och franska,
klinkade litet på piano
och var utmärkt skicklig
att salta in gurkor.
I sällskap med denna
guvernant, sin faster och
en gammal huspiga, vid
namn Vasiljevna,
tillbragte Fedja fulla
fyra år. Han brukade
vanligen sitta i ett hörn
med sina »Symboler och
Emblemer« framför sig,
sitta oafbrutet stilla
timme efter timme i det
låga rummet med sin
starka lukt af geranium
vid det svaga flämtande
skenet af ett talgljus.
Syrsan vid spiseln surrar
så entonigt, som om den
hade tråkigt, den lilla
klockan pickar rastlöst
på väggen, en råtta
skrapar och gnager sakta
bakom tapeten, och de tre
gamla jungfrurna sitta
likt parcerna tysta och
sticka med rastlös flit.
Skuggorna af deras händer
röra sig hastigt af och
an eller dallra i
besynnerliga linier i
halfdunklet, och
besynnerliga, halfdunkla
tankar vakna och röra sig
i barnets hufvud.
Ingen skulle hafva kallat
Fedja ett intagande barn.
Han var mycket blek och
tjock, klumpig och ovig i
sina rörelser, en äkta
bondpojke, efter Glafira
Petrovnas uttryck.
Blekheten skulle dock
snart nog försvunnit, om
man låtit honom oftare
komma ut i det fria.
Han hade ganska lätt för
att lära, men var ofta
lat. Han grät aldrig,
men ibland kom det öfver
honom en viss skygg
halsstarrighet, och då
kunde ingen komma
tillrätta med honom.
Fedja höll icke af någon
enda af alla dem, som
omgåfvo honom i
fädernehemmet... Och ve
det hjerta, som icke
redan i barndomen lärt
sig att älska!
Sådan var den unge Fedja,
då fadern tog honom om
hand och utan att förlora
någon tid började att på
honom tillämpa sitt nya
»system«.
--- Framför alt skall jag
göra en man af honom,
un homme, --- yttrade
han till sin syster,
--- och icke blott en
man, utan en spartan.
För att utföra detta
beslut, började han med
att kläda honom efter
skotskt mod. Den
tolfårige gossen fick gå
med nakna vador och en
tuppfjäder i den mjuka
filtmössan. Den svenska
mamsellen ersattes af en
ung schweizare, som var
en utmärkt gymnast.
Musiken lades alldeles åt
sidan, såsom en mannen
ovärdig sysselsättning,
och i dess ställe trädde
helt andra, nya
läroämnen.
Naturvetenskaperna,
internationel folkrätt
och matematik jämte
snickeri, enligt
Rousseaus föreskrift, och
heraldik för att väcka
och underhålla ridderliga
känslor, voro
företrädesvis de studier,
med hvilka den blifvande
»mannen« hade att
sysselsätta sig.
Hvarje morgon väcktes han
på slaget fyra, fick
genast en kall afrifning
och måste sedan springa
vid lina ett visst antal
hvarf kring en hög
stolpe. Ridning och
bågskjutning hörde också
till de dagliga
öfningarne. Äta fick han
blott en gång om dagen,
och aldrig serverades mer
än en enda rätt. Vid
hvarje passande tillfälle
skulle han efter faderns
exempel öfva sig i
»karaktärsstyrka och
viljekraft«, och hvarje
afton skulle han i en
särskild bok införa en
kort berättelse om den
förflutna dagen och de
intryck, han derunder
mottagit.
Ivan Petrovitsch å sin
sid skref för sin sons
räkning »råd och
förmaningar« på franska,
i hvilka han kallade
honom »vous« och »mon
fils«. När Fedja talade
ryska med sin far,
kallade han honom »du«,
men vågade icke sätta sig
i hans närvaro.
»Systemet« gjorde den
unge gossen alldeles
förvirrad i hufvudet.
Heterogena kunskaper
trängdes der i en oredig
massa, men till
ersättning derför
utöfvade det nya
lefnadssättet ett högst
välgörande inflytande på
hans helsa. I början
angreps han visserligen
af en lindrig feber, men
kryade snart till sig och
blef en stark och hurtig
yngling. Fadern var
också mycket stolt öfver
sitt verk och kallade
honom på sitt eget
besynnerliga språk en
»naturens son och min
produkt«.
Då Fedja hade fylt sexton
år, ansåg Ivan
Petrovitsch det för sin
pligt att i god tid
inplanta hos sonen ett
manligt förakt för
qvinnokönet, och den unge
»spartanen«, full af saft
och kraft, med det första
fjunet på läpparne och
den första ungdomens
blyga rörelser i sinnet,
ansträngde sig af alla
krafter att synas kall,
likgiltig och rå.
Emellertid gick tiden sin
jämna gång. Ivan
Petrovitsch tillbragte
största delen af året på
Lavriki --- så hette det
förnämsta af
familjegodsen --- men
ibland om vintrarne reste
han ensam till Moskva,
bodde på hotell, besökte
flitigt klubbarne, höll
tal och utvecklade
åsigter i salongerna, och
uppträdde mer än någonsin
som angloman, statsman
och missnöjd.
Så kom år 1825 och bragte
med sig mycket
bedröfvelse. {Not: Efter
Alexander I:s död
(dec. 1825) kom en bland
den storryska adeln länge
förberedd sammansvärjning
till utbrott i ett
uppror, som dock snart
qväfdes under de hårdaste
straff.} Äfven Ivan
Petrovitsch's närmaste
bekanta och vänner hade
att utstå många svåra
pröfningar. Sjelf
skyndade han tillbaka
till sitt gods och höll
sig oafbrutet hemma.
Ännu ett år gick, och
Ivan Petrovitsch blef
helt hastigt svag,
krasslig och nedstämd.
Det märktes också tydligt
på alt annat, att hans
helsa fått en afgjord
knäck. Fritänkaren
började gå i kyrkan och
beställa messor. Den
europeiskt bildade
verldsmannen tog ryska
ångbad, åt middag klockan
tu, gick till sängs
klockan nio och tyckte om
att somna vid en gammal
inspektors prat.
Statsmannen brände upp
alla sina utkast och hela
sin brefvexling, blef
orolig i
provinsguvernörens
närvaro, och generad i
kretsdomarens. Mannen
med den fasta viljan och
den stålsatta karaktären
klagade och jämrade sig,
om han fick en böld,
eller om man satte för
honom en tallrik kall
soppa.
Glafira Petrovna blef
åter allenastyrande i
huset, och ånyo började
byfogdar, rättare och
simpla bönder komma
bakvägen upp till den
»gamla sqvallerkäringen«,
såsom gårdsfolket kallade
henne.
Den förändring, som
inträffat med Ivan
Petrovitsch, gjorde ett
starkt intryck på hans
son. Denne, som nu gick
på nittonde året, hade
redan börjat reflektera
mera allvarsamt öfver
hvad som försiggick
omkring honom, och sökte
småningom frigöra sig
från den bundenhet, hvari
han hittills lefvat. Han
hade redan förut bemärkt
en viss brist på
öfverensstämmelse mellan
faderns ord och
handlingar, mellan hans
breda, liberala teorier
och torra, småsinta
despotism, men hade dock
icke kunnat vänta sig
detta plötsliga omslag,
hvarigenom den gamle
inbitne egoisten åter
framträdde hel och
hållen.
Den unge Lavretski stod
just i färd med att resa
till Moskva för att
bereda sig till inträde
vid universitetet, då en
ny, oväntad olycka
träffade Ivan
Petrovitsch's hufvud.
Han blef blind, obotligt
blind på en enda dag.
Som han icke hade något
förtroende för den ryska
läkarkonsten, sökte han
utverka sig tillstånd
till en resa utomlands.
Då detta vägrades honom,
tog han sin son med sig
och reste genom hela
Ryssland från stad till
stad, från den ene
doktorn till den andre.
Alla, både son, läkare
och betjent, bragte han i
förtviflan med sin
klenmodiga jämmer och
otålighet och återkom
till Lavriki hjelplös,
kinkig och nyckfull som
ett bortskämdt barn.
Det blef en svår tid för
hans omgifning, och alla
hade att utstå mycket af
hans nycker och
retlighet. Blott när han
åt, var han stilla, och
aldrig hade han ätit så
glupskt som nu. Men hela
den öfriga tiden af
dygnet unnade han hvarken
sig sjelf eller andra
någon ro. Han läste
böner, knotade öfver
ödet, svor ve och
förbannelse öfver sig
sjelf, politiken, sitt
system, öfver alt,
hvarmed han förr skröt
och braskade, alt som han
en gång framstält som
mönster för sin son.
Beständigt upprepade han,
att han icke trodde på
någonting, och strax
derpå började han åter
läsa sina böner. Han
kunde icke stå ut med att
vara ensam ett enda
ögonblick och fordrade af
sitt husfolk, att
beständigt, dag och natt,
skulle några sitta kring
hans hvilstol och
sysselsätta honom med
berättelser, hvilka han
för öfrigt oupphörligt
afbröt med sina utrop:
»nu ljuger du igen!«
»sådan dumheter!« och
dylikt.
Särskildt var det svårt
för hans syster Glafira.
Icke ett ögonblick kunde
han reda sig utan henne,
och ända till slutet
uppfylde hon alla den
sjukes nycker, ehuru det
ofta nog hände, att hon
icke genast kunde svara
honom, af fruktan att
ljudet i hennes röst
skulle förråda ett
raseri, som var nära att
qväfva henne.
På detta sätt framsläpade
han sitt lif ännu två år
och dog en af de första
dagarne i maj, sittande
på en balkong, dit man
burit honom midt i
solskenet.
--- Glascha! Glascha!...
Buljong!... Buljong,
din gamla dum.... ---
stammade han med
stelnande tunga, och
innan han kunde få
fram det sista ordet,
tystnade den för
evigt.
Glafira Petrovna, som
hastigt ryckt en kopp
buljong ur handen på
hofmästaren och skyndat
ut på balkongen, stannade
och betraktade länge sin
broders ansigte.
Derefter gjorde hon
långsamt och högtidligt
ett stort korstecken och
aflägsnade sig tigande.
Den unge Lavretski, som
också infunnit sig,
yttrade häller icke ett
ord. Lutande sig mot
balustraden, stod han
länge och såg ut öfver
den grönskande och
doftande trädgården, der
blad och blommor och gräs
skimrade i aftonsolens
gyllene strålar... Han
var nu tjugutre år
gammal... Hur underligt,
hur märkligt hastigt
dessa tjugutre år
förflutit... Men nu låg
lifvet öppet framför
honom!
------------------------------------------------------------------------
XII.
Efter faderns begrafning
öfverlemnade den unge
Lavretski egendomens
skötsel och uppsigten
öfver förvaltarne åt den
outtröttliga Glafira
Petrovna och begaf sig
till Moskva, dit han
drogs af en dunkel men
mäktig känsla.
Han var fullkomligt
medveten om bristerna i
sin uppfostran och hade
föresatt sig att så vidt
möjligt var söka inhämta
det försummade. Under de
sista fem åren hade han
läst mycket och äfven
gjort åtskilliga
iakttagelser. En mängd
tankar rörde sig i hans
unga hufvud, och mången
professor kunde hafva
afundats honom en del af
hans kunskaper, men på
samma gång var han
okunnig om mycket, som
var välbekanta saker för
hvarje gymnasist.
Lavretski kände med sig,
att han ännu var liksom
bunden och ofri, och att
han förekom sig sjelf som
en underlig menniska.
Det var i sjelfva verket
ett dåligt skämt, som
anglomanen spelat honom
med sitt »system«, och
den förvända uppfostran,
han erhållit, hade också
burit sina frukter. I
många år hade han utan
invändning i allting
fogat sig efter faderns
vilja, och då han
slutligen insåg tomheten
i det hela, var verket
redan skedt och vanorna
rotfästa.
Han förstod icke att
umgås med menniskor. Vid
tjugutre års ålder och
med en obetvinglig
längtan efter kärlek i
sitt ända till skygghet
blyga sinne, vågade han
ännu icke se en qvinna i
ögonen. Med sin klara
och sunda, ehuru något
tröga uppfattning, med
sin böjelse för
egensinne, reflektion och
overksamhet, hade han
bort tidigt komma ut i
ett fritt och kraftigt
pulserande lif, men i
dess ställe hade man
hållit honom fast i en
konstlad ensamhet. Och
nu, då trollkretsen var
löst, fortfor han att stå
qvar på samma ställe, med
samma slutna och inbundna
väsende.
Det var naturligtvis en
löjlighet att vid hans år
kläda sig i
studentuniform, men han
fruktade icke åtlöjet.
Hans »spartanska«
uppfostran hade
åtminstone haft det goda
med sig, att den hos
honom utvecklat ett
bestämdt förakt för
andras prat. Utan alla
betänkligheter anlade han
derför den vanliga
studentuniformen och tog
inträde på den
fysiskt-matematiska
afdelningen.
Frisk och rödblommig med
redan skäggbevuxen haka,
gjorde den tyste och
slutne Fedor Ivanovitsch
ett besynnerligt intryck
på sina kamrater. De
anade icke, att hos denne
till det yttre dystra och
sträfva unge man, som i
sin breda landtliga
parsläde punktligt infann
sig till föreläsningarne,
doldes ett nästan
barnsligt sinne. Han
föreföll dem som en lärd
pedant, de hade ej behof
af hans sällskap och
ingenting att vinna af
hans umgänge, och han å
sin sida undvek dem.
Under loppet af de två
första åren, han
tillbragte vid
universitetet, hade han
kommit i närmare beröring
med blott en enda
student, af hvilken han
tog lektioner i latin.
Denne student, en
svärmare och poet vid
namn Michaljevitsch, hade
fattat en uppriktig
tillgifvenhet för
Lavretski och blef
alldeles af en händelse
upphofsmannen till en
vigtig förändring i hans
lif.
En afton på teatern ---
Motschalof stod då på
höjden af sitt rykte, och
Lavretski försummade icke
en enda representation
--- fick han se en ung
flicka i en loge på
första raden, och ehuru
icke en enda ung qvinna
kunde gå förbi hans
dystra gestalt, utan att
hans hjärta klappade
fortare, hade det dock
aldrig slagit så häftigt
som nu.
Med armbågen stödd mot
logeradens sammet, satt
den unga flickan alldeles
orörlig. Ungt,
sprittande lif lekte i
hvarje drag af hennes
runda, brunetta,
förtjusande ansigte, en
begåfvad och finbildad
själ uttalade sig i
hennes utomordentligt
vackra ögon, som på en
gång forskande och mildt
blickade fram under de
fina ögonbrynen, i det
flyktiga leendet kring de
uttrycksfulla läpparne,
till och med i sjelfva
hållningen på hufvud,
hals och armar. Hennes
toalett bar prägeln af en
utsökt smak.
Bredvid henne satt en
gulblek, skrynklig qvinna
om närmare femtio år, i
svart spetsmössa och
djupt urringad klädning,
med ett stereotypt leende
kring sin tandlösa mun
och ett tillgjordt
uttryck af ängslig omsorg
i sitt intetsägande
ansigte. I logens
bakgrund syntes en
ålderstigen herre i vid
rock och hög halsduk, med
färgade mustascher och
polissonger, stor tanklös
panna, slappa, insjunkna
kinder, och ett uttryck
af slö inbilskhet och en
viss, krypande
misstänksamhet i de små,
ljusa ögonen, efter alt
utseende en f. d. general
eller annan hög
embetsman.
Lavretski kunde icke taga
sina ögon från den unga
flickan, som gjort så
djupt intryck på honom.
Plötsligt öppnades
logedörren, och
Michaljevitsch inträdde.
Att han, nästan den enda
bekantskap Lavretski egde
i Moskva, att han skulle
visa sig i sällskap med
den enda unga flicka, som
så helt och hållet
absorberat alla hans
tankar, föreföll honom
egendomligt och
betydelsefullt. Med
blicken fortfarande
riktad på logen, märkte
han genast, att alla der
mottogo Michaljevitsch
som en gammal vän.
Föreställningen på scenen
intresserade honom icke
mer, och Motschalof
sjelf, som dock var mer
än vanligt lycklig den
aftonen, gjorde icke
samma intryck på honom
som förr. Vid ett
särskilt patetiskt ställe
kastade Lavretski
ofrivilligt en blick på
sin sköna. Hon hade
lutat sig långt fram
öfver logekanten, hennes
kinder glödde, och hennes
ögon, som voro riktade
mot scenen, vände sig nu
liksom under inflytandet
af hans oafvända blick
inåt salongen och
stannade på honom.
Hela natten skimrade
dessa ögon för hans inre
syn... Den konstgjorda
fördämningen hade
slutligen instörtat, hela
hans varelse skälfde af
inre glöd, och följande
dag begaf han sig direkte
till Michaljevitsch.
Af honom fick han veta,
att den unga sköna bar
namnet Varvara Pavlovna
Korobjin, att gubben och
gumman, som suttit i
samma loge, voro hennes
föräldrar och att han
sjelf, Michaljevitsch,
gjort deras bekantskap
förlidet år under sin
kondition hos grefve
H. på ett gods i närheten
af Moskva.
Den unge entusiasten
utlät sig med största
loford om Varvara
Pavlovna.
--- Så är det, min bror!
--- utropade han
slutligen med ett för
honom egendomligt,
sjungande tonfall i
rösten, --- denna
flicka är en
beundransvärd,
genialisk varelse...
en artist i ordets
fulla
betydelse... och
dertill så innerlig,
så hjärtegod!
Då han af Lavretskis
frågor märkte, hvilket
intryck Varvara Pavlovna
gjort på honom, föreslog
han sjelf att presentera
honom hos Korobjins och
tillade, att der var han
som barn i huset.
Generalen var icke det
minsta högfärdig, men
modern verkligen så dum,
att hon nästan var som
barn på nytt. Lavretski
rodnade djupt, mumlade
några obegripliga ord och
skyndade bort.
Under fem hela dagar
kämpade han med sin till
vana blifna skygghet, men
på sjette dagen påtog den
unge spartanen sin nya
uniformsrock
och... stälde sig helt
och hållet till sin vän
Michaljevitsch's
förfogande. Som nära
bekant i huset,
inskränkte denne sina
förberedelser till en
liten extra kamning, och
så begåfvo sig de bägge
vännerna till familjen
Korobjin.
------------------------------------------------------------------------
XIII.
Varvara Pavlovnas far,
f. d. generalmajoren Pavl
Petrovitsch Korobjin,
hade tillbragt hela sitt
lif under tjenstgöring i
Petersburg. I sin ungdom
ansågs han som en
skicklig dansör och
exerciskarl, och i saknad
af enskild förmögenhet
lefde han hufvudsakligen
på att vara adjutant hos
än den ene än den andre
obetydlige generalen.
Vid mognare år gifte han
sig med en dotter till en
af dessa generaler och
erhöll med henne 25.000
rubel i hemgift.
Exercis, parader och
trupprevyer hade han
studerat ända in i de
minsta detaljer, och
sedan han på detta sätt
knogat i mer än trettio
år, erhöll han slutligen
ett regemente och rang af
generalmajor.
Nu var tiden kommen för
honom att hvila ut och
börja i allsköns ro sörja
för sitt jordiska
välbefinnande. Alla hans
tankar voro också riktade
på detta lofliga mål, men
olyckligtvis skred han
icke till verket med
tillbörlig försiktighet.
Han hade uttänkt ett nytt
sätt att drifva små
lönande bankaffärer med
kronans pengar. Medlet
var utmärkt, men då han,
ledd af en eljes lofvärd
sparsamhet, försummade
att i rätt tid lossa på
pungen, blef han
angifven, och det blef en
mindre angenäm, nästan
smutsig historia af
altsammans. På ett eller
annat sätt lyckades det
visserligen generalen att
komma ifrån saken, men
hans karrier var
afbruten, och han fick
det vänliga rådet att så
fort som möjligt taga
afsked.
Derefter tillbragte han
ännu ett par år i
Petersburg, i hopp om att
kunna komma åt någon
inbringande plats. Men
ingenting lönande erbjöd
sig, hans dotter hade
efter fulländad
uppfostran nyss kommit
hem från sin
klosterpension,
utgifterna ökades med
hvarje dag, och så
påkostade det än var,
fattade han dock ett
raskt beslut att flytta
till Moskva, der
lefnadskostnaderna äro
betydligt billigare än i
Petersburg. På Gamla
stallgatan hyrde han ett
litet, lågt hus med
famnshög vapensköld på
taket, och lefde sedan
som afskedad general i
Moskva på en årlig
inkomst af 2.750 rubel.
Moskva är som bekant en
mycket gästfri stad, som
med nöje tar emot folk af
alla slag, och framför
alt naturligtvis
generaler och deras
vederlikar. Det dröjde
häller icke länge, förrän
Pavl Petrovitsch's lilla
klumpiga figur, som dock
ännu bibehöll en viss
militärisk hållning,
utgjorde ett nödvändigt
tillbehör till alla
Moskvas förnämare
salonger. Hans kala
hjessa, som pryddes af
några glesa, men
omsorgsfullt ordnade och
färgade hårstrån, och det
solkiga
Anna-ordens-bandet öfver
en hög svart halsduk
blefvo snart välbekanta
för alla bleka uttråkade
ungdomar, som med
blaserade miner stodo och
hängde kring spelborden
under danserna.
Pavl Petrovitsch förstod
också att skaffa sig en
viss ställning inom
sällskapslifvet. Han
talade litet, men detta
lilla, efter gammal vana,
alltid i näsan ---
naturligtvis med undantag
af de tillfällen, då han
talade med personer af
högre rang än
generalmajor --- spelade
kort med mycket
försigtighet och åt hemma
med stor måttlighet, men
gjorde desto större heder
åt anrättningarne, när
han var borta.
Om hans fru är föga att
säga. Hon hette Kalliopa
Karlovna, och i anledning
deraf, att några små
tårar ständigt
framsipprade ur hennes
venstra öga, ansåg sig
Kalliopa Karlovna, som
dessutom var af tysk
börd, för en mycket
känslofull qvinna. Hon
var beständigt rädd för
någonting, såg alltid
hungrig ut och förekom
vanligtvis i en gammal
snäf sammetsklädning,
svart spetsmössa och
stora, ihåliga armband af
matt guld.
Pavl Petrovitsch's och
Kalliopa Karlovnas enda
barn, Varvara Pavlovna
hade nyss fylt sjutton
år, då hon lemnade sitt
klosterinstitut. Hon
hade der ansetts vara
kanske icke den förnämsta
skönheten, men utan all
jämförelse den mest
begåfvade och mest
musikaliska af alla
eleverna, och derför
äfven vid afgångsexamen
erhållit första rummet.
Hon var ännu icke nitton
år fylda, då Lavretski
såg henne för första
gången.
------------------------------------------------------------------------
XIV.
Den unge spartanen kunde
knapt stå på sina fötter
af blyghet och rädsla, då
Michaljevitsch förde
honom in i familjen
Korobjins temligen enkelt
möblerade salong. Men
denna blyghet försvann
snart under intrycket af
ett vänligt mottagande.
Med den godlynthet, som
är hvarje äkta ryss
medfödd, förenade sig hos
generalen det slags
egendomliga höflighet,
som är ett utmärkande
drag för alla, hvilka på
ett eller annat sätt
varit invecklade i någon
mindre hederlig affär.
Fru generalskan intog
strax efter de första
helsningarne sin vanliga,
obemärkta plats, och hvad
Varvara Pavlovna
beträffar, så var hon på
samma gång så lugn, trygg
och vänlig, att hvar och
en i hennes närvaro
genast kände sig
hemmastadd. Men dertill
kom också ett annat
kraftigare intryck.
Det strålande leendet
kring ögon och läppar,
hennes runda, jungfruligt
sluttande skuldror och
hvita, i skär rosenfärg
skiftande armar, hela
hennes förtjusande
gestalt med sin lätta och
på samma gång litet matta
gratie i hållning och
gång, sjelfva den milda
klangen i hennes röst med
sina långsamma, smekande
tonfall, allting hos
denna unga flicka var
liksom omgifvet af en
eterisk doft af intagande
behag, af vek men ännu
blyg trånad, af någonting
så obestämbart, att det
icke kan återgifvas med
ord, någonting, som väl
kunde väcka oro och åtrå,
men icke skygghet.
Lavretski förde samtalet
på teatern och särskildt
på gårdagens
föreställning. Varvara
började genast tala om
Motschalof och inskränkte
sig icke till enstaka
utrop och suckar, utan
gjorde några träffande,
om äkta qvinligt
skarpsinne vittnande
anmärkningar rörande hans
spel. En stund derefter
började Michaljevitsch
tala om musik, och utan
att länge låta be sig,
satte hon sig till pianot
och spelade en af Chopins
masurkor, hvilka just då
kommit på modet.
Då middagstimmen
nalkades, ville Lavretski
aflägsna sig, men man
höll honom qvar. Vid
bordet undfägnade honom
generalen med äkta
Lafitte, som en betjent
skyndsamt anskaffat från
Depret's redan då berömda
vinhandel.
Sent på aftonen återkom
Lavretski hem, och utan
att kläda af sig, satt
han länge med ansigtet
doldt i händerna,
försjunken i tankar och
liksom bunden af en ljuf
förtrollning. Det
förekom honom, som om han
nu först började förstå,
hvad det var värdt att
lefva. Alla hans planer
och afsigter, alt detta
tomma skräp försvann med
ens från hans inre verld,
och hela hans själ gick
upp i en enda känsla, en
enda längtan, längtan
efter lycka, egande,
kärlek, ljuf qvinlig
kärlek...
Han började nu ofta
besöka Korobjins, och
innan ett år förflutit,
yppade han sina känslor
för Varvara Pavlovna och
erbjöd henne sin hand.
Hans anbud blef antaget.
Generalen hade långt
förut, kanhända redan
dagen före Lavretskis
första besök, förfrågat
sig hos Michaljevitsch,
hur många själar han,
Lavretski, kunde ega.
Äfven Varvara Pavlovna,
hvilken under hela tiden,
den unge mannen umgicks i
hennes familj, och till
och med under sjelfva det
ögonblick, då han
tillstod sin kärlek för
henne, hade bibehållit
sitt vanliga klara, lugna
väsende, äfven hon visste
mycket väl, att hennes
fästman var rik.
Hvad Kalliopa Karlovna
beträffar, så tänkte hon
helt stilla för sig
sjelf: »meine Tochter
macht eine schöne
Partie«, och köpte sig
derpå en ny, svart
spetsmössa.
------------------------------------------------------------------------
XV.
Den unge Lavretskis anbud
blef således antaget, men
dock med vissa vilkor.
För det första skulle han
genast lemna
universitetet, ty hvem
gifter sig väl med en
student, och det var ju
för resten en besynnerlig
idé af en rik godsegare
att vid tjugusex års
ålder ta lektioner som en
skolgosse. För det andra
hade Varvara Pavlovna
åtagit sig besväret att
beställa och inköpa alt,
som hörde till utstyrsel
och bosättning, och till
och med att utvälja
fästmanspresenterna. Hon
hade ett mer än vanligt
praktiskt förstånd,
mycken smak, ganska
mycken kärlek för lifvets
komfort och slutligen en
verklig talang att
anskaffa denna komfort.
Denna talang gjorde
särskilt ett stort
intryck på Lavretski, då
han strax efter
brölloppet for till
Lavriki med sin fru i en
liten, af henne inköpt,
särdeles beqväm resvagn.
Hur förträffligt hade hon
icke uttänkt, förutsett
och anordnat alt, som der
omgaf honom! Hvilka
ypperliga resschatull,
necessärer, toalettskrin
och till och med en liten
näpen kaffekokare, funnos
der icke hvar på sin
särskilda beqväma plats i
alla vinklar och vrår af
den lilla vagnen! Och hur
förtjusande söt var icke
Varvara Pavlovna, då hon
sjelf lagade till kaffet
den första morgonen!
För öfrigt egnade
Lavretski då ingen tid åt
att anställa
betraktelser. I fulla
drag njöt han af sin
lycka och hängaf sig
deråt som ett barn. Han
var också oskyldig som
ett barn, denne unge
Alkides, och desto
djupare blef det intryck,
han erfor af det
oemotståndliga behag, som
utströmmade från hans
unga hustrus hela
väsende, desto mer
berusande för hans
vaknande sinnen den verld
af okända njutningar
hennes veka, yppiga
trånad lofvade honom.
Och Varvara Pavlovna höll
mer än hon lofvade.
Då de anlände till
Lavriki midt i sjelfva
högsommaren, fann den
unga frun huset smutsigt
och otrefligt,
betjeningen gammalmodig
och löjlig, men hon ansåg
icke nödigt att nämna det
minsta ord derom till sin
man. Hade hon tänkt för
alltid bosätta sig på
Lavriki, skulle hon nog
ändrat om altsammans och
i främsta rummet sjelfva
boningshuset. Men det
hade icke ett enda
ögonblick fallit henne in
att för alltid gräfva ned
sig i denna ensliga
trakt. Hon bodde der,
som om det vore ett tält
under resan i en öde
stepp, och fördrog med
mildt tålamod eller
skämtade glädtigt öfver
alla dess
obeqvämligheter.
Marfa Timofejevna hade
kommit på besök för att
se sitt fosterbarn.
Varvara Pavlovna tyckte
mycket om henne, men hon
tyckte als inte om
Varvara Pavlovna. Äfven
Glafira Petrovna hade
svårt att fördraga den
unga husfrun. För sin
del skulle denna gerna
låtit den gamla ungmön nu
som förr sköta om godsets
förvaltning, men gubben
Korobjin hade stor lust
att få ett finger med i
svärsonens affärer. Att
förvalta en så nära
anförvandts egendomar,
menade han, behöfde inte
ens en general skämmas
för. Man skulle dock
kunnat förmoda, att Pavl
Petrovitsch icke skulle
ha försmått att förvalta
äfven en fullkomligt
främmande menniskas
egendom.
Varvara Pavlovna
förberedde och utförde
sin plan med stor
skicklighet. Synbarligen
helt och hållet upptagen
af smekmånadens sällhet,
landtlifvets stilla
behag, läsning och musik,
förstod hon att under
denna skenbart passiva
undfallenhet småningom
bringa Glafira derhän,
att denna en vacker
morgon ursinnig rusade in
i Lavretskis rum, slängde
en stor knippa nycklar på
hans bord och förklarade,
att hon vore ur stånd att
längre sköta hushållet
och inte ville stanna
qvar en enda dag till.
Den på lämpligt sätt
förberedde Lavretski
samtyckte utan den
ringaste svårighet till
hennes affärd. Detta
hade Glafira Petrovna
icke väntat sig.
--- Jaså, --- sade hon
med mulen blick, ---
jag finner att jag är
alldeles öfverflödig
på det här stället...
Nå, det är bra, jag
vet nog, hvem det är,
som jagar mig ur mitt
fädernehem. Men kom
du ihåg mina ord, min
käre brorson: äfven
du skall ingenstädes
kunna bygga dig ett
bo, hela ditt lif
skall du få irra
omkring utan hem!...
Der har du mitt
testamente!
Redan samma dag lemnade
Glafira Lavriki och for
till sitt eget lilla gods
Vasiljefskoje. En vecka
derefter anlände general
Korobjin, och med ett
uttryck i hela sitt
väsende, som tydde på den
mest rörande
beredvillighet att med
uppoffring af egen
beqvämlighet bistå en kär
anförvandt, öfvertog han
förvaltningen af hela sin
svärsons förmögenhet.
I september reste Varvara
Pavlovna med sin man till
Petersburg. Två vintrar
tillbragte de der, och om
somrarne bodde de i
Tsarskoje-Selo. I
Petersburg, der de hyrt
en vacker, ljus och
elegant möblerad våning,
knöto de en mängd
bekantskaper inom alla
tongifvande kretsar,
gjorde eller mottogo
dagligen talrika visiter
och gåfvo flera ytterst
angenäma och distingerade
musiksoaréer och baler.
Varvara Pavlovnas person
drog främmande till sig,
som elden lockar fjärilar
och flugor.
Fedor Ivanitsch var icke
alldeles belåten med
detta af förströelser
upptagna lif. Hans
hustru rådde honom att
söka anställning i
statens tjenst, men både
minnet af hans far och
hans egen ståndpunkt och
uppfattning gjorde honom
embetsmannabanan
motbjudande. För att
göra sin hustru till
viljes stannade han dock
qvar i Petersburg.
För öfrigt kom han snart
under fund med, att det
var egentligen ingenting,
som hindrade honom att
lefva mera för sig sjelf
efter egen smak. Det var
inte för ro skull, som
han fått det mest tysta
och hemtrefliga arbetsrum
i Petersburg. Hans lilla
ömma och omtänksamma
hustru var nog
uppoffrande att icke för
sin del vilja lägga några
hinder i vägen för hans
bemödande att få lefva
för sig sjelf, och från
den stunden var allting
så bra och godt han
någonsin kunde önska sig.
Han fick åter sysselsätta
sig med sin enligt hans
mening ofulländade
uppfostran, fördjupade
sig ånyo i sina böcker
och började till och med
att studera engelska
språket och literaturen.
Det var en egendomlig
anblick att se denna
bredaxlade, kraftigt
bygda gestalt beständigt
lutad öfver skrifbordet,
och detta runda,
rödblommiga, skäggbevuxna
ansigte till hälften
begrafvet mellan bladen
af lexika och
skrifböcker. Hela
förmiddagarne satt han
oafbrutet vid sitt
arbete, åt sedan en
förträfflig middag ---
Varvara Pavlovna var en
utmärkt husmor ---, och
om aftnarne inträdde han
i en doftande och
strålande verld, vimlande
af unga, glada, lyckliga
ansigten, och
medelpunkten i denna
förtrollade verld var
åter samma omtänksamma
husmor, hans egen hustru.
Efter tvänne års
äktenskap skänkte Varvara
Pavlovna sin man en liten
son, som dock icke lefde
länge. Klen ända från
födseln, dog han på
våren, och följande
sommar förde Lavretski på
läkarnes inrådan sin unga
hustru till en utländsk
badort. Förströelse var
alldeles nödvändig för
henne efter en dylik
pröfning, och hennes
ömtåliga helsa fordrade
ett varmare klimat.
Sommaren och hösten
tillbragte de i Tyskland
och Schweiz, och som
naturligt var, begåfvo de
sig följande vinter till
Paris.
Här blomstrade Varvara
Pavlovna ånyo upp som en
yppig ros, och äfven här
förstod hon att med samma
snabba och praktiska
handlingskraft som i
Petersburg skapa sig ett
litet förtjusande bo i en
liten elegant våning vid
en af Paris' mera tysta,
men mest fashionabla
gator. Åt sin man
förfärdigade hon med egna
händer en nattrock, sådan
som han aldrig kunnat få
gjord af främmande hand,
och anskaffade för egen
räkning inom loppet af
några dagar en liten
näpen kammarjungfru, en
skicklig kokerska, en
flink betjent, en liten
förtjusande vagn och ett
förträffligt pianino.
Innan ännu en vecka
förgått förstod hon att
trippa öfver gatan, bära
sin sjal, spänna upp sitt
parasoll och dra på sig
sina handskar med samma
oefterhärmliga grace som
en äkta parisiska af
renaste blod.
Äfven i Paris visste
Varvara Pavlovna att
skaffa sig en utsökt
umgängeskrets. Först
kommo några enstaka
ryssar af god familj,
derefter började unga
fransmän, ytterst
älskvärda och artiga unga
män med finaste sätt och
lysande familjenamn, att
visa sig alt oftare i
hennes lilla salong.
Alla dessa helsade med
otvunget behag, talade
mycket och ledigt och
blinkade med ögonen på
ett särdeles fint och
intagande sätt. Alla
hade de bländhvita tänder
under karmosinröda
läppar, och hur de
förstodo att använda
dessa dyrbara gåfvor till
fina, nyanserade leenden!
Hvar och en af dem förde
med sig sina vänner, och
innan kort blef »la belle
madame de Lavretski« känd
öfveralt från Chaussée
d'Antin ända till Rue de
Lille.
Vid denna tidpunkt af vår
berättelse --- det var på
vintern 1836 --- hade
ännu icke innästlat sig i
Pariserverlden detta
slägte af kåsörer och
krönikörer, som nu vimlar
öfveralt som myror i en
jordhög, men redan då
visade sig i Varvara
Pavlovnas salong en viss
m:r Jules, en herre med
obehagligt yttre och
tvetydigt rykte, fräck
och lågsinnad som alla,
hvilka lefva på okända
tillgångar och gälla för
skickliga duellanter.
Denna m:r Jules föreföll
Varvara Pavlovna mycket
obehaglig, men hon tog
dock emot honom, derför
att, som skref i
åtskilliga tidningar, alt
emellanåt omnämnde henne
än som »la belle M:me de
L...tski«, än som »M:e de
***, cette grande dame
russe si distinguée, qui
demeure rue de la P.«,
och berättade för hela
verlden, det vill säga
för ett eller annat
hundratal prenumeranter,
som icke hade det
ringaste att göra med M:e
de L...tski, hur älskvärd
och intagande hon var,
denna dam, »une vraie
française par l'esprit«
--- som bekant, det
högsta loford en fransman
kan ge ---, hur hon
spelade piano som en
fulländad artist och
valsade med en
förtjusande grace ----
och i sjelfva verket
valsade Varvara Pavlovna
så, att hon ryckte hvart
manligt hjerta med sig i
veckan af sin luftiga
drägt. Med ett ord, han
fick den stora verlden
att tala om henne, och
hvad man än må säga, så
är det ändå ganska
angenämt för den, det
gäller.
M:lle Mars hade vid denna
tid redan lemnat scenen
och M:lle Rachel ännu
icke framträdt, men det
oaktadt besökte Varvara
Pavlovna ofta teatern.
Hon var hänförd af den
italienska musiken,
skrattade hjärtligt åt
»Les ruines d'Odry«, men
gäspade i all hemlighet
på la Comédie Française
och grät af rörelse öfver
M:me Dorvals spel i någon
ultraromantisk melodram.
Men det bästa af alt var,
att Liszt sjelf, den
oförliknelige Liszt,
spelade hos henne tvänne
aftnar och var så
älskvärd, enkel och
anspråkslös i umgänget,
att han intog allas
hjertan.
Under sådana angenäma
intryck och stämningar
förflöt vintern, och vid
dess slut blef Varvara
Pavlovna till och med
presenterad på hofvet.
Å sin sida hade Fedor
Ivanitsch häller icke
tråkigt, ehuruväl detta
lif understundom föreföll
honom tungt... tungt,
derför att det var så
tomt. Han läste
tidningarne, besökte
föreläsningarne i
Sorbonne och Collège de
France, följde med
kamrarnes debatter och
företog sig att
öfversätta en bekant,
lärd afhandling om
åkerjords bevattning.
»Jag förspiller inte min
tid«, tänkte han, »alt
detta är ganska nyttigt,
men till nästa vinter
måste jag bestämdt
återvända till Ryssland
och der på allvar skrida
till verket.«
Det torde vara svårt att
säga, om han sjelf hade
klart för sig, hvari
detta verk egentligen
skulle bestå, och Gud
vet, om han verkligen
följande vinter hade
kommit att återvända till
Ryssland... tills vidare
var det bestämdt, att han
skulle med sin fru
tillbringa sommaren i
Baden-Baden... Men en
oväntad händelse
omintetgjorde hans
planer.
------------------------------------------------------------------------
XVI.
En dag, då Lavretski
under Varvara Pavlovnas
frånvaro återkom hem,
fann han en liten,
omsorgsfullt hopviken
papperslapp liggande på
golfvet i sitt rum.
Maskinmässigt tog han upp
den, och lika
maskinmässigt öppnade han
den och läste följande
rader skrifna på franska:
»Dyra, englalika Bessi!
(Jag kan inte förmå mig
att kalla dig Barbe eller
Varvara.) Jag har
förgäfves väntat på dig i
hörnet af boulevarden,
kom i morgon klockan half
tu till vårt lilla nid
d'amour. Ton gros
bonhomme de mari brukar
ju vid den tiden vara
alldeles nedgräfd i sina
böcker. Vi skola åter
sjunga tillsammans den
der visan »de votre poète
Pouskin«, som du lärde
mig: »Gamle gubbe,
stränge gubbe...« --- Jag
kysser tusen gånger dina
små, förtjusande händer
och fötter, och väntar
dig säkert. Erneste.«
Lavretski förstod icke
genast, hvad det var han
hade läst. Han läste det
om igen. Det började gå
ikring i hufvudet på
honom, och golfvet
tycktes gunga under hans
fötter som däcket på ett
fartyg i sjögång. Han
skrek till, drog en djup
suck och brast i gråt,
alt i ett och samma
ögonblick. Det kändes,
som om han skulle bli
tokig. Han hade trott på
sin hustru så oinskränkt,
alldeles blindt. Det
hade aldrig fallit honom
in att ens tänka sig
möjligheten af ett svek,
en trolöshet. Denne
Erneste, denne hans
hustrus älskare, var en
liten, söt, ljuslockig
ungdom på tjugutre år med
små, fina mustasch och
uppnäsa, kanske den allra
obetydligaste af alla
hennes bekantskaper.
Några minuter
förgingo... en hel
halftimme gick, och
Lavretski stod ännu qvar
på samma ställe med den
lilla olycksdigra
papperslappen i sin
krampaktigt slutna hand
och tanklöst stirrande på
golfvet. Han tyckte sig
se dimmiga konturer af
bleka ansigten fladdra
för hans ögon, hans
hjerta sammanpressades
smärtsamt, och det
föreföll honom, som om
han föll och föll... alt
djupare ned... och aldrig
nådde han någon botten...
Ett lätt, välbekant
frasande af siden ryckte
honom ur hans förstening.
Varvara Pavlovna i hatt
och sjal kom med
skyndsamma steg tillbaka
från sin promenad.
Det ryckte till i honom
från hufvud till fot, och
han rusade ut. Han
kände, att han i detta
ögonblick skulle varit i
stånd att kasta sig öfver
henne och, som bönderna
göra i dylika fall, slå
henne halfdöd eller
strypa henne med egen
hand.
Förvånad och häpen ville
Varvara Pavlovna hejda
honom, men han kunde
blott hväsa fram:
»Bessi!«, och störtade ut
ur huset.
Lavretski ropade an den
första fiacre, han mötte,
och befalde kusken att
köra hvart som helst utom
stadens tullar. Hela den
återstående delen af
dagen och hela natten
ända till morgonen derpå
irrade han omkring utan
mål, under det han litet
emellan stannade och vred
sina händer. Än kände
han sig nästan vansinnig
af harm och raseri, än
förekom honom altsammans
mycket löjligt, eller
till och med som ett
muntert skämt.
Om morgonen var han
nästan stel af köld och
gick in på ett litet,
eländigt utvärdshus,
begärde ett rum och satte
sig på en stol framför
fönstret. Han öfverfölls
af krampaktiga gäspningar
och kunde knapt stå på
sina fötter. Hans lemmar
voro alldeles maktlösa,
och ändå kände han ingen
trötthet. Men tröttheten
tog ut sin rätt. Han
satt orörlig, stirrade ut
genom fönstret och
hvarken mindes eller
förstod någonting. Han
förstod icke, hvad det
egentligen var, som hade
händt honom, hvarför han
satt der med stela
lemmar, en smak af galla
i mun och en ofattlig
tyngd öfver bröstet,
alldeles ensam i ett
tomt, obekant rum. Han
fattade icke, hvad som
hade förmått henne,
Varja, att gifva sig åt
den der lille
fransmannen, och huru
hon, då hon visste sig
vara otrogen, kunnat vara
lika lugn som förr, lika
vänlig, öppen och
förtrolig mot honom som
förr.
»Jag förstår ingenting af
altihop«, hviskade hans
torra läppar, »och hvem
ansvarar mig för, att hon
inte redan i
Petersburg...«
Han stannade midt i sin
tankegång och gäspade
åter, under det att hela
kroppen darrade och
skälfde af
frossbrytningar. Glada
och dystra minnen plågade
honom lika mycket.
Plötsligt rann det honom
i sinnet, att hon för
några dagar sedan, då
både han sjelf och
Erneste voro närvarande,
hade satt sig till pianot
och sjungit: »Gamle
gubbe, stränge gubbe...«
Han påminde sig uttrycket
i hennes ansigte, den
sällsamma glansen i
hennes ögon och rodnaden
på hennes kinder... Han
reste sig upp från
stolen, ville gå bort
till dem och säga dem:
»Tron icke, att man
ostraffadt drifver gäck
med mig! Min stamfar
brukade låta hänga
bönderna vid refbenen,
min farfar var sjelf
bonde...« och sedan döda
dem bägge.
Så kom det plötsligt för
honom, att alt, som
försiggick med honom, var
en dröm, eller inte ens
en dröm, utan dumma
inbillningar och
hjernspöken... Han
behöfde bara skaka på
sig, se sig omkring...
Han såg sig omkring i det
tomma, otrefliga rummet,
och såsom höken borrar
sina klor in i den
fångade dufvan, så skar
sorgen alt djupare och
djupare in i hans
hjärta... Och det fans
ännu något annat till
råga på bitterhetens
mått. Sedan några
månader tillbaka hade
Lavretski gladt sig åt
hoppet att än en gång bli
far... Det förflutna,
det kommande, hela lifvet
var förgiftadt!
Slutligen återvände han
till Paris, tog in på ett
hotell och skickade
derifrån till sin hustru
Ernestes bref jämte
följande rader:
»Inneliggande papperslapp
förklarar er alt... A
propos, jag måste
verkligen tillstå, att
jag denna gång inte
känner igen er. Ni, som
eljes alltid är så
ordentlig, ni går och
tappar ett dylikt vigtigt
papper! --- (Denna fras
hade den stackars
Lavretski gått flera
timmar och vändt och
tuggat på, för att få den
att låta riktigt lugn och
likgiltig.) --- Jag kan
icke mera återse er och
förmodar, att ni å er
sida inte häller önskar
något vidare
sammanträffande. Jag
anslår åt er 15,000
francs om året, mer kan
jag inte gifva. Skicka
er adress till
gårdskontoret på
Lavriki... Gör hvad ni
vill, vistas hvar ni
behagar. Jag önskar er
all möjlig lycka. Det
behöfs icke något svar.«
Lavretski hade skrifvit
till sin hustru, att han
icke önskade något svar.
Men ändock väntade han
derpå, han längtade efter
ett svar, en förklaring
öfver denna obegripliga,
ofattliga händelse.
Redan samma dag skickade
honom Varvara Pavlovna
ett långt bref på
franska. Detta bref gaf
honom nådestöten. Hans
sista tvifvel försvunno,
och han blygdes nästan
för sig sjelf, att han
ännu kunnat hysa några
sådana.
Varvara Pavlovna försökte
icke att rättfärdiga sig.
Hon önskade blott att få
se honom och bad honom i
bevekande ordalag, att
han icke skulle döma
henne oåterkalleligt.
Brefvet var kallt och
tvunget, ehuru papperet
här och der bar synliga
spår efter tårar.
Lavretski log bittert och
lät genom budet säga
henne, att »alt var bra«.
Tre dagar derefter var
han icke mer i Paris, men
han hade icke rest till
Ryssland utan till
Italien. Han visste icke
sjelf, hvarför han just
valde Italien, det var
honom i sjelfva verket
alldeles likgiltigt hvart
han for, bara det inte
bar hem.
Till sin inspektor
skickade han bref med
förhållningsorder i
afseende på hustruns
pension och gaf honom
samtidigt befallning om
att i general Korobjins
ställe ofördröjligen,
utan att afvakta något
fullständigt aflemnande
af räkenskaperna,
öfvertaga godsets
förvaltning och draga
försorg om hans
excellens' skyndsamma
affärd från Lavriki. Han
föreställde lifligt den
bortkörde generalens
förvirring och fåfänga
försök att antaga en
stolt hållning, och
oaktadt all sin bittra
sorg erfor han en viss
skadeglädje vid denna
tanke.
Samtidigt skref han också
ett bref till sin faster
Glafira Petrovna, deri
han bad henne att
återvända till Lavriki,
och skickade henne en
fullmakt att handla i
hans stad och ställe.
Men Glafira Petrovna
återvände icke till
Lavriki och lät till och
med införa i tidningarne
sin vägran att mottaga
och erkänna denna
fullmakt, hvilket
naturligtvis var alldeles
öfverflödigt.
Bosatt i en liten
undangömd, italiensk
småstad, kunde dock
Lavretski icke försaka
alla underrättelser om
sin hustru. Af
tidningarne erfor han,
att hon lemnat Paris och,
som ämnadt var, rest till
Baden-Baden. Kort derpå
förekom hennes namn i en
liten tidningsartikel,
undertecknad »Jules«. I
denna artikel kunde man
märka ett visst
medlidsamt beklagande
doldt under den vanliga
skämtsamma formen, och
kanske gjorde den derför
ett ännu mer vidrigt
intryck på Fedor
Ivanitsch. En tid
derefter fick han veta,
att hon födt honom en
dotter, och två månader
senare underrättade honom
hans inspektor, att
Varvara Pavlovna lyft
första tredjedelen af
sitt årsunderhåll. Sedan
började alt sämre och
sämre rykten spridas om
henne, och slutligen
visste alla tidningarne
att berätta en mycket
tragikomisk historia,
deri hans hustru spelade
en föga afundsvärd roll.
Alt var förbi, Varvara
Pavlovna hade blifvit en
ryktbar dam, som aldrig
kallades annat än »den
bekanta M:me de
Lavretski«.
Fedor Ivanitsch upphörde
nu att inhemta några
vidare underrättelser om
henne, men det dröjde
ännu länge, innan han
kunde komma till ro med
sig sjelf. Stundom
öfverfölls han af en så
häftig längtan efter sin
hustru, att han tyckte
sig kunna ge alt i
verlden, ja till och med
förlåta henne, om han
ännu en gång finge höra
hennes milda, smekande
röst och känna hennes
lilla mjuka hand i sin.
Men äfven på honom
utöfvade tiden sin
läkande kraft. Han var
icke skapad att lida och
tråna bort, och småningom
tog hans sunda natur ut
sin rätt. Mycket blef
honom nu klarare än förr.
Sjelfva det slag, som
träffat honom, förekom
honom numera icke så
ofattligt, så oväntadt...
Han förstod nu sin
hustru. En menniska, som
står oss mycket nära,
förstå vi aldrig förr, än
vi skilts ifrån henne.
Han kunde åter egna sig
åt sysselsättningar och
arbete, ehuru på långt
när ej med samma ifver
och intresse som förut.
En utpräglad skepticism,
förberedd af uppfostran
och lifserfarenhet,
började vinna altmer makt
öfver hans själ och skapa
en kall likgiltighet för
alla menskliga
förhållanden och
sträfvanden.
Så förgingo fyra år, och
nu kände han sig stark
nog att återvända till
sin hembygd och återse
sin slägt. Utan att
uppehålla sig hvarken i
Petersburg eller Moskva,
reste han direkte till
Orel, der vi sist skildes
från honom, och dit vi nu
bedja den benägne läsaren
att återvända.
------------------------------------------------------------------------
XVII.
Klockan tio på morgonen
efter den dag, hvars
händelser vi skildrat i
början af denna
berättelse, steg
Lavretski upp för trappan
till Kalitinska husets
veranda. Der mötte han
Lisa, klädd i hatt och
handskar.
--- Hvart ämnar ni er?
--- frågade han.
--- I kyrkan, det är
söndag i dag.
--- Jaså, går ni i
kyrkan?
Lisa såg på honom med
stum förvåning.
--- Förlåt mig, --- sade
Lavretski hastigt,
--- jag... det var
inte det, jag ville
säga... jag har
kommit för att ta
afsked. Om en timme
reser jag till
landet.
--- Det är väl inte långt
härifrån? --- frågade
Lisa.
--- Tjugufem verst.
Dörren till tamburen
öppnades, och Lenotschka
kom ut, åtföljd af en
kammarjungfru.
--- Farväl, och glöm inte
bort oss! --- sade
Lisa och gick ned för
trapporna till
gården.
--- Glöm ni inte bort mig
häller... och får jag
be er om en sak, ---
tillade han, dröjande
på orden.
--- Ni går i kyrkan,
säger ni... Skulle
ni denna gång vilja
bedja för mig också?
Lisa stannade och vände
sig om.
--- Om ni så önskar, ---
sade hon och såg
honom rakt i ögonen,
--- skall jag också
bedja för er. Kom
nu, Lenotschka.
I salongen fann Lavretski
Marja Dmitrievna ensam.
Hon spridde omkring sig
en stark doft af
eau-de-cologne och
krusmynta och klagade,
att hon led af hufvudvärk
och hade haft en orolig
natt. För öfrigt tog hon
emot honom med sin
vanliga languissanta
älskvärdhet, men blef
småningom rätt pratsam
och liflig.
--- Tycker ni inte,
frågade hon, --- att
Vladimir Nikolajitsch
är en särdeles
angenäm och älskvärd
ung man?
--- Vladimir
Nikolajitsch, hvem är
det?
--- Åh, herr Panschin,
som ni såg här i går
afton... Han tyckte
så mycket om er...
Och så ska' jag säga
er en sak i all
hemlighet, mon cher
cousin, han är
dödligt förälskad i
min Lisa... Nå ja,
hvarför inte? Han är
af god familj, har
gjort lycka som
embetsman, har godt
hufvud, är redan
kammarjunkare, så
att... om det nu
skulle vara Guds
vilja, så kan jag som
mor inte annat än
vara nöjd dermed.
Ansvaret är stort,
förstås, och barnens
lycka bero af
föräldrarne, det vet
jag nog, men så måste
man också komma ihåg
det, att ända
hittills har allting
både i med- och
motgång berott på
mig. Ensam har jag
fått stå för allting,
jag har fått
uppfostra barnen,
undervisa dem,
allting skulle jag...
ja, nu har jag också
fått skrifva efter en
guvernant från Madame
Bolusse's institut.
Och nu inlät sig Marja
Dmitrievna på en lång
skildring af alla sina
omsorger, bemödanden och
moderliga känslor.
Lavretski satt hela tiden
tyst och vände sin hatt
mellan händerna. Hans
kalla, liknöjda utseende
började slutligen göra
den pratsamma frun en
smula förlägen.
--- Nå, hvad tycker ni om
Lisa? --- frågade hon.
--- Lisaveta Michailovna
är en utmärkt vacker
flicka, --- svarade
Lavretski, i det han
steg upp, bugade sig
och lemnade rummet,
för att uppsöka Marfa
Timofejevna.
Marja Dmitrievna såg
harmset efter honom.
--- En så'n tölp! En
riktig bonddrummel!
--- mumlade hon för
sig sjelf. --- Nå,
nu förstår jag,
hvarför hans hustru
inte kunde hålla ut
med att vara honom
trogen.
Marfa Timofejevna satt
uppe i sitt rum, omgifven
af hela sin hofstat.
Denna bestod af fem
varelser, som alla lågo
hennes hjerta lika nära,
en tam tjockkräfvad
domherre, som hon tyckte
mycket om, derför att han
upphört med att stänka
vatten kring sig och
hvissla sina inlärda
melodier, en liten skygg
och fredlig hynda vid
namn Roska, en ondsint
katt vid namn Matros, en
liten tioårig, brunett
och näbbig flickunge, som
hette Schurotschka, och
slutligen en gammal, nära
sextioårig gumma, som
alltid gick klädd i hvit
mössa, kort kanelbrun
kofta och mörk kjol och
bar namnet Nastasja
Karpovna Ogarkof.
Schurotschka var ett
fader- och moderlöst
stadsbarn, som Marfa
Timofejevna tagit upp af
barmhertighet, alldeles
som den lilla hyndan
Roska. Hon hade funnit
bägge två, flickan och
hynda, öfvergifna på
gatan. Bägge voro de
magra, utsvultna och
genomvåta af höstregnet.
Roska frågade ingen
efter, och hvad
Schurotschka beträffar,
så öfverlemnades hon med
nöje åt Marfa Timofejevna
af en gammal farbror till
flickan, en försupen
skomakare, som sjelf
aldrig fick äta sig mätt
och icke häller gaf sin
brorsdotter någonting att
äta, men ofta nog slog
henne i hufvudet med en
stöfvelläst.
Med Nastasja Karpovna
hade Marfa Timofejevna
gjort bekantskap på en
vallfart till ett heligt
kloster. Marfa
Timofejevna, som fäst sig
vid hennes, som hon
kallade det, »smakfulla
sätt att bedja«, hade
sjelf gått fram till
henne, börjat tala vid
henne och bjudit henne
hem till sig på en kopp
té. Sedan den dagen voro
de oskiljaktliga.
Nastasja Karpovna var en
barnlös enka af fattiga
men adliga föräldrar och
en qvinna af det mest
gladlynta och saktmodiga
sinnelag. Hon hade ett
litet, rundt, gråhårigt
hufvud, mjuka, hvita
händer och ett mjukt
ansigte med grofva,
välvilliga drag och en
liten löjlig uppnäsa.
Hon tillbad Marfa
Timofejevna, och denna
höll också uppriktigt af
henne, ehuru hon skämtade
öfver hennes ömma,
lättrörda hjärta.
Nastasja Pavlovna hade
nämligen en stor svaghet
för alla unga män och
rodnade ofrivilligt som
en ung flicka vid det
mest oskyldiga skämt.
Hela hennes förmögenhet
bestod i ett litet
kapital om 1.200
pappersrubel, och hon
lefde nu på Marfa
Timofejevnas bekostnad,
men på alldeles jämlik
fot med henne. Marfa
Timofejevna kunde icke
tåla något slags
underdånighet.
--- Ah, Fedja! ---
började hon, så snart
hon fick se honom,
--- i går afton fick
du inte se min
familj, var så god nu
och gör dess
bekantskap. Vi äro
här alla församlade
till vårt andra
helgdagsté! Du kan
få klappa dem alla,
om du vill, men
Schurotschka låter
det nog inte ske
godvilligt, och
katten kommer
bestämdt att klösa
dig. Reser du i dag?
--- Ja, det gör jag ---
svarade Lavretski och
tog plats på el liten
låg stol, --- jag har
redan tagit afsked af
Marja Dmitrievna och
äfven talat några ord
med Lisaveta
Michajlovna.
--- Kalla henne Lisa du,
far lille, för dig
behöfver hon väl inte
vara någon
Michajlovna häller,
och sitt för resten
mycket stilla, ty
annars har du sönder
Schurotschkas lilla
stol.
--- Hon gick i kyrkan,
--- fortfor
Lavretski. --- Är
hon verkligen
religiös?
--- Ja, Fedja, mycket...
Mer än vi bägge ihop,
Fedja.
--- Åh, ni är väl
gudfruktig, Marfa
Timofejevna, ---
anmärkte Nastasja
Karpovna med en blyg
hviskning.
--- I dag har ni
visserligen icke gått
i ottesången, men ni
kommer nog att gå i
högmessan.
--- Åh nej, du får alt gå
ensam i dag, ---
svarade Marfa
Timofejevna. --- Jag
har blifvit lat, mor
lilla, jag skämmer
bort mig med att
dricka för mycket té.
Hon kallade Nastasja
Karpovna för »du«, ehuru
de eljes umgingos på
jämlik fot med hvarandra.
Men det var ej för ro
skull, hon var en
Pjestof. Tre af denna
familj nämnas redan under
Ivan den Förskräcklige
som medlemmar af synoden,
och detta visste Marfa
Timofejevna ganska väl.
--- Var god och säg mig
en sak, --- började
Lavretski åter. ---
Marja Dmitrievna
talade nyss med mig
om den der... hvad är
det han heter nu
igen? ... Panschin.
Hvad är det för en
herre?
--- Hon är då, Gud
förlåte mig, en
riktig slammermaja,
--- muttrade Marfa
Timofejevna. --- Hon
har förmodligen också
i djupaste hemlighet
meddelat dig, att han
är ment till fästman
här i huset. Hon
kunde ha nog att
tissla och tassla med
den der lille
prestsonen, tycker
jag, men det är
tydligen inte nog för
henne. Men ännu är
det då ingenting med
den saken, och Gud
ske lof för det, det
är bara hon, som
pratar i ogjordt
väder.
--- Hvarför säger ni:
»Gud ske lof för det?«
--- frågade Lavretski.
--- Derför att jag inte
kan med den der unge
junkern... och hvad
vore det för resten
att glädja sig åt?
--- Kan ni inte med
honom?
--- Nej, han kan väl inte
begära, att alla
skola vara förtjusta
i honom häller. Det
kan vara nog, tycker
jag, att Nastasja
Karpovna här är
dödligt förälskad i
honom.
Den stackars enkan blef
mycket upprörd.
--- Hur kan ni säga så,
Marfa Timofejevna,
har ni då ingen
gudsfruktan mer! ---
utropade hon och
rodnade
ögonblickligen långt
ner på halsen.
--- Och han visste nog,
den skälmen, ---
afbröt henne Marfa
Timofejevna, --- på
hvad sätt han skulle
fängsla hennes
hjerta. Han gaf
henne en liten
snusdosa. Be att få
en pris af henne,
Fedja, så ska' du få
se, hvad det är för
en vacker dosa med en
husar till häst på
locket. Det är inte
värdt, att du söke
frita dig, mor lilla.
Nastasja Karpovna bara
slog ifrån sig med
händerna.
--- Nå, än Lisa då, ---
frågade Lavretski,
--- hvad tycke hon om
honom?
--- Det ser ut, som om
hon tyckte rätt bra
om honom, men för
resten är det endast
Gud, som kan se
hennes känslor. För
oss menniskor, vet
du, är en annans
själ, och framför alt
en ung flickas, som
en mörk skog. Se här
nu, till exempel, den
der lilla Schurotskas
själ, gå och tag reda
på den, om du kan.
Hvarför kryper hon
undan, alt sedan du
kom hit, men går inte
sin väg ändå!
--- Ja, --- sade han
långsamt, --- man
utgrundar icke en ung
flickas själ.
Han började taga afsked.
--- Nå, få vi snart se
dig igen? --- frågade
Marfa Timofejevna.
--- Åh jo, när det faller
sig så, tant lilla,
det är ju inte långt
härifrån.
--- Ja, det är sant, du
far ju till
Vasiljefskoje. Du
vill inte bo på
Lavriki, nå ja, det
är din ensak det.
Men gör i alla fall
ett besök vid din
mors graf, och din
farmors med för
resten. Du har
naturligtvis
utomlands inhämtat
all möjlig visdom,
men hvem vet ändå,
kanske få de i sina
grafvar en
förnimmelse af, att
du kommit till dem.
Och glöm inte, Fedja,
att låta läsa en
messa för Glafira
Petrovnas själ. Här
har du en
silfverrubel. Tag
den, du måste ta den,
det är jag, som vill
beställa en messa för
hennes själ. Medan
hon lefde, tyckte jag
inte om henne, men
man måste medge, att
det var en qvinna med
karaktär. Godt
hufvud och förstånd
hade hon också, och
dig har hon ju aldrig
gjort något ondt.
Men gå nu, och Gud
vare med dig, eljes
står jag bara här och
tråkar ut dig.
Marfa Timofejevna
omfamnade sin unge
slägting.
--- Och oroa dig inte,
Lisa kommer inte att
tillhöra Panschin.
För en sådan man är
hon altför god.
--- Det oroar jag mig
inte als öfver
häller, --- svarade
Lavretski och gick.
------------------------------------------------------------------------
XVIII.
Fyra timmar derefter var
han på väg till sitt hem,
och hans vagn rullade
snabbt framåt på den
släta landsvägen, som
slingrade sig från by
till by.
Under nära två veckors
tid hade det varit
beständig torka. En
lätt, mjölkhvit dimma låg
öfver skogsbrynet i
fjärran och svag lukt af
svedjeland fylde luften.
En mängd små, hvitgrå
moln med oredigt tecknade
konturer ströko fram
öfver den mattblå himlen.
En tämligen stark vind
jagade fram i en torr,
oafbruten ström, utan att
mildra den tryckande
hettan.
Med hufvudet lutadt mot
vagnsdynorna och armarne
korslagda öfver bröstet
betrakade Lavretski än de
solfjäderlikt förbiilande
åkerremsorna och bortom
dem de långsamt
försvinnande
vidjebuskarne, än de
uppskrämda korparne och
sädeskråkorna, som
kastade slöa och
misstänksamma sidoblickar
på det förbirullande
åkdonet, och än de
ändlösa, med gråbo,
malört och åkervinda
bevuxna åkerrenarne. Så
satt han orörlig och
blickade stilla framför
sig... Dessa vida,
öppna, fruktbara fält,
denna friska grönska,
dessa långsträckta kullar
och smala dälder med låga
ekbuskar, smärta björkar
och gråa byar, hela denna
för honom sedan lång tid
så främmande, äkta ryska
tafla fylde hans själ med
varma, innerliga, men på
samma gång nästan bittra
känslor och sammantryckte
hans bröst på ett
underligt, ljufligt sätt.
Hans tankar irrade länge
omkring, lika orediga och
förvirrade som de irrande
molngestalterna deruppe.
Så stannade de slutligen
kring hans barndom i
fädernehemmet. Han
tänkte på sin mor och
mindes, hur hon låg på
dödsbädden. Man förde
honom till henne, hon
tryckte hans hufvud mot
sitt bröst, gjorde ett
svagt försök att sucka
fram några ord, blickade
upp på Glafira Petrovna
och tystnade för alltid.
Så påminde han sig sin
far, i början så rask och
hurtig, ifrig att
reformera alt och
gifvande sina order med
kraftig, klingande röst,
men sedan en blind,
gnatig gubbe med ovårdadt
skägg och gnällande
stämma. Han mindes, hur
han en gång vid bordet,
sedan han druckit ur
sista sqvätten ur sitt
vinglas och spilt ner sin
servet med sås, plötsligt
brast ut i skratt och
började, alldeles röd i
ansigtet och blinkande
med sina blinda ögon,
berätta om sina
framgångar hos könet...
Så kom han att tänka på
Varvara Pavlovna, och
ofrivilligt rynkade han
på ögonbrynen, som man
gör vid en hastig, inre
smärta, och skakade på
hufvudet. Derefter
stannade hans tankar på
Lisa.
»Der är åter en ny
varelse«, tänkte han,
»som träder ut i lifvet.
En präktigt
flicka... hvad skall det
väl blifva af henne?...
Och vacker är hon! Ett
blekt, men friskt
ansigte, med ögon och
läppar så allvarsamma och
blicken så ärlig och
oskuldsfull. Skada
blott, att hon tycks vara
litet svärmisk. En
härlig växt, gången så
sväfvande lätt, och
rösten så stilla och
mild. Jag mins
särskildt, hur intagande
hon är, när hon hastigt
stannar och lyssnar med
uppmärksamhet, utan ett
leende, och sedan
försjunker i tankar och
kastar håret tillbaka.
Ja i sanning, äfven jag
måste tillstå, att henne
är Panschin icke värd...
men, hvad är det då
egentligen som felas
honom?... För resten,
hvad sitter jag här och
fantiserar efter? Äfven
hon kommer nog att vandra
samma väg som alla
andra...
Lavretski slöt till
ögonen, och ehuru han
icke kunde somna, föll
han snart i en dvallik
halfslummer. Bilderna
från det förflutna döko
upp som förut i hans
själ, den ena efter den
andra, men sammanblandade
sig sedan med helt andra
föreställningar.
Lavretski började drömma,
Gud vet hvarför, om
Robert Peel, om
Frankrikes historia, och
om hur han skulle vinna
seger på slagfältet, när
han blefve general, och
tyckte sig tydligen höra
skott och skrik... Hans
hufvud föll åt sidan, han
satte sig upp och öppnade
ögonen. Samma fält,
samma vida slättlandsvy.
Sidohästarnes blanknötta
skor skimrade då och då
genom ett moln af dam,
skjutsgossens gula
skjorta med sina röda
axelkilar blåstes upp af
vinden. »Det är ändå
godt att komma tillbaka
till hembygden igen«,
tänkte Lavretski. Han
ropade ett ljudligt »kör
på!« åt skjutsgossen,
svepte in sig i sin vida
kappa och lutade sig
fastare tillbaka mot
vagnsdynorna.
Vagnen fick en kraftig
stöt, Lavretski rätade
upp sig och såg sig
omkring. Framför honom
låg en liten by vid foten
af en låg, skogbeklädd
ås. Till höger syntes en
gammal, mindre
herrgårdsbyggning med
tillslutna fönsterluckor
och en sned, förfallen
förstuguqvist. Öfver
hela den stora
gårdsplanen ända från
porten till huset växte
nässlor, gröna och täta
som hampa, och der fans
också en liten, ännu väl
bibehållen spannmålsbod
af ektimmer. Det var
Vasiljefskoje.
Skjutsgossen körde fram
till porten och stannade.
Lavretskis betjent reste
sig upp på kuskbocken för
att hoppa ned, och ropade
ett ljudligt »hallå!«.
Ett hest, doft skällande
hördes, men någon hund
kunde icke upptäckas.
Betjenten skrek ännu en
gång sitt »hallå!« innan
han hoppade ned. Åter
hördes samma hesa
hundskall, och ett
ögonblick derefter kom en
gammal man med snöhvitt
hår och gul nankinsrock
fram på gården, utan att
man rätt kunde förstå,
hvarifrån han kom.
Skuggande för ögonen mot
solljuset med ena handen,
tittade han en stund på
vagnen, slog derpå
hastigt bägge händerna
mot låren och sprang af
och an några slag, innan
han slutligen skyndade
att öppna porten.
Vagnen körde in på
gården, rasslade med
hjulen öfver de täta
nässlorna, och stannade
framför den lilla
förstuguqvisten. Den
hvithårige gubben, som,
synbarligen ännu ganska
kry, redan hade stält sig
på nedersta trappsteget i
en besynnerligt skef och
bredbent ställning,
knäppte upp fotsacken,
slog den med darrande
hand tillbaka mot
kuskbocken och hjelpte
sin herre under
vördnadsfulla
handkyssningar att stiga
ur.
--- God dag, god dag,
gamle vän! --- sade
Lavretski, --- jag
tror minsann, det är
gamle Anton. Lefver
du verkligen ännu?
Gubben bugade tigande och
skyndade efter nycklarne
till huset. Medan han
var borta, satt
skjutspojken orörlig, med
ena handen i sidan, och
såg på den stängda
dörren, och Lavretskis
betjent stod ned, med ena
handen på kuskbocken.
Gubben kom snart tillbaka
med nycklarne, och utan
någon rimlig anledning
krökande sig som en orm
och med armbågarne högt i
vädret, öppnade han
dörren, hvarefter han
steg åt sidan och bugade
sig ända ned till marken.
»Så är jag då åter kommen
tillbaka hem«, tänkte
Lavretski, då han trädde
in i den lilla förstugan,
medan fönsterluckorna
öppnades med rassel och
gnäll och dagsljuset
strömmade in i de
öfvergifna rummen.
------------------------------------------------------------------------
XIX.
Den lilla byggning, som
Lavretski nu tagit i
besittning, och der två
år förut Glafira Petrovna
hade slutat sina dagar,
var uppförd i förra
århundradet af kärnfullt
furutimmer, och huru
bofällig den än såg ut,
kunde den nog stå ännu
femtio år.
Lavretski gick igenom
alla rummen, och till
stor oro för en mängd
gamla, tröga flugor, som
sutto orörligt stilla på
dörr- och
fönsterposterna, gaf han
befallning om att öppna
alla fönster, hvilka
varit stängda alt sedan
Glafira Petrovnas död.
Allting i huset befann
sig i samma skick, som
det alltid varit, så
långt någon kunde minnas
tillbaka. De små,
hvitmålade, skamfilade
och nedsutna sofforna i
salongen med sina smala
ben och gråa, glänsande
öfvertyg erinrade lifligt
om Katarina II:s tid.
Der stod också den sista
egarinnans länstol med
sin höga, raka rygg, mot
hvilken hon aldrig, icke
ens under sina sista år,
lutade sig. På den
förnämsta väggen hängde
ett gammalt porträtt af
Fedors farfars far,
Andrej Lavretski. Det
mörka, buttra ansigtet
skilde sig knapt från den
svartnade, skrynkliga
bakgrunden. De små,
ondskefulla ögonen
blickade hotande fram
under de nedhängande,
liksom uppsvullna
ögonlocken, och det
svarta, opudrade håret
höjde sig borstlikt öfver
den grofva, fårade
pannan. Öfver ena hörnet
af taflan hängde en krans
af dammiga immorteller.
»Glafira Petrovna har
sjelf behagat fläta den«,
upplyste Anton.
I sängkammaren reste sig
en hög, smal säng under
en sänghimmel af gammalt,
randigt, outslitligt tyg.
En hög urblekta kuddar
och ett tunt, stickadt
täcke lågo på sängen, och
vid hufvudgärden hängde
en tafla, föreställande
Jungfru Marias offer,
samma tafla, mot hvilken
den gamla flickan, som
dog ensam och förglömd af
alla, i sista stunden
hade tryckt sina
kallnande läppar. Vid
fönstret stod ett litet
toalettbord af inlagdt
trä med messingsbeslag
och oval spegel, hvars
förgyllning svartnat af
tiden.
Bredvid sängkammaren låg
bönkapellet, ett litet
rum med kala väggar och
ett klumpigt altarskrank
i ena hörnet. På golfvet
låg en liten, utnött, med
vax nedspild matta,
hvarpå Glafira Petrovna
hade förrättat sina
knäfall och böner.
Medan Lavretski besåg
sängkammaren och
kapellet, aflägsnade sig
Anton med betjenten för
att öppna stallet och
vagnshuset, och i hans
ställe infann sig en
gammal gumma, som såg ut
att vara jämnårig med
honom. Hennes af ålder
darrande hufvud var
insvept i en duk, som
räckte från halsen nästan
ända upp till ögonbrynen,
och hennes blick var slö,
men uttryckte dock en
ständig vana af blind,
tjenstfärdig lydnad och
på samma gång ett visst
underdånigt medlidande.
Hon gick fram och kysste
Lavretskis hand och
stälde sig sedan vid
dörren, afvaktande hans
befallningar. Han kunde
rakt inte påminna sig,
hvad hon hette, och icke
ens om han någonsin sett
henne förut. Det befans,
att hon hette Aprakseja.
För fyrtio år sedan hade
Glafira Petrovna skickat
henne från herrgården och
gjort henne till
hönsvakterska. För
öfrigt talade hon sällan,
föreföll nästan svagsint
och bibehöll ständigt
samma utseende af blind,
underdånig lydnad.
Utom dessa bägge gamla
och tre små, tjockmagade
barnungar i långa
skjortor, Antons
barnbarns barn, bodde
äfven på gården en
enarmad, frigifven bonde,
hvilken pladdrade som en
orre, men icke dugde till
någonting. Föga mera
brukbar var den gamla
skröpliga hund, som med
sitt skällande helsat
Lavretski välkommen. I
mer än tio år hade han
varit bunden vid en tung
kedja, som anskaffats på
befallning af Glafira
Petrovna, och kunde
numera knapt röra sig med
sin tunga börda.
Sedan Lavretski besett
huset, gick han ut i
trädgården och fann den
alldeles i sin smak. Den
var öfvervuxen med högt
gräs, kardborrar, hallon
och krusbärsbuskar, men
der fans också mycket
skugga, och de talrika
gamla lindarne gjorde ett
egendomligt intryck genom
sin ofantliga storlek och
grenarnes besynnerliga
virrvarr. De hade
nämligen blifvit för tätt
planterade och derefter,
någon gång för en hundra
år sedan, klippta.
Trädgården slutade med en
liten klar dam, omgifven
af hög, rödskimrande
vass.
Spåren af mensklig
tillvaro utplånas ganska
hastigt. Glafira
Petrovnas egendom hade
ännu icke hunnit helt och
hållet förvildas, men
tycktes redan bära
prägeln af denna stilla
dvala, hvari allting på
jorden försjunker, som
icke beröres af
menniskolifvets oroliga
äflan.
Fedor Ivanitsch gick
också bort till byn.
Gummorna kommo ut på
stugutrösklarne och
tittade på honom med
handen under kinden,
bönderna helsade på
honom, om de voro aldrig
så långt borta, barnen
sprungo undan för honom,
och hundarne läto höra
ett lojt och trögt skall.
När det led fram emot
aftonen, började
Lavretski känna sig
hungrig. Kocken och de
öfriga tjenarne skulle
dock komma först senare
på qvällen, och foran med
lifsmedel var häller icke
anländ. Han måste
således vända sig till
Anton.
Denne vidtog genast
nödiga anordningar. Han
fångade, slaktade och
plockade en gammal höna,
och Aprakseja höll länge
på med att gnida, tvätta
och torka henne, som om
det varit linne, innan
hon lade den i kitteln.
När hönan slutligen var
kokt, dukade Anton bordet
och arrangerade det på
ett smakfullt sätt med
ett gammalt, svart
plätersaltkar på tre ben,
och en liten, slipad
karaff med trång hals och
rund glaspropp framför
kuväret. Derefter
anmälde han med hög och
gäll röst: »bordet är
serveradt«, och ställde
sig sjelf bakom
Lavretskis stol med en
servet lindad kring högra
handen, utbredande
omkring sig en stark
lukt, som påminde om
gammalt cypressträ.
Lavretski smakade litet
på soppan, »hönsbuljong«
menade Anton, och tog
sedan itu med hönan.
Skinnet var fullt af
stora blåsor, en tjock
sena gick utmed hvardera
benet, och köttet hade en
egendomlig smak af trä
och lut. Sedan han ätit,
yttrade han att han
skulle gerna vilja ha en
kopp té, om...
--- Inom en minut ska'
det vara färdigt, ---
afbröt honom gubben
och höll också sitt
ord.
Han fick tag i en nypa
té, inlindad i ett rödt
papper, letade fram en
liten hetsig och
bullrande samovar och
lyckades också hitta reda
på några små, halfsmultna
sockerbitar.
Lavretski drack sitt té
ur en stor kopp, som
påminde honom om hans
barndom. Prydd med
teckningar, som
förestälde spelkort,
sattes den fram blott för
husets gäster, och nu
drack han sjelf derur på
visst sätt som gäst.
På qvällen anlände
betjeningen. Lavretski
ville icke ligga i
Glafira Petrovnas säng,
utan lät bädda åt sig i
matsalen. Sedan han
släckt ljuset, låg han
länge och såg sig omkring
under sorgsna och
vemodiga tankar. Han
erfor samma känsla, som
man alltid erfar, då man
för första gången
tillbringar natten i ett
rum, som länge stått
obebodt. Det förekom
honom, som om det mörker,
som från alla sidor omgaf
honom, icke kunde vänja
sig vid den nye
invånaren, och som om
sjelfva väggarne sågo
betänksamma ut.
Slutligen drog han en
djup suck, svepte täcket
omkring sig och
insomnade.
Anton stannade längre
uppe än de andra. Han
stod länge och hviskade
med Aprakseja, suckade
halfhögt och korsade sig
flere gånger. Ingendera
af dem hade väntat, att
den unge herrn skulle slå
sig ner hos dem på
Vasiljefskoje, då han
helt nära intill egde en
så präktig egendom som
Lavriki ville undvika för
alla de tunga och bittra
minnen, den väckte.
Sedan de hviskat med
hvarandra länge och väl,
gick Anton ut på gården,
tog en käpp och slog på
det vid spannmålsboden
hängande brädet, som icke
på länge gifvit något
ljud ifrån sig, och lade
sig att sofva bredvid
boden, utan något skydd
ens för sitt hvita hufvud
mot nattluften. Men
majnatten var stilla och
ljum, och den gamle
slumrade godt.
------------------------------------------------------------------------
XX.
Följande morgon steg
Lavretski tidigt upp,
talade med byfogden,
besökte logen, lät ta
bort kedjan från
gårdshunden, som blott
skälde litet, men icke
lemnade sin koja, och
återkommen hem, försjönk
han i ett slags stilla
dvala, som sedan icke
lemnade honom på hela
dagen. »Nu är det då,
som om jag kommit ned på
sjelfva botten af
floden«, sade han mer än
en gång till sig sjelf.
Han satt vid fönstret
utan att röra sig och
liksom lyssnande till
förrinnandet af det
stilla lif, som omgaf
honom, och till de
enstaka ljud, som afbryta
den landtliga tystnaden.
Der är någonting, som
sjunger bakom nässlorna
med en liten tunn, fin
röst, och en mygga tyckes
ackompagnera sången med
ett fint hväsljud. Nu
tystnar den, men myggan
fortfar att hväsa, och
midt igenom flugornas
entoniga, klagande surr
höres det dofvare ljudet
af en flygande humla, som
litet emellan slår
hufvudet mot taket. En
tupp började gala ute på
vägen, hest uthållande
den sista tonen, en kärra
skramlade förbi, och
borta i byn rasslade en
port på sina gångjern.
»Hvad är det om?« gnälde
plötsligt en käringröst.
»Ack, min lille unge«,
säger Anton till en
liten, tvåårig flicka,
som han gungar på sina
armar. »Tag hit kvass*!«
gnäller käringrösten
igen, och så inträder
åter samma graflika
stillhet. Intet ljud
höres, allting är stilla
och orörligt, icke ens
ett blad darrar för
vinden.
»Ja, nu är jag då på
flodens botten«, tänkte
Lavretski ånyo, »och här
är lifvet alltid och
oföränderligt lika lugnt
och stilla som nu...
Kommer man in i dess
eviga cirkelgång, har man
blott att följa med. Här
fin intet, som kan
uppröra en, intet att
harmas eller oroas öfver,
blott den har framgång,
som utan brådska trampar
sin egen lilla stig,
liksom landtmannen plöjer
sin fåra med plogen. Och
hvilken kraft här
uppenbarar sig öfveralt,
hvilken helsa och
friskhet i denna dådlösa
stillhet! Se här under
fönstret reser sig en
kraftig kardborre högt
öfver det tjocka gräset,
och öfver den skjuter en
libsticka upp sin saftiga
stängel, och ännu högre
utbreder »jungfru Marie
tårar« sina rosenfärgade
klockor. Längre bort
utpå fälten glänser
rågen, hafren har redan
gått i ax, och hvarje
blad på träden, hvarje
gräs på sin stängel
breder ut sig i största
möjliga fullhet!«
»Mina bästa år har jag
offrat åt kärleken till
en qvinna«, fortsatte
Lavretski sina tysta
tankar, »måtte
enformigheten här återge
mig mitt lugn och mitt
nyktra förstånd, och
bereda mig till, att jag
må kunna uträtta
någonting i lugn och ro!«
Åter började han lyssna
på stillheten omkring
sig. Han väntade icke på
någonting särskildt, och
dock var det på samma
gång som om han
oupphörligt väntade, att
någonting skulle komma.
Men stillhet omgifver
honom på alla håll.
Solen skrider stilla fram
på den lugna, blå himlen,
och lika stilla röra sig
molnen under
himlahvalfvet, nästan som
om de visste, hvart och
hvarför de röra sig. På
andra ställen af jorden
böljade, sjöd och brusade
det menskliga lifvet, och
här flöt det så sakta och
ljudlöst, som vattnet
öfver morasets tufvor...
Ända till sent på qvällen
satt Lavretski försjunken
i betraktelse af detta
sakta bortflytande lif...
Och sakta började det
förflutnas bitterhet
smälta bort i hans själ
som snö om våren... och
ännu underligare, aldrig
hade han känt så djupt
och kraftigt som nu, att
han dock kunde älska sitt
fosterland.
-- * Ett slags syrligt
svagdricka. (Not i
pappersboken 1886.)
------------------------------------------------------------------------
XXI.
Under loppet af tvänne
veckor hade Fedor
Ivanitsch iordningstält
Glafira Petrovnas hus och
låtit snygga upp
gårdsplanen och
trädgården. Från Lavriki
hade han låtit hämta
beqväma möbler, från
staden vin, böcker och
tidningar, och i stallet
stodo präktiga hästar.
Med ett ord, Fedor
Ivanitsch hade anskaffat
alt, som var nödvändigt
för att kunna lefva på
Vasiljefskoje, och han
började nu också lefva
till hälften som
godsegare, till hälften
som enstöring.
Dagarne förflöto
enformigt, men han leddes
icke, ehuru han icke
umgicks med någon. Han
sysselsatte sig ifrigt
och uppmärksamt med
landtbruket, red omkring
på egorna och läste väl
också ett och annat, men
icke synnerligen mycket.
Han tyckte mer om att
höra på gamle Antons
berättelser. Vanligtvis
satte han sig då vid
fönstret med en pipa
tobak och en kopp kallt
té. Anton stälde sig vid
dörren med händerna på
ryggen och började sina
ändlösa berättelser om de
gamla tiderna, dessa
underbara tider, då
hafren och rågen icke
såldes måttvis, utan i
säckar för två eller tre
kopek säcken, då åt alla
håll, till och med ända
bort till staden,
sträckte sig
ogenomträngliga skogar
och gräslika steppmarker,
som aldrig vidrörts af
någon plog.
--- Men nu, --- klagade
gubben, som nog redan
sett sina åttio år,
--- nu ha de huggit
ned och plöjt upp
altsammans, så att
man inte kan komma
fram.
Anton berättade också
mycket om den förra
egarinnan, Glafira
Petrovna, »hur försigtig
och sparsam hennes nåd
varit, och hur hon en
gång varit nära att gifta
sig. En ung herre och
godsegare från
grannskapet hade börjat
göra henne sin kur och
kom ganska ofta på besök,
och hennes nåd täcktes
för hans skull till och
med ta' på sig sin
helgdagsmössa med
»massaka«-röda band och
sin gula klädning af
»tru-tru-levantin«. Men
sedan blef hon ond på
herr grannen för en
mindre passande fråga:
»hur är det, nådig
fröken, ni har ju
kapitaler?« och gaf
befallning, att han icke
mer skulle mottagas. Vid
samma tillfälle hade
hennes nåd också befalt,
att efter hennes död
skulle altsamman ända
till den minsta lapp
öfverlåtas åt Fedor
Ivanovitsch.
Lavretski hade verkligen
också funnit hela sin
fasters bohag i
oförändradt skick och
fått reda både på
helgdagsmössan med de
»massaka«-röda banden och
den gula klädningen af
»tru-tru-levantin«.
Gamla papper och
intressanta dokument, som
Lavretski hade hoppats
på, funnos deremot
alldeles icke, utom en
enda gammal, liten bok, i
hvilken hans farfar,
Peter Andrejitsch, hade
skrifvit, först: »Firat i
staden Sankt Petersburg
den fred, som hans
excellens furst Alexander
Alexandrovitsch
Prosorofski afslöt med
turkiska riket«, sedan
ett »recept på
bröstdekocht« med
följande anmärkning:
»Denna Ordination gafs åt
generalskan Praskovja
Fedorovna Saltikof af
Protopresbytern vid
Helga-Trefaldighets-kyrkan
Feodor Afksentjevitsch«;
vidare en politisk nyhet
af följande innehåll: »Om
de franska tigrarne har
man icke hört något«, och
alldeles bredvid: »I
Moskofskija Vjedomosti
annonseras, att herr
Premier-majoren Michael
Petrovitsch Kolitschef
aflidit; förmodligen an
son till Peter
Vasiljevitsch
Kolitschef«.
Lavretski träffade också
på några gamla kalendrar
och drömböcker, jämte
herr Ambodiks
hemlighetsfulla skrift,
den längesedan glömda men
välbekanta »Symboler och
Emblemer«, som väckte så
många minnen till lif.
I Glafira Petrovnas
toalettbord fann
Lavretski ett litet paket
omlindadt med ett svart
band, försegladt med
svart lack och
undanstucket längst in i
en låda. I paketet lågo
tvänne porträtt med
ansigtena mot hvarandra.
Det ena var en i pastell
målad bild af hans far
som ung, med mjukt,
lockigt hår kring pannan,
långa, smäktande ögon och
halföppen mun. Det andra
var ett nästan utplånadt
porträtt af en blek, ung
qvinna i hvit klädning
med en hvit ros i handen.
Det var hans mor. Sjelf
hade Glafira Petrovna
aldrig velat låta måla af
sig.
--- Fast jag på den
tiden, Fedor
Ivanitsch, icke hade
tillträde till de
herrskapliga gemaken,
--- berättade Anton,
--- så mins jag dock
mycket väl er farfars
far, Andrej
Afanasjevitsch...
Ja, jag var väl ändå
en aderton år, när
han dog. En gång
mötte jag honom i
trädgården, och jag
darrade alt i
knävecken, men den
nådige herrn gjorde
mig ingenting, utan
bara frågade, hvad
jag hette, och
skickade mig upp på
sitt rum efter en
näsduk. Se, det var
en riktig herre, det
måste man säga, och
inte erkände han
någon öfver sig. Och
så egde han en så
underbar amulett, som
en munk från berget
Athos gifvit honom.
Och hade då den der
munken sagt till
honom så här: »För
din gästvänlighets
skull, nådig herre,
ger jag dig detta,
bär det, så behöfver
du icke frukta för
någon domstol.« Nå
ja, man vet ju, lille
far, hur det var då
för tiden, den nådige
herrn gjorde hvad han
ville. Till och med
då en herreman tänkte
på att sätta sig upp
emot honom, så
brukade hans nåd bara
se på honom och säga:
»du simmar på grundt
vatten«... det var nu
ett talesätt, som han
beständigt förde i
munnen om obetydligt
folk. Och han, er
salig herr farfars
far, bodde i ett
litet trähus, men
hvilket bohag lemnade
han inte efter sig,
hvilken massa af
silfver, och alla
källare proppfulla
med förråder af alla
slag! Det var en som
kunde sköta gård och
grund det! Den der
lilla karaffen, som
ni behagat tycka om,
har tillhört honom,
det var ur den, han
tog sig sin lilla
snaps. Men så kom er
farfar, Peter
Andrejitsch. Han
byggde ett palats af
sten, men förvärfvade
ingenting. Med honom
gick alt sin kos, och
så lefde han på ett
helt annat sätt än
sin kärälskelige
fader, och tillät sig
inga sådana nöjen som
han, men alla
pengarna gjorde han
ända på... Man kunde
inte ens låta läsa en
själamessa åt honom
efter hans död, det
fans inte så mycket
som en silfversked
qvar i huset, men
tack vare Glafira
Petrovna, bevisades
honom ändock den
sista tjensten.
--- Apropos, är det sant,
--- inföll Lavretski,
--- att man här
brukade kalla henne
»en gammal
sqvallerkäring?«
--- Ja visst; men hvem
var det, som kallade
henne så? ---
genmälde Anton
misslynt.
*
* *
--- Hur står det till med
vår nådiga fru? ---
vågade en gång den
gamle fråga. ---
Hvar behagar hon
uppehålla sig?
--- Jag har skilt mig
från min hustru, ---
svarade Lavretski med
ansträngning. ---
Var derför god och
gör inga frågor om
henne.
--- Jag lyder, ---
svarade gubben i sorgsen
ton.
*
* *
Efter trenne veckors
förlopp red Lavretski en
dag in till Orel och
tillbragte aftonen hos
Kalitins.
Lemm var der, och
Lavretski fattade genast
mycket tycke för honom.
Ehuru han sjelf, tack
vare faderns »system«,
icke kunde spela något
instrument, älskade han
dock musik, verklig,
klassisk musik, i hög
grad.
Panschin var icke der den
aftonen. Guvernören hade
skickat honom i något
ärende utom staden. Lisa
spelade ensam, och
spelade förträffligt.
Lemm blef lifvad, gick af
och an på golfvet och
vred ihop ett stycke
papper till ett långt
rör, som han sedan
nyttjade till taktpinne.
Marja Dmitrievna
skrattade i början åt
honom, men gick sedan in
och lade sig. »Beethoven
angriper altför mycket
mina nerver«, menade hon.
Först vid midnatt bröt
sällskapet upp.
Lavretski följde Lemm
till hans bostad och
stannade hos honom ända
till tre på morgonen.
Lemm talade mycket. Hans
krökta rygg rätade ut
sig, ögonen blefvo större
och glänsande. Det var
så länge sedan någon
visat honom något
deltagande, men Lavretski
intresserade sig
synbarligen för honom och
gjorde honom en mängd
frågor, som vittnade om
varma och uppriktiga
känslor. Detta gick
gubben till hjertat. Han
visade honom sina arbeten
i musik och slutade med
att sjelf spela och
sjunga med svag och
darrande röst några bitar
af sina kompositioner,
bland annat hela
Schillers ballad
»Fridolin«, som han satt
i musik.
Lavretski uttryckte sitt
bifall, bad honom att
ännu en gång föredraga
ett och annat, som han
särskildt tyckt om, och
då han gick, bjöd han
honom till sig ut på
landet för några dagar.
Lemm, som följde honom ut
på gatan, samtyckte
genast och tryckte hårdt
hans hand. Men då han
stod ensam qvar och
började känna den friska,
fuktiga luften i sjelfva
daggryningen, såg han sig
omkring, rynkade
ögonbrynen, sjönk åter
ihop, och smög sig som en
brottsling tillbaka på
sitt rum. »Ich bin wohl
nicht klug«, mumlade han,
i det han kröp ned i sin
lilla hårda bädd.
Då Lavretski några dagar
derefter kom med en vagn
för att hämta honom ut
till sig, låtsades han
vara sjuk och ville inte
taga emot honom. Men
Fedor Ivanitsch gick in
ändå och öfvertalade
honom att följa med. Mer
än alt annat verkade på
Lemm den omständigheten,
att Lavretski låtit för
hans skull hämta ut ett
piano från staden.
Tillsammans gjorde de
visit hos Kalitins och
tilbragte aftonen der,
men nu icke så angenämt
som förra gången.
Panschin var der och
talade mycket om sin
utflygt, hvarvid han på
ett kostligt sätt härmade
och förlöjligade några
landtpatroner, med hvilka
han träffat tillsammans.
Lavretski skrattade, men
Lemm satt tyst i sitt
hörn, rörde sig af och an
sakta och ljudlöst som en
spindel, såg sig omkring
med skygg och slö blick,
och qvicknade till först
då, när Lavretski steg
upp för att ta afsked.
Ännu när han satt i
vagnen, fortfor gubben
att skyggt krypa ihop i
sitt hörn, men den stilla
ljumma luften, de lätta
vindfläktarne, de
dallrande skuggorna,
doftet från gräset och
björkarnes knoppar, den
stjernbeströdda himlens
milda glans, hästarnes
jämna hofslag och
frustande, färdens,
nattens, vårens
förtrollning, allting
samverkade att öppna den
stackars tyskens själ,
och han sjelf var den
förste, som började
samtalet.
------------------------------------------------------------------------
XXII.
Han talade först om
musik, derefter om Lisa,
och sedan åter om musik,
men det föreföll, som om
han talade ut orden
långsammare, när han
talade om Lisa.
Lavretski förde talet på
hans kompositioner och
erbjöd sig halft på skämt
att skrifva en libretto
till en opera åt honom.
--- Hm, en libretto, ---
svarade Lemm
dröjande, --- nej,
det passar inte för
mig. Jag eger inte
längre den liflighet,
det fantasiens spel,
som är nödvändigt för
en opera... Min
lilla förmåga är
redan utsinad... Om
jag ännu skulle kunna
göra någonting,
skulle det på sin
höjd vara en romans,
och då skulle jag
naturligtvis vilja ha
några vackra ord.
Han tystnade och satt
länge orörlig med blicken
riktad upp mot himlen.
--- Till exempel, ---
återtog han
slutligen, --- något
i den här stilen.
Stjernor, ack, I
klara stjernor!...
Lavretski vände sig halft
om och såg på honom.
--- »I klara stjernor«
--- upprepade Lemm,
--- »I skåden lika
ned på rättfärdiga
och orättfärdiga, men
endast de
renhjertade«... eller
något
dylikt... »förstå
er«... nej... det
vill säga... »älska
er«... För resten är
jag ingen
poet... långt
derifrån... Men
någonting i den
vägen, någonting
högstämdt ville jag
ha.
Lemm sköt hatten tillbaka
på nacken. I den ljusa
vårnattens fina halfdager
föreföll hans ansigte
blekare och yngre.
--- »Och äfven I«, ---
fortfor han med en
röst, som ljöd alt
saktare och saktare,
--- »I veten, hvem
som älskar, hvem som
förstår att älska,
emedan I, I rena,
ensamma förmå att
trösta«... Nej, alt
det der duger inte...
Jag är ingen poet...
Men någon ting i den
stilen skulle det
vara.
--- Det är skada, att jag
inte häller är någon
poet, --- anmärkte
Lavretski.
--- Tomma
inbillningsfoster!
--- mumlade Lemm och
tryckte sig in i sitt
hörn. Han tillslöt
ögonen, som om han
ville försöka att
sofva.
Några minuter förgingo
under tystnad, då
Lavretski plötsligt
spratt till och lyssnade.
--- Stjernor... rena
stjernor... kärlek!
--- hviskade gubben
knapt hörbart.
»Kärlek«, upprepade
Lavretski för sig sjelf
och försjönk i tankar...
Det blef honom tungt om
hjertat.
--- Det var verkligen en
utomordentligt vacker
musik, ni satt till
Fridolin, Christofor
Fedoritsch, --- sade
han slutligen högt.
--- Men hvad tror
ni?... Den der
Fridolin... sedan
grefven fört honom
till sin fru, så blef
han väl hennes
älskare, eller hur?
--- Ja, så tänker ni, ---
svarade Lemm, ---
derför att ni
sannolikt har någon
erfarenhet i den
vägen...
Han tystnade tvärt och
vände sig bort med en
lätt förvirring.
Lavretski log ett tvunget
leende, och vände sig
också bort och såg utåt
vägen.
Stjernorna hade redan
börjat blekna, och himlen
hade antagit den första
gryningens matta ton, då
vagnen rullade fram till
den lilla förstuguqvisten
på Vasiljefskoje.
Sedan Lavretski fört sin
gäst till det för honom
iordningstälda rummet,
återvände han till sitt
eget arbetsrum och satte
sig vid fönstret. I
trädgården sjöng en
näktergal sin sista sång
för natten. Lavretski
kom att tänka på, att
äfven i Kalitins trädgård
hade en näktergal
sjungit, medan han var
der, och han mindes den
stilla rörelsen af Lisas
ögon, då de vid första
ljudet af sången vände
sig mot det mörka
fönstret. Han började
tänka på henne, och det
blef stilla i hans
hjärta. »Rena flicka«
--- sade han halfhögt,
--- »rena stjernor«,
tillade han leende och
gick lugnt till hvila.
Men Lemm satt länge på
sin bädd med ett nothäfte
i knät. Han kände det,
som om en hittills okänd,
härlig melodi stode
färdig att uppenbara sig
för honom... Hans själ
var upprörd och
lågande... Det var, som
om den närmade sig,
spridande en salig
domning... Men den kom
aldrig.
»Hvarken poet eller
musiker!« suckade han
slutligen, och det trötta
hufvudet sjönk tungt ned
mot kudden.
------------------------------------------------------------------------
XXII.
Följande morgon sutto
värd och gäst och drucko
té under en gammal lind i
trädgården.
--- Maestro, --- sade
Lavretski, --- snart
får ni väl tillfälle
att skrifva en
större, högtidligt
kantat.
--- Hvad då för
tillfälle?
--- Jo, till brölloppet
mellan herr Panschin
och Lisaveta
Michajlovna. Märkte
ni inte i går afton,
hur öppet han egnade
henne sin hyllning?
Det tycks, som om
allting redan vore
klart dem emellan.
--- Nej, det kommer
aldrig att ske! ---
utbrast Lemm häftigt.
--- Hvarför det?
--- Derför att det är
omöjligt!... Men för
resten, --- tillade
han efter ett
ögonblicks tystnad,
--- är ju allting
möjligt här i
verlden... och i
synnerhet här hos er
i Ryssland.
--- Låt oss för
ögonblicket lemna
Ryssland åsido...
Men säg mig, hvad
finner ni för
opassande i en
förbindelse dem
emellan?
--- Allting! Altsammans
är opassande.
Lisaveta Michajlovna
är en rättsinnad,
allvarlig flicka med
upphöjda
känslor... och
han... han är... ja,
med ett ord sagdt,
han är en
di-let-tant.
--- Ja, men hon älskar
honom ju.
Lemm steg upp från sätet.
--- Nej, hon älskar honom
inte... det vill
säga, hon har ett
rent och oskyldigt
hjärta och vet inte
ens, hvad det är att
älska. Madame von
Kalitin säger till
henne, att han är en
förträfflig ung man,
och hon tror madame
von Kalitin, derför
att hon ännu är ett
fullkomligt barn,
ehuru hon fylt nitton
år. Hon läser sina
böner morgon och
afton, och det är
mycket vackert, men
hon älskar honom
icke. Hon kan endast
älska det sköna, och
han är icke skön, det
vill säga, hans själ
är icke skön.
Hela detta tal hade Lemm
framfört med stor värma
och utan ringaste
afbrott, under det att
han med små steg gick af
och an framför tébordet
och lät sina blickar irra
omkring på marken.
--- Min bäste maestro!
--- utbrast plötsligt
Lavretski, --- jag
tror minsann, ni
sjelf är kär i min
vackra kusin.
Lemm stannade tvärt.
--- Var så god och inte
skämta med mig så
der, --- sade han med
osäker röst. --- Jag
är inte tokig, min
blick är nu riktad
mot den mörka grafven
och icke mot en
solljus framtid.
Det gjorde Lavretski ondt
om den gamle, och han bad
honom uppriktigt om
förlåtelse.
Efter téet spelade Lemm
sin kantat för honom, men
under middagen började
han åter, med anledning
af något yttrande af
Lavretski, att tala om
Lisa, och Lavretski hörde
på honom med
uppmärksamhet och
intresse.
--- Hvad tycker ni,
Christofor
Fedoritsch, --- sade
han slutligen, ---
här ha vi ju nu,
tycker jag, allting i
ordning, och
trädgården står i
full blom. Skulle
man inte kunna bjuda
henne hit ut på en
dag tillsammans med
sin mor och min gamla
tant?... Säg, skulle
ni inte tycka det
vore roligt?
Lemm böjde ned hufvudet
öfver sin tallrik.
--- Jo, gör det, --- sade
han knapt hörbart.
--- Men Panschin behöfver
jag väl inte bjuda?
--- Nej, det behöfs inte,
--- sade gubben med
ett nästan barnsligt
leende.
Två dagar derefter for
Fedor Ivanitsch in till
staden, för att göra ett
besök hos Kalitins.
------------------------------------------------------------------------
XXIV.
Han träffade alla hemma,
men nämnde icke genast
ändamålet med sitt besök.
Han ville först tala
några ord allena med
Lisa.
Slumpen gynnade honom.
Man lemnade dem för några
ögonblick ensamma i
salongen, och samtalet
var snart i full gång.
Hon hade redan vant sig
vid honom och var i
allmänhet icke blyg för
främmande. Han hörde på
henne, såg ibland
forskande på henne och
upprepade i tankarne för
sig sjelf Lemms ord.
Det händer understundom,
att tvänne menniskor, som
redan äro bekanta, men
icke stå hvarandra nära,
helt hastigt och oväntadt
under loppet af några
minuter känna sig dragna
närmare till hvarandra,
och medvetandet af detta
närmande ger sig uttryck
i deras blickar, i deras
stilla, vänliga leenden,
ja till och med i
omedvetna rörelser.
Detta inträffade nu med
Lavretski och Lisa. »Det
är sådan han är«, tänkte
hon och såg vänligt på
honom. »Det är sådan du
är«, tänkte han, och
derför förundrade det
honom icke häller, då
hon, ehuru med en viss
tvekan, förklarade för
honom, att hon länge haft
någonting på hjertat, som
hon ville säga honom, men
var rädd, att han skulle
bli ond.
--- Var inte rädd för
det, säg ut bara, ---
sade han och blef
stående midt framför
henne.
Lisa såg upp på honom med
sin klara, oskuldsfulla
blick.
--- Ni är så god, ---
började hon, och på
samma gång tänkte
hon: »ja, han är
verkligen god!« ---
ni förlåter mig nog,
jag borde inte våga
tala med er om
detta... men... hur
kunde ni... hvarför
skilde ni er från er
hustru?
Lavretski spratt till,
såg på henne med en
allvarsam blick och satte
sig bredvid henne.
--- Mitt barn, --- sade
han, --- jag ber er
icke röra vid detta
sår... Er hand är
len, men ändå gör det
mig ondt.
--- Jag vet, --- fortfor
Lisa, alldeles som om
hon icke förstått
hans ord, --- att hon
har förbrutit sig
emot er, och jag vill
inte ta henne i
försvar, men hur kan
ni vilja åtskilja,
hvad Gud sjelf
förenat?
--- Våra åsigter äro i
det hänseendet altför
olika, Lisaveta
Michajlovna, ---
svarade Lavretski
temligen skarpt, ---
vi skulle ej förstå
hvarandra.
Lisa bleknade. Det gick
en lätt darrning genom
hennes varelse, men hon
ville icke tiga.
--- Ni måste förlåta, ---
sade hon sakta, ---
om ni sjelf en gång
vill hoppas på
förlåtelse.
--- Förlåta! ---
upprepade Lavretski.
--- Ni borde först
veta, för hvem ni ber
om förlåtelse...
Förlåta denna qvinna,
åter upptaga henne i
mitt hus, henne, den
falska, hjärtlösa
varelsen! Och hvem
har sagt er, att hon
vill komma tillbaka
till mig? Tro mig,
hon är fullkomligt
nöjd med sin
nuvarande
belägenhet... Men
hvarför tala om
detta? Hennes namn
borde aldrig komma
öfver era läppar...
Ni är altför ren för
att kunna fatta en
sådan varelse som
hon.
--- Hvarför tala illa om
henne! --- sade Lisa
med ansträngning,
under det darrningen
af hennes händer blef
alt mer synbar. ---
Ni har ju sjelf
öfvergifvit henne,
Fedor Ivanitsch.
--- Men jag säger er ju,
--- svarade Lavretski
med ett ofrivilligt
utbrott af otålighet,
--- att ni inte vet,
hvad hon är för slags
menniska!
--- Och hvarför gifte ni
er då med henne? ---
hviskade Lisa och
slog ned ögonen.
Lavretski sprang hastigt
upp från stolen.
--- Hvarför jag gifte
mig! Jag var då ung
och oerfaren, jag
begick en dårskap och
lät locka mig af en
fager yta. Jag kände
icke qvinnorna, jag
förstod ingenting af
det verkliga lifvet.
Gifve Gud, att ni
måtte ingå ett
lyckligare äktenskap,
men, tro mig, man kan
inte ansvara för
någonting.
--- Jag kan också bli
olycklig, --- sade
Lisa med darrande
röst, --- men i så
fall måste jag
undergifvet foga mig
i Guds skickelse...
Jag kan icke uttrycka
mig riktigt, men om
vi icke skulle
underkasta oss...
Lavretski knöt handen
hårdt tillsammans och
stampade med foten.
--- Blif inte ledsen på
mig, förlåt mig! --- sade
Lisa hastigt.
I detta ögonblick
inträdde Marja Dmitrievna
i salongen. Lisa steg
upp och ville gå.
--- Vänta ett ögonblick,
--- ropade Lavretski
efter henne. --- Jag
har en bön till er
mor och er. Skulle
ni inte vilja glädja
mig med ett litet
besök i mitt nya hem?
Ni vet, att Lemm nu
är min gäst derute
för någon tid, jag
har låtit föra ut ett
piano, och syrenerna
stå i full blom. Ni
får andas in litet
landtluft, och om ni
vill, kan ni
återvända samma
dag... Säg inte nej,
utan kom så snart som
möjligt.
Lisa såg på sin mor, och
Marja Dmitrievna antog en
min, som om hon icke
kände sig rätt väl. Men
Lavretski gaf henne icke
tid att öppna munnen,
utan kysste tacksamt
hennes händer.
Marja Dmitrievna, som
alltid var mycket känslig
för ömhetsbetygelser och
icke hade väntat sig en
sådan älskvärd artighet
från en sådan »björn« som
Lavretski, blef vek till
sinnes och samtyckte.
Medan hon funderade på
hvilken dag vore
lämpligast för besöket,
närmade sig Lavretski
till Lisa, och ännu
upprörd af det föregående
samtalet hviskade han
till henne:
--- Tack, Lisaveta
Michajlovna... ni är
en bra flicka, och
jag har en stor
skuld.
Hennes bleka ansigte
färgades af en svag
rodnad, och ett blygt
leende lekte kring hennes
ögon och läppar.
--- Vladimir Nikolajitsch
får väl komma med
oss? --- frågade
Marja Dmitrievna.
--- Ja, visst får han
det, --- svarade
Lavretski, --- men
vore det inte
trefligare att vara
alldeles för oss i
den stilla
familjekretsen.
--- Han kunde ju kanske
redan anses... ---
började Marja
Dmitrievna, men
hejdade sig och
tillade, --- men, för
resten, som ni vill.
Det skulle bli bestämdt,
att Lenotschka och
Schurotschka skulle följa
med. Men Marfa
Timofejevna undanbad sig.
--- Det är svårt för mig,
min gosse, --- sade
hon, --- att röra på
mina gamla ben. Och
ligga öfver natten
hos dig vore då rakt
omöjligt, jag kan
inte sofva i någon
annan bädd än den jag
är van vid. Ungdomen
må fara i väg, men
jag blir hemma.
Lavretski fick icke något
mer tillfälle att tala
med Lisa, men han såg på
henne med en så allvarlig
blick, att det väckte hos
henne på samma gång en
blyg glädje och ett tyst
medlidande med honom. Då
han tog afsked af henne,
tryckte han hårdt hennes
hand, och sedan han gått,
stod hon ett ögonblick
försjunken i stilla
tankar.
------------------------------------------------------------------------
XXV.
Då Lavretski återkom hem,
mötte han på tröskeln
till sitt förmak en
mager, högväxt man i blå,
luggsliten öfverrock, med
skrynkliga men lifliga
drag, tofvigt, grått
skägg, lång, rak näsa och
små, litet inflammerade
ögon. Det var
Michaljevitsch, hans
forne universitetskamrat.
Lavretski kände icke
genast igen honom, men så
snart han nämnde sitt
namn, omfamnade han honom
varmt. De hade icke sett
hvarandra sedan
Moskva-tiden, och nu
följde utrop, frågor och
svar på hvarandra, och
många längst förgätna
minnen väcktes åter upp
till lif.
Alt under det
Michaljevitsch rökte den
ena pipan efter den
andra, drack té i stora
klunkar och gestikulerade
lifligt med sina långa
armar, berättade han sina
öden. I allmänhet hade
dessa icke varit glada
och angenäma, han kunde
icke berömma sig af
mycken framgång i sina
företag, och dock
skrattade han beständigt
med sitt vanliga hesa,
nervösa skratt. Han hade
nu, sedan en månad
tillbaka, haft plats på
en rik
bränvinsförpaktares
kontor omkring 300 verst
från Orel, och då han
hade fått höra, att
Lavretski kommit tillbaka
från utlandet, hade han
gjort en liten utflygt
för att få återse sin
gamle vän.
Michaljevitsch talade
lika häftigt och stötvis
som i sin ungdom och var
i allmänhet lika
bullrande och uppbrusande
som förr. Lavretski
ville ibland tala om sina
förhållanden, men
Michaljevitsch afbröt
honom alltid med ett
hastigt: »Det har jag
hört, min bror, det har
jag hört... Hvem kunde
tro det?« och förde då
genast samtalet öfver på
allmänna räsonnemanger.
--- I morgon, min bror,
--- sade han
slutligen, --- i
morgon måste jag
resa, men i dag, om
du tillåter, ska vi
lägga oss sent. Jag
vill bestämdt veta,
hvad du blifvit för
en menniska, hur du
utvecklat dig, hvilka
åsigter och
öfvertygelser du
hyser, hvad lifvet
har lärt dig. ---
Michaljevitsch höll
sig ännu till
1830-talets
fraseologi. --- Hvad
mig beträffar, min
bror, så är jag i
många stycken
förändrad...
»Lifvets vågor hafva
slagit mot mitt
bröst«... hvem är det
egentligen, som fält
detta yttrande?...
Men i det vigtigaste,
det väsentliga, är
jag ännu den samme
som förr. Jag tror,
som förr, på det
goda, på
sanningen... men jag
icke blott tror
derpå, utan nu har
det blifvit en fast
öfvertygelse, en
innerlig, lefvande
tro... Hör på... du
vet, att jag skrifver
litet vers ibland.
Någon poesi fins der
inte, men det fins
sanning. Jag skall
läsa upp för dig mitt
sista stycke; jag har
deri gifvit uttryck
för min innersta
öfvertygelse. Hör
på!
Michaljevitsch började
läsa upp sin dikt. Den
var ganska lång och
slutade med följande
vers:
Åt nya känslor jag
min själ har gifvit,
Ett barn på nytt jag
i mitt hjerta
blifvit, Och nu
försmår jag alt, jag
för åtrådde, och
åtrår alt, som själen
förr försmådde.
Då Michaljevitsch läste
de bägge sista raderna,
var han nästan färdig att
brista i gråt. Det
ryckte krampaktigt kring
hans tjocka läppar, och
det gick som en ljusning
öfver hans osköna drag.
Lavretski hörde
uppmärksamt på... Men
motsägelsens anda började
vakna inom honom, han
kände sig eggad och retad
af den gamle
Moskva-studentens
ständigt slagfärdiga,
ständigt sjudande
entusiasm, och innan en
qvarts timme förflutit,
hade en häftig dispyt
uppstått, en af dessa
ändlösa tvister, som
blott ryssar kunna föra
sins emellan. Efter en
skilsmessa af flera år,
tillbragta i två olika
verldar, utan att riktigt
förstå den andres eller
ens sina egna tankar,
hakande sig fast vid
enstaka ord och
vederläggande blott med
ord i stället för skäl,
disputerade de flera
timmar om de mest
abstrakta saker i
verlden, på ett sätt som
om det gält bägges lif
eller död. De skreko så
högt och hetsigt, att
tjenstefolket i huset
började bli oroligt, och
till och med den stackars
Lemm, som alt sedan
Michaljevitsch's ankomst
stängt in sig på sitt
rum, kände sig tvehågsen
och hyste en oredig
fruktan, att någonting
skulle hända.
--- Hvad är du nu efter
alt detta? --- skrek
Michaljevitsch, när
det redan led mot ett
på natten, --- en man
med krossade
illusioner, en
blaserad
verldsföraktare!
--- Bruka blaserade män
se ut som jag, ---
svarade Lavretski,
--- de äro alla
bleka, sjuka och
eländiga, men jag
skulle kunna lyfta
dig med en hand från
golfvet, om jag
ville.
--- Nå, om du inte är
blaserad, så är du en
skeptyker ---
Michaljevitsch's
uttal hade en viss
lillrysk brytning
---, och det är ännu
sämre. Och hvad rätt
har du att vara
skeptisk? Det har
icke gått dig väl i
lifvet, låt oss anta
det, men det rår du
inte för. Du var
född med en
lidelsefull, efter
kärlek törstande
själ, och man höll
dig med våld från
alla qvinnor. Du
måste således bli
bedragen af den
första qvinna, för
hvilken du råkade ut.
--- Hon bedrog också dig,
--- anmärkte Lavretski
dystert.
--- Ja, jag medger det...
Jag var der ett
verktyg i ödets
hand... det är för
resten dumt prat, det
fins ju inte något
öde... bara den gamla
vanan att uttrycka
sig otydligt och
oriktigt... Men hvad
bevisar det?
--- Det bevisar det, att
man ända från barndomen
bragt mig ur led.
--- Så bringa dig i led
igen då! Det är ju
derför, som du är en
menniska, en man. Du
måste uppbjuda hela
din energi!...
Emellertid, det må nu
vara hur det vill med
dig sjelf i den här
saken, men kan man
väl, får man väl
upphöja ett så att
säga privat faktum
till generel lag,
till oföränderlig
lefnadsregel?
--- Det är inte fråga om
lefnadsregler här!
--- afbröt honom
Lavretski, --- jag
kan als inte medge,
att...
--- Jo, det är din regel,
din maxim för lifvet,
--- afbröt honom
Michaljevitsch i sin
ordning.
--- Du är en egoist, det
är hvad du är, ---
skrek han en timme
senare. --- Du har
blott sökt din egen
njutning, din egen
lycka i lifvet, du
ville lefva bara för
dig sjelf.
--- Hvad menar du med
»din egen njutning«?
--- Och alt detta har
svikit dig, alt har
störtat tillsammans
under dina fötter.
--- Hvad menar du med
»din egen njutning«,
frågar jag.
--- Och det måste störta
tillsammans, ty du
har sökt stöd der,
hvarest intet stöd
fans... ty du har
byggt ditt hus på
lösan sand... ty
du...
--- Tala tydligare, utan
liknelser, ty jag förstår
dig inte.
--- Ty... ja, skratta
gerna du... ty du har
ingen tro, ingen
värma i hjertat, bara
förstånd, ingenting
annat än det lumpna
menniskoförståndet...
Du är helt enkelt en
beklagansvärd,
förlegad
voltairian... Se
der, hvad du är!
--- Hvem, jag?... Jag en
voltairian?
--- Ja, alldeles som din
far, och sjelf har du
ingen aning derom.
--- Jaså, då har jag
också rätt att kalla
dig en fanatiker, ---
utropade Lavretski.
--- Ack nej, --- svarade
Michaljevitsch med
uppriktig
bedröfvelse, --- jag
har olyckligtvis icke
på något sätt gjort
mig förtjent af ett
så högt namn.
Och när klockan led mot
tre på morgonen, ropade
Michaljevitsch med
triumferande ton:
--- Nu har jag kommit på
det riktiga
uttrycket... Du är
icke skeptiker, icke
blaserad, icke
voltairian, du är en
odåga, och till på
köpet en dålig odåga,
jag menar, ingen
naiv, utan en fullt
medveten odåga. De
naiva odågorna ligga
stilla på ugnstaket
och göra ingenting,
derför att de inte
kunna göra
någonting... De
tänka ingenting, men
du är en tänkande
menniska och ligger
ändå still... Du
skulle kunna göra
något, men du gör
ingenting... Du
ligger på rygg med
din fylda buk i
vädret och säger:
»Det här, att bara
ligga still så här,
det är det enda
rätta... alt hvad
menniskorna ta sig
till att göra, är
bara dumheter,
onyttig äflan,
onödigt bråk!«
--- Hvar har du fått det
ifrån, att jag bara
ligger och latar mig?
--- frågade
Lavretski, --- och på
hvad grund tillägger
du mig dylika tankar?
--- Men för resten, ---
fortfor den
outtröttlige
Michaljevitsch, ---
är ni allesammans,
hela ert slägte,
ingenting annat än
belästa odågor. Ni
vet, på hvilken fot
tysken haltar, ni
känner både
fransmannens och
engelsmannens svaga
sidor, och denna
ömkliga kunskap
tjenar er till
surrogat, och med den
vill ni försvara er
skamliga lojhet, er
afskyvärda
overksamhet. En och
annan till och med
skryter öfver, att
han, förstås, är ett
sådant ljushufvud,
att han ligger stilla
och låter de andra,
som naturligtvis äro
narrar och
dumhufv'en, träla och
arbeta. Ja, så är
det... Och det fins
också hos oss sådana
herrar... jag säger
det utan afseende på
dig... som tillbringa
hela sitt lif i ett
slags dåsig leda, de
vänja sig dervid, de
sitta fast deri
som... som mögel på
en gammal filbunke,
--- ifylde
Michaljevitsch och
skrattade sjelf åt
sin liknelse. --- O,
denna slappa
dåsighet, den är våra
ryska adelsmäns
ruin!... Hela sitt
lif håller han på med
att ämna företaga sig
någonting, den
vidriga odågan!
--- Du bara smädar och
gormar, --- skrek
Lavretski i sin tur.
---
Arbeta!... göra!... det
vore mycket bättre om
ni, herr Demostenes
från Poltava, ville
säga hvad man skulle
göra, än att bra gå
på och vara ovettig.
--- Jaså, det är det du
vill! --- genmälde
Demostenes ironiskt.
--- Nej, min bror,
det ärnar jag inte
tala om för dig, det
måste hvar menniska
veta sjelf... Tänk
bara... godsegare,
adelsman, och han vet
inte hvad han skall
göra!... Det är
tron, som fattas,
eljes visste du
nog... Men det fins
ingen tro, det fins
ingen uppenbarelse.
--- Låt mig åtminstone
andas ut litet grand,
för f-n!... Låt mig
se mig omkring och
komma litet till
rätta i mina nya
förhållanden! ---
yrkade Lavretski.
--- Nej, inte en minuts
anstånd, inte en
sekund! --- svarade
Michaljevitsch med en
befallande gest. ---
Inte en sekund, säger
jag dig... Döden
väntar inte, och
lifvet får häller
inte vänta.
--- Och när och hvar ha
de tagit sig för att
bli kompletta odågor!
--- skrek han ännu
klockan fyra på
morgonen, ehuru nu
med något hes röst,
--- jo nu, här hos
oss, i Ryssland, just
nu, då på hvarje
enskild person hvilar
en tung pligt, ett
stort ansvar inför
Gud, inför folket,
inför honom sjelf!...
Vi sofva, och tiden
går... vi sofva...
--- Tillåt mig att
anmärka, --- inföll
Lavretski, --- att nu
sofva vi inte als,
och unna häller inga
andra att sofva. Vi
skrika oss hesa som
tuppar. Hör, det är
nu visst redan tredje
hanegället!
Vid detta utfall brast
Michaljevitsch ut i
skratt och blef litet
lugnare.
--- Nå, tills i morgon
då! --- sade han
leende och stack in
sin lilla snugga i
tobakspungen.
--- Tills i morgon! ---
upprepade Lavretski.
Men ännu en timme sutto
de bägge vännerna
förtroligt tillsammans,
nu icke längre häftiga
och högljudda utan i
stilla, vänligt och
stundom vemodigt
samspråk.
Följande dag reste
Michaljevitsch, huru
mycket än Lavretski sökte
hålla honom qvar. Fedor
Ivanitsch lyckades icke
öfvertala honom att
stanna, men de bägge
vännerna hade dock fått
tillfälle att prata ut
ordentligt tillsammans.
Det visade sig nu också,
att Michaljevitsch icke
egde ett enda öre i
penningar. Redan qvällen
förut hade Lavretski med
bedröfvelse märkt hos
honom alla tecken och
vanor, som tyda på
långvarig fattigdom.
Hans stöflar voro
utslitna, det fattades
knappar i rocken, han
nyttjade tydligen aldrig
handskar, och i håret
satt dun af sängkläder.
Då han kom, hade han icke
sagt till om tvättvatten,
och vid supén åt han som
en haj, slet sönder
köttet med fingrarne och
gnagde på benen, så att
det knastrade om hans
starka, vita tänder.
Det visade sig också, att
hans plats icke hade
varit honom till någon
nytta, och att han satt
alla sina förhoppningar
på bränvinsförpaktaren,
hvilken hade tagit honom
endast och allenast för
att ha en »bildad man« på
kontoret. Oaktadt alt
detta klagade
Michaljevitsch icke öfver
sitt öde, utan lefde
sorglöst som cyniker,
idealist och poet,
uppriktigt sörjande och
grämande sig öfver
menniskoslägtets öden och
sin egen högre kallelse,
men utan att bekymra sig
om, huruvida han icke en
vacker dag komme att dö
af hunger.
Michaljevitsch var icke
gift, men otaliga gånger
hade han varit kär, och
till alla sina
älskarinnor hade han
skrivit vers. Särskildt
eldigt hade han besjungit
en hemlighetsfull,
svartlockig »polsk dam«.
Det gick visserligen
allehanda rykten om, att
denna polska dam helt
enkelt varit en liten
judinna, som åtskilliga
kavalleriofficerare kände
mycket väl till... Men
om man tänker rätt på
saken, så är det väl
alldeles detsamma?
Lemm kom Michaljevitsch
aldrig att träffa. Hans
högljudda tal och häftiga
åtbörder skrämde den
stackars tysken, som ej
var van vid ett dylikt
sätt. Och för öfrigt, en
förolyckad vädrar genast
en annan förolyckad på
långt håll och undviker
honom vanligen på
ålderdomen. Han har
ingenting att dela med
honom, icke ens
förhoppningar.
Före sin afresa talade
Michaljevitsch ännu en
gång med Lavretski. Han
förespådde honom en säker
undergång, om han icke
vaknade upp i tid, bad
honom allvarligt att taga
sig an sina lifegnes
välfärd, framställde sig
sjelf som ett exempel, i
det han försäkrade att
han blifvit renad i
lidandets degel, och mer
än en gång prisade han
sig lycklig, jämförde sig
med himlens foglar, med
dalens liljor.
--- Med den svarta liljan
i så fall, --- anmärkte
Lavretski.
--- Ack, min bror, spela
icke aristokrat, ---
genmälde
Michaljevitsch
godlynt, --- tacka
hällre Gud för att
det äfven i dina
ådror flyter
plebejiskt blod. Men
jag ser, att du nu
behöfver ett rent, på
något sätt
öfverjordiskt väsen,
som kan rycka dig ur
din apati.
--- Tack, min bror, ---
sade Lavretski, ---
men jag har fått nog
af dessa
öfverjordiska väsen.
--- Tig cinyker, ---
utropade Michaljevitsch.
--- »Cyniker«, ---
rättade Lavretski.
--- Ja visst ja, cyniker,
--- upprepade
Michaljevitsch.
Till och med då han satt
i vagnen, der man redan
stufvat in hans
märkvärdigt tunna och
lätta kappsäck af gult
läder, fortfor han ännu
att tala. Insvept i ett
slags spansk kappa med
luggsliten krage och ett
par lejonklor till
spänne, utvecklade han
ännu i sista stund sina
åsigter om Rysslands
framtid och svängde med
sina bruna händer i
luften, alldeles som om
han strödde ut frön till
en kommande lycka.
Ändtligen satte sig
hästarne i gång.
--- Kom ihåg mina tre
sista ord! --- ropade
han och lutade sig
med hela kroppen, men
med väl bibehållen
jämnvigt, ut ur
vagnen, --- religion,
framåtskridande,
humanitet!... Lef
väl!
Hans hufvud med den djupt
öfver ögonen neddragna
mössan försvann.
Lavretski stod ensam qvar
på förstuguqvisten och
såg oafvändt utåt vägen,
så länge vagnen ännu var
synlig.
»Kanhända har han rätt
ändå«, tänkte han, i det
han gick tillbaka in,
»kanhända är jag
ingenting annat än en
odåga.«
Många af Michaljevitsch's
ord hade trängt djupt in
i hans själ, ehuru han
ifrigt disputerat emot
honom. Om en menniska
bara är god, så kan ingen
vederlägga honom.
------------------------------------------------------------------------
XXVI.
Två dagar derefter ankom
Marja Dmitrievna, som hon
lofvat, med hela sitt
följe till Vasiljefskoje.
Flickorna sprungo genast
ut i trädgården, under
det att Marja Dmitrievna
med matt och smäktande
hållning gick igenom
rummen och berömde alt
med samma matta ton.
Sitt besök hos Lavretski
ansågo hon som bevis på
stort öfverseende och
nästan som en god
gerning. Hon smålog
vänligt, då Anton och
Aprakseja efter gammalt
bruk kommo fram för att
kyssa nådig frun på
handen, och med svag röst
och i lätt näston anhöll
hon, att téet serverades.
Till stor bedröfvelse för
Anton, som hade iklädt
sig ett par hvita,
stickade vantar, var det
icke han som fick bjuda
den nådiga frun tékoppen,
utan Lavretskis lönstadde
kammartjenare, som enligt
gubbens ord »als inte
förstod sig på de rätta
ordningarne«. Emellertid
tog Anton ut sin rätt vid
middagen. Med fasta steg
intog han sin plats bakom
Marja Dmitrievnas stol
och lemnade den sedan
icke för någon.
Ankomsten af gäster till
Vasiljefskoje, en
händelse som icke på
långliga tider hade
inträffat, förorsakade
den gamle både oro och
glädje. Det var honom
mycket kärt att se, att
hans herre umgicks med
familjer af bättre stånd.
För öfrigt var han icke
den ende, som den dagen
kände sig upprörd och
högtidlig. Äfven den
gamle Lemm erfor samma
känslor. Han hade tagit
på sig en gammal, kort,
snusbrun frack med
spetsiga skört, hade
dragit halsduken hårdt om
halsen, hostade ständigt
men sakta, och vek undan
för alla med en glad och
vänlig min.
Lavretski märkte med
glädje, att närmandet
mellan honom och Lisa
fortfor. Så fot hon
kommit in, hade hon
genast vänligt räckt
honom sin hand.
Efter middagen tog Lemm
fram en liten rulle
notpapper ur bakfickan,
dit han litet emellanåt
stuckit in handen, och
utan att säga ett ord,
men med en betydelsefull
snörpning på munnen, lade
han den på pianot. Det
var en romans, som han
skrifvit qvällen förut
till några gammalmodiga
tyska ord, i hvilka det
talades något om kärlek
och stjernor.
Lisa satte sig genast
till pianot och tog ut
romansen. Men, o ve,
musiken befans vara tung
och invecklad.
Kompositören hade
tydligen bemödadt sig att
uttrycka något djupt och
passioneradt, men
ingenting hade kommit
fram, det hade stannat
vid blotta bemödandet.
Lavretski och Lisa kände
det med sig bägge två,
och Lemm förstod dem.
Utan att säga ett ord
stoppade han sin romans
tillbaka i fickan, och då
Lisa bad att få sjunga
igenom den ännu en gång,
skakade han blott på
hufvudet, mumlade ett
betydelsefullt: »nog för
i dag!« sjönk ihop som
vanligt och drog sig
undan till ett hörn af
rummet.
Mot aftonen gick hela
sällskapet ut för att
meta fisk. I dammen
bortom trädgården fans
mycket rudor, grönling
och andra karpfiskar.
Marja Dmitrievna
placerades i en beqväm
länstol på stranden i
skuggan, man lade en
matta under hennes fötter
och gaf henne det bästa
metspöet. Såsom gammal
och erfaren fiskare
erbjöd henne Anton sin
tjenst. Omsorgsfullt
satte han masken på
kroken, makade den
tillrätta med fingrarne,
spottade på den och
kastade till och med
sjelf ut kroken, under
det att han gratiöst
lutade sig framåt med
hela öfverkroppen. Med
anledning af Antons
korrekta och uppmärksamma
uppförande under dagens
lopp yttrade också Marja
Dmitrievna till Fedor
Ivanitsch på sin vanliga
pensionsfranska följande
ord:
--- Il n'y a plus
maintenant de ces gens
comme ça comme autrefois.
Lemm hade gått med de
bägge små flickorna
längre bort till ändan af
dammen. Lavretski hade
tagit plats bredvid Lisa.
Fisken nappade
oupphörligt, litet
emellan glänste en
uppdragen rudan i luften
med sina än i guld än i
silfver skiftande fjäll,
ständigt klingade
småflickornas glada rop,
och sjelfva Marja
Dmitrievna pep till af
angenäm skrämsel, när
Anton hjelpte henne att
hala in någon sprattlande
fisk.
För Lavretski och Lisa
nappade det dock mindre
ofta än för de andra,
hvilket sannolikt berodde
derpå, att de icke skötte
sitt fiske med
tillräcklig uppmärksamhet
och läto sina flöten
flyta ända in till
stranden. Den höga,
rödaktiga vassen vaggade
sakta omkring dem,
framför dem glänste den
stilla orörliga
vattenytan, och lika
stilla och sakta flöt
samtalets ström.
Lisa stod på en liten
klappbrygga, Lavretski
satt på stammen af en
pil, som böjde sig ned
öfver vattnet. Lisa bar
en hvit klädning,
sammanhållen kring lifvet
af ett bredt, hvitt
sidenskärp. En ljus
halmhatt hängde öfver
hennes ena arm, och den
andra höll med en viss
ansträngning det långa
svigtande metspöet.
Lavretski såg på hennes
rena, nästan stränga
profil, de
silkesglänsande lockarne
bakom örat, de fina
kinderna, med barnets
friska rosenfärg, och
tänkte: »Ack, hur älsklig
står du icke der... och
på min egen mark!« Lisa
stod icke vänd åt honom,
utan blickade utåt
vattnet, än leende, än
blinkande tankfullt med
ögonen. Skuggan af en
närstående lind föll
öfver dem bägge.
--- Vet ni, --- började
Lavretski, --- jag
har mycket tänkt på
vårt sista samtal och
kommit till den
slutsatsen, att ni
måste vara en
ovanligt god
menniska.
--- Det var inte als i
den meningen... ---
ville Lisa invända,
men stannade
förlägen.
--- Ni är god, ---
upprepade Lavretski.
--- Jag är en grof,
råbarkad menniska,
men jag känner ändå,
att er måste alla
hålla af... Tag bara
den här Lemm till
exempel, han är helt
enkelt förälskad i
er.
Lisas ögonbryn rynkades
litet, eller rättare
sagdt, det ryckte till i
dem, något som alltid
inträffade, då hon hörde
något obehagligt.
--- Det gjorde mig mycket
ondt om honom och
hans misslyckade
romans, --- återtog
Lavretski efter ett
ögonblicks tystnad.
--- Att vara ung och
icke kunna, det är
drägligt nog, men att
vara gammal och se
sin förmåga borta,
det är tungt. Och
särskildt smärtsamt
är det, att man icke
känner med sig, när
krafterna försvinna.
För en gammal man är
det icke lätt att
uthärda ett sådant
slag... Men pass på,
nu nappar det för er.
Jag har hört, ---
tillade Lavretski
efter en stund, ---
att Vladimir
Nikolajitsch har
skrifvit en ganska
täck romans.
--- Ja, --- svarade Lisa,
--- det är en
obetydlighet, men den
är inte illa.
--- Och hvad är er tanke
om honom, är han
verkligen en god
musiker? --- frågade
Lavretski.
--- Jag tror, att han har
stora anlag för
musik, men att han
ännu icke egnat så
mycken tid och arbete
deråt, som det
behöfves för att bli
en god musiker.
--- Jaså... och är han en
god menniska då?
Lisa brast ut i skratt
och kastade en snabb
blick på Fedor Ivanitsch.
--- Det var en
besynnerlig fråga,
--- sade hon, under
det att hon drog upp
kroken ur vattnet och
ånyo kastade ut den
så långt hon kunde.
--- Hvarför är den
besynnerlig? Jag
frågar er om honom,
både som nykommen på
trakten och som
slägting till er.
--- Som slägting?
--- Ja visst... Jag kan
ju på sätt och vis
räkna mig som en
farbror till er.
--- Nåväl, Vladimir
Nikolajitsch har ett
godt hjerta, --- sade
Lisa, --- han är
mycket bildad och
intelligent... Mamma
tycker mycket om
honom.
--- Och ni... tycker ni
också om honom?
--- Han är en god
menniska, hvarför skulle
jag då inte tycka om
honom?
--- Jaså, --- sade
Lavretski långdraget och
tystnade.
Ett halft smärtsamt,
halft ironiskt uttryck
flög öfver hans ansigte.
Hans oafvända blick
gjorde Lisa litet
förvirrad, men hon
fortfor att småle.
--- Nåväl, må Gud vara
med dem! --- mumlade
han slutligen
halfhögt och liksom
för sig sjelf, och
vände bort hufvudet.
Lisa rodnade.
--- Ni misstar er, Fedor
Ivanitsch, --- sade
hon, --- det är
alldeles utan grund
som ni tycks tro,
att... Men ni sjelf
då, --- frågade hon
hastigt, --- tycker
ni inte om Vladimir
Nikolajitsch?
--- Nej, det gör jag
inte.
--- Hvarför det?
--- Han gör på mig det
intrycket, som om han
rakt inte hade något
hjerta.
Leendet försvann från
Lisas ansigte.
--- Ni är van att döma
menniskor strängt,
--- sade hon efter en
lång tystnad.
--- Det tror jag inte.
Hvad rätt skulle jag
ha att döma andra
strängt, jag som
sjelf behöfver så
mycket öfverseende.
Eller har ni glömt
att alla, utom den
som sjelf är en
odåga, göra narr af
mig... Apropos, ---
tillade han, --- höll
ni ert löfte?
--- Hvad då för löfte?
--- Att bedja för mig.
--- Ja, jag bad för er
då, och ber för er
hvarje dag... Men
jag ber er att inte
tala lättsinnigt om
sådana saker.
Lavretski försäkrade
henne, att något sådant
kunde aldrig falla honom
in. Derefter började han
tala om religionen, om
dess betydelse i
menniskoslägtets
historia, om
kristendomens väsende...
--- Man behöfver vara en
kristen, --- sade
Lisa med en viss
ansträngning, ---
icke för att lära
känna de himmelska
och jordiska tingen,
utan derför, att
hvarje menniska måste
dö.
Lavretski såg upp på Lisa
med ofrivillig förvåning
och mötte hennes blick.
--- Hvad var det för ord,
ni uttalade! --- sade
han.
--- De orden äro icke
mina, --- svarade hon.
--- Icke era... Men af
hvilken anledning talade
ni om att dö?
--- Jag vet inte... Jag
tänker så ofta på döden.
--- Ofta?
--- Ja.
--- Det skulle man aldrig
kunna tro, när man
ser er nu. Ert
ansigte är så fullt
af glädje och ljus...
Ni ler så vänligt.
--- Ja, jag känner mig
också så glad nu, ---
inföll Lisa naift.
Lavretski ville springa
upp, fatta hennes hand
och trycka den...
--- Lisa, Lisa, ---
ropade Marja
Dmitrievna i detsamma
--- kom hit och se en
så'n stor ruda, jag
fått.
--- Strax, mamma! ---
svarade Lisa och skyndade
bort till henne.
Lavretski satt qvar på
sin pilstam. »Jag talar
med henne, som om jag
icke vore en man, hvars
lif redan är afslutadt«,
tänkte han. Då Lisa
gick, hade hon hängt sin
hatt på en gren, och med
en besynnerlig, nästan
vek känsla betraktade
Lavretski denna hatt,
dess långa, litet
skrynkliga band...
Lisa kom snart tillbaka
och stälde sig ånyo på
klappbryggan.
--- Hvarför tror ni, att
Vladimir Nikolajitsch
icke har något
hjerta? --- frågade
hon efter en stund.
--- Jag har sagt er, att
jag mycket väl kan
missta mig, men för
öfrigt får nog tiden
utvisa om jag har
rätt eller ej.
Lisa försjönk i tankar.
Lavretski började tala om
sitt lif på
Vasiljefskoje, om
Michaljevitsch, om
Anton... Han kände ett
behof att tala med Lisa,
att meddela henne alt
hvad som försiggick i
hans själ. Hon lyssnade
till hans ord så vänligt,
så uppmärksamt, och då
hon en och annan gång
gjorde en anmärkning
eller invändning, syntes
honom dessa så enkla och
förståndiga. Han lät
henne också förstå det.
Lisa blickade upp med en
min af uppriktig
förvåning.
--- Nej, verkligen, ---
sade hon, --- och jag
som alltid tänkte,
att det var med mig
som med min
kammarjungfru Nastja,
att jag aldrig hade
några egna ord. Jag
hörde henne en gång
säga till sin
fästman: »Du måste ha
mycket ledsamt med
mig, du talar alltid
så vackert till mig,
och jag har aldrig
några egna ord.«
»Och Gud ske lof för
det!« tänkte Lavretski.
------------------------------------------------------------------------
XXVII.
Emellertid hade qvällen
inträdt, och Marja
Dmitrievna yttrade sin
önskan att fara tillbaka
hem. Blott med möda
kunde man få de små
flickorna från dammen och
göra dem färdiga för
afresan.
Lavretski anhöll att få
följa sina gäster på
halfva vägen och lät
sadla en häst. Sedan han
hjelpt Marja upp i
vagnen, såg han sig om
efter Lemm för att ta
afsked af honom, men den
gamle var ingenstädes
synlig. Han hade
försvunnit genast efter
aftonmåltiden.
Med en för sina år
anmärkningsvärd styrka
smälde Anton igen
vagnsdörrarne och skrek i
befallande ton: »Kör,
kusk!« Vagnen rullade af.
På baksätet sutto Marja
Dmitrievna och Lisa, på
framsätet småflickorna
och jungfrun.
Qvällen var stilla och
ljum, och fönsterna voro
nedfälda på bägge sidor.
Lavretski red med handen
på vagnsdörren vid Lisas
sida --- han hade lagt
tyglarne öfver halsen på
sin med jämna steg
trafvande häst --- och
vexlade då och då ett par
ord med den unga flickan.
Aftonrodnaden försvann,
natten bröt in och luften
blef till och med ännu
ljummare än förut. Marja
Dmitrievna föll snart i
en lätt slummer, äfven de
bägge små flickorna och
kammarjungfrun kunde icke
länge hålla sig vakna.
Snabbt och jämnt rullade
vagnen framåt.
Lisa lutade sig framåt.
Den nyss uppgångna månen
kastade ett klart skimmer
öfver hennes ansigte, och
en lätt, doftande
nattvind strök svalkande
öfver hennes ögon och
kinder. Hon kände sig så
underbart väl till mods.
Hennes ena hand hvilade
på vagnsdörren bredvid
Lavretskis. Äfven han
kände sig väl till mods.
På sin snabba häst fördes
han bort i den stilla,
ljumma natten, han
blickade oafvändt på det
unga, ljufva ansigtet vid
sin sida, lyssnade till
denna unga, äfven i
hviskningen klangfulla
röst, som talade till
honom så enkla, hjertliga
ord, och märkte icke, att
han redan ridit långt mer
än halfva vägen.
Han ville icke väcka
Marja Dmitrievna, utan
tryckte sakta Lisas hand
och yttrade med sakta,
darrande röst:
--- Vi äro ju vänner nu,
icke sant?
Hon böjde sakta på
hufvudet, han höll inne
sin häst, vagnen rullade
bort i jämn, gungande
takt, och Lavretski
återvände hem i skridt.
Sommarnattens
förtrollning höll honom
ännu fången. Alt omkring
honom föreföll honom så
underbart och främmande
och på samma gång så
vänligt och välbekant.
Nära och fjärran låg alt
i hvila och ro, --- äfven
fjärran var mycket
synligt, ehuru ögat ej
tydligt kunde uppfatta
alt hvad det såg, --- men
i sjelfva denna hvila
andades ett ungt,
uppspirande lif.
Lavretskis häst gick med
snabba steg, jämnsides
följd af sin stora, mörka
skugga. Det låg något
egendomligt angenämt i
hofvarnes raska slag,
något gladt och
hemlighetsfullt i
vaktlarnes klirrande
skri. Stjernorna
försvunno som i en
skimrande slöja, väfd af
fullmånens strålar, dess
klara, fasta ljus flöt ut
öfver himlen som en
glittrande ström och
hängde sig kring de små,
lätta, framilande molnen
som en rand af gyllene
dimma. Luftens friskhet
gjorde ögonen fuktiga,
spred i alla lemmar en
angenäm känsla och flöt
in i bröstet som en ström
af lif.
Lavretski njöt i fulla
drag af nattens skönhet
och gladde sig åt sin
njutning. »Nå, ännu har
jag en smula lifslust
qvar«, tänkte han, »det
har ännu inte lyckats att
göra alldeles slut på
mig.« Hvem det icke hade
lyckats, dermed ville han
ej sysselsätta sina
tankar.
Derefter började han
tänka på Lisa... om hon
väl kunde älska Panschin?
...hur det skulle varit,
om han mött henne under
andra
förhållanden?... Gud vet,
hvad följden då kunnat
blifva... Och hon skulle
icke ha »egna ord«!...
Nej, det var icke så...
»Jag ber er, tala icke
lättsinnigt om sådana
ämnen«, runno honom
hennes ord i sinnet.
Han red länge försjunken
i tankar med nedsänkt
hufvud, men med ens
rätade han sig hastigt
upp i sadeln, framsade
långsamt och tydligt den
sista strofen af
Michaljevitsch's verser:
Och nu försmår jag
alt, jag förr åtrådde
Och åtrår alt, hvad
själen förr försmådde
gaf sin häst ett slag med
ridspöet och red direkte
hem i galopp.
Då han steg af hästen,
såg han sig ännu en sista
gång omkring med ett
ofrivilligt leende af
tacksamhet. Natten, den
tysta, ljufliga natten,
låg öfver kullar och
dalar, ur dess doftande
djup, långt bort i
fjärran, Gud vet
hvarifrån, om från himlen
eller jorden, framqvälde
en mild, välgörande
värme. Lavretski
skickade en sista tyst
helsning till Lisa och
gick in.
Följande dag förflöt
tämligen trögt. Ända
från morgonen regnade det
jämnt och stilla. Lemm
satt hela dagen och såg
under lugg och tryckte
läpparne alt hårdare och
hårdare tillsammans, som
om han gåfve sig sjelf
ett heligt löfte att
aldrig i lifvet öppna dem
mer.
Då Lavretski om qvällen
gick till sängs, tog han
med sig en hel packe
franska tidningar, hvilka
mer än två veckor legat
orörda i sina korsomslag.
Liknöjdt slet han upp
dessa och ögnade igenom
spalterna, men fann inga
nyheter, som intresserade
honom. Han ville just
kasta dem ifrån sig, då
han plötsligt sprang upp
ur sängen liksom stungen
af ett bi.
I ett kåseri i en af
tidningarne meddelade
»Monsieur Jules« sina
läsare följande sorgliga
nyhet. »En af Paris'
mest förtjusande damer«,
skref han, »en drottning
i modets verld och en
verklig prydnad för våra
förnämsta salonger, den
förtrollande ryskan,
Madame de Lavretski, har
hastigt aflidit«... och
denna underrättelse, som
var blott altför sann,
hade alldeles nyss kommit
till hans, M:r Jules'
kunskap. »Han var«,
fortfor han, »det kunde
han väl säga, en vän till
den kära bortgångna«...
Lavretski klädde sig,
skyndade ut i trädgården
och gick hela natten upp
och ned i samma allé.
------------------------------------------------------------------------
XXVIII.
Följande morgon, vid
frukosten, bad Lemm att
få häst och vagn för att
återvända till staden.
--- Det är tid på, att
jag återtar mitt
arbete, det vill säga
mina lektioner, ---
anmärkte gubben, ---
här sitter jag bara
och förspiller tiden
onödigtvis.
Lavretski svarade honom
icke strax och såg
tankspridd ut.
--- Jaså, --- sade han
slutligen, --- ja, jag
skall sjelf fara med er.
Utan hjelp af några
tjenare packade Lemm
sjelf förargad och
pustande sin lilla
kappsäck och ref sönder
och brände upp flera ark
notpapper.
Vagnen körde fram. Då
Lavretski lemnade sitt
rum, stack han tidningen,
som innehållit notisen om
dödsfallet, i fickan.
Under hela färden talade
Lemm och Lavretski knapt
ett ord med hvarandra.
Hvar och en var upptagen
af sina egna tankar och
mycket tacksam för att
den andre lemnade honom i
fred. Också skildes de
åt tämligen torrt,
hvilket för öfrigt ofta
är fallet i Ryssland
vänner emellan.
Lavretski körde gubben
ända hem till hans
bostad. Denne steg ur,
tog sin lilla kappsäck,
och utan att räcka sin
unge vän handen --- han
höll kappsäcken med bägge
händerna framför sig ---
och utan att ens se på
honom, sade han på ryska:
--- Adjö!
--- Adjö! --- upprepade
Lavretski och befalde
sedan kusken att köra
till det hus, der han
hyrt sig ett par rum
för sina tillfälliga
besök i Orel.
Sedan han skrifvit några
bref och i all hast
intagit sin middag, begaf
han sig till Kalitins. I
salongen fann han endast
herr Panschin, som
omtalade för honom, att
Marja Dmitrievna nyss
gått ut, och genast
derefter med den mest
förekommande artighet
började ett samtal med
honom.
Förut hade Panschin
alltid visat sig, om icke
precis högdragen, så dock
nedlåtande i sitt
förhållande till
Lavretski, men nu hade
Lisa, då hon talat med
Panschin om utflygten
till Vasiljefskoje,
yttrat sig med mycken
sympati om Lavretski och
kallat honom en Ȋdel och
begåfvad man«, och detta
var nog för Panschin.
Han måste söka vinna
denne »ädle, begåfvade
man«.
Panschin inledde samtalet
med några fina
komplimanger för
Lavretskis räkning,
beskref med hvilken
förtjusning hela Marja
Dmitrievnas familj hade
talat om Vasiljefskoje
och förde derefter som
vanligt med en skicklig
vändning talet på sig
sjelf, sina egna planer
och sträfvanden. Han
utvecklade sina åsigter
om lifvet, umgänget och
embetsmannabanan, nämnde
några ord om Rysslands
framtid... »framför alt
var det nödvändigt att
hålla guvernörerna i
tygeln«, och visste äfven
att på ett gladlynt sätt
skämta öfver sig sjelf, i
det han tillade, att man
i Petersburg bland mycket
annat äfven gifvit honom
det uppdraget att
»populariser l'idée du
cadastre«.
Han talade ganska länge,
löste alla svårigheter
med nonchalant
sjelfförtroende och lekte
med de vigtigaste
administrativa och
politiska frågor, som en
jonglör med sina bollar.
Uttryck sådana som: »se
der, hvad jag skulle
göra, om jag vore den
styrande«, eller »ni, som
en bildad och intelligent
man, är naturligtvis
öfverens med mig deri«
o. dyl. förde han
ständigt på tungan.
Lavretski lyssnade med
mycket köld till
Panschins räsonnemanger.
Han kunde icke riktigt
med denne vackre,
begåfvade unge man, med
sin osökta elegans, sitt
klara leende, smidiga
röst och forskande ögon.
Med sin vanliga snabba
uppfattning af andras
känslor och intryck anade
Panschin snart, att han
icke beredde Lavretski
något synnerligt nöje med
sin underhållande
konversation, och under
någon antaglig
förevändning drog han sig
tillbaka och lemnade
rummet, fullt öfvertygad
om, att Lavretski
visserligen kunde vara en
mycket ädel man, men
högst osympatisk, »aigri
et en somme un peu
ridicule«.
Strax derpå infann sig
Marja Dmitrievna, åtföljd
af Gedeonofski, sedan
kommo Marfa Timofejevna
och Lisa, och efter dem
familjens öfriga
medlemmar. Några
ögonblick derefter
inträdde en
musikälskarinna, fru
Bjelenitsin, en liten
mager dam, med ett nästan
barnsligt, litet ansigte
och vackra, fast slappa
drag, klädd i en
frasande, svart
sidenklädning, tjocka
guldarmband och en stor,
brokig solfjäder. Med
henne följde hennes man,
tjock och rödbrusig, med
stora händer och fötter,
hvita ögonhår och ett
stereotypt leende på sina
tjocka läppar. Hos
främmande talade frun
aldrig med honom, men
hemma i ömma stunder
kallade hon honom sin
»lilla griskulting«.
Äfven Panschin kom
tillbaka, och det var nu
ganska fullt och lifligt
i Marja Dmitrievnas
salong.
För Lavretski var denna
mängd af menniskor als
icke välkommen, och
särskildt förargade han
sig åt fru Bjelenitsin,
som nästan oafbrutet satt
och såg på honom genom
sin lornjett. Han skulle
också genast gått sin
väg, om det icke varit
för Lisas skull Han
önskade tala ett par ord
ensam med henne, men
kunde icke på länge finna
något lämpligt ögonblick
och nöjde sig med att
följa henne med blicken
och i hemlighet glädja
sig åt hennes skönhet,
som aldrig hade synts
honom så ädel och
intagande som nu. Kanske
förhöjdes också denna
genom närheten af fru
Bjelenitsin, som
oupphörligt vände sig hit
och dit på sin stol,
ryckte på sina smala
axlar, skrattade
tillgjord och än kisade
med ögonen, än spärrade
upp dem så vidt hon
förmådde. Lisa satt
stilla, skrattade aldrig
och blickade lugnt och
vänligt framför sig.
Värdinnan satte sig att
spela kort med Marfa
Timofejevna, fru
Bjelenitsin och
Gedeonofski, som spelade
mycket långsamt och
oupphörligt gjorde
misstag, blinkade med
ögonen och torkade sig i
ansigtet med sin näsduk.
Panschin hade antagit en
melankolisk min,
uttryckte sig kort,
vemodigt och gåtfullt,
alldeles som en misskänd
poet, och oaktadt ifriga
böner af fru Bjelenitsin,
som öppet koketterade med
honom, ville han icke
sjunga sin romans. Det
var Lavretski, som
generade honom.
Äfven Fedor Ivanitsch
talade föga. Genast vid
sitt inträde i rummet
hade Lisa blifvit
frapperad af det
egendomliga uttrycket i
hans ansigte. Hon kände
genast på sig, att han
hade något att säga
henne, men, utan att veta
hvarför, tordes hon icke
fråga honom derom.
Slutligen, då man gick ut
i salen för att dricka
té, vände hon ofrivilligt
hufvudet åt hans sida.
Han kom genast fram till
henne.
--- Hvad fattas det er i
afton? --- frågade
hon sakta, under det
hon stälde tékannan
på samovaren.
--- Hade ni då märkt
något? --- sade han.
--- Ja, sådan som i afton
har jag aldrig sett er
förr.
Lavretski lutade sig
litet fram öfver bordet.
--- Jag ville meddela er
en nyhet, --- började
han, --- men det
låter sig svårligen
göra nu... För
öfrigt kan ni sjelf
läsa hvad jag strukit
under med blyerts i
den här tidning, ---
tillade han och gaf
henne det
tidningsblad, han
tagit med sig. ---
Jag ber er att hålla
det hemligt.. jag
skall komma tillbaka
i morgon förmiddag.
Lisa blef häpen och
bestört... Panschin
visade sig på tröskeln
till salen... Hon gömde
hastig tidningen i sin
ficka.
--- Har ni läst Obermann,
Lisaveta Michajlovna?
--- frågade Panschin
med tankfull blick.
Lisa svarade honom med
några korta, flyktiga ord
och gick ut ur salen upp
på sitt rum.
Lavretski återvände in i
salongen och närmade sig
spelbordet. Marfa
Timofejevna, med
uppknutna mössband och
röd af ifver, började
beklaga sig för honom
öfver sin medspelare
Gedeonofski, som, efter
hennes utsago, icke
förstod det bittersta
grand af spelet.
--- Nå, nå, --- sade hon,
--- att spela kort är
tydligen inte så lätt
som att sätta ihop
historier.
Gedeonofski fortfor att
blinka och torka sig i
ansigtet med näsduken.
Lisa kom åter in i
salongen och satte sig i
ett hörn af rummet.
Lavretski såg på henne,
hon mötte hans blick, och
bägge kände det tungt och
underligt till sinnes.
Han tyckte sig läsa
förvåning, oro och liksom
en tyst förebråelse i
hennes tankfulla,
allvarsamma drag. Att
tala med henne så, som
han skulle ha velat det,
var nu en omöjlighet, att
vara i samma rum som hon,
som en främmande bland
andra främmande, kändes
tungt, och han beslöt
derför att gå.
Då han tog afsked af
henne, fick han tillfälle
att upprepa, att han
skulle komma tillbaka
dagen derpå och tillade,
att han hoppades på
hennes vänskap.
--- Kom! --- sade hon med
samma uttryck af oro
och tvifvel i sitt
ansigte.
Sedan Lavretski gått,
började Panschin bli mera
liflig. Han hjelpte
Gedeonofski i spelet med
goda råd, kurtiserade fru
Bjelenitsin på drift, och
slutligen sjöng han sin
romans. Men han fortfor
att se på Lisa och tala
med henne på samma sätt
som förut, gåtfullt och
vemodigt.
Lavretski sof icke på
hela natten. Han kände
sig icke bedröfvad, icke
upprörd, men han kunde
icke sofva. Han tänkte
icke ens på den förflutna
tiden, han såg blott sitt
lif för sina ögon. Hans
hjärta slog tungt och
jämnt, timmarne gingo,
han tänkte icke ens på
att sofva. Emellanåt for
en tanke genom hans
hufvud: »Men det är icke
sant, det är altsammans
dumheter«... så stannade
han midt i tanken, lät
hufvudet sjunka ned mot
bröstet och började åter
igen betrakta sitt
förflutna lif.
------------------------------------------------------------------------
XXIX.
Marja Dmitrievna tog icke
altför vänligt emot
Lavretski, då han dagen
derpå infann sig hos
henne. »Det tycks bli en
vana hos honom att komma
hit«, tänkte hon. För
egen del tyckte hon
egentligen icke om honom,
och Panschin, som egde
stort inflytande öfver
henne, hade just qvällen
förut berömt Lavretski på
ett mycket försåtligt och
ringaktande sätt. Då hon
icke ansåg honom som
främmande, och häller
icke fann det nödigt att
föra någon konversation
med en slägting, en
menniska som nästan
tycktes höra till huset,
så drog det icke om en
halftimme, innan
Lavretski befann sig vid
Lisas sida i en af
trädgårdens alléer.
Några steg från dem
sprungo Lenotschka och
Schurotschka utmed
blomsterrabatterna.
Lisa var som vanligt lugn
och stilla, men mer än
vanligt blek. Hon tog
fram ur fickan det
hopvikta tidningsbladet
och räckte det åt
Lavretski.
--- Det är förfärligt,
--- sade hon sakta.
Lavretski svarade icke.
--- Kanhända är det ändå
inte sant, --- tillade
hon.
--- Derför bad jag er
också att inte nämna det
för någon.
Lisa gick en stund tyst
framåt.
--- Säg mig, --- började
hon, --- är ni icke
bedröfvad... icke det
ringaste?
--- Jag vet icke sjelf,
hur jag känner det, ---
svarade Lavretski.
--- Men ni har ju en gång
älskat henne?
--- Ja.
--- Mycket?
--- Ja.
--- Och ni sörjer icke
öfver hennes död?
--- Hon var länge sedan
död för mig.
--- Det är synd att tala
så... Blif inte ond
på mig. Ni har
kallat mig er vän,
och en vän får säga
ut alla sina
tankar... För mig är
det verkligen något
förfärligt att tänka
mig henne död under
sådana
förhållanden... I
går såg också ni så
dyster ut... Kommer
ni ihåg, hur ni för
inte länge sedan
beklagade er öfver
henne?... Kanske var
hon redan då icke mer
i lifvet... Det är
förfärligt att
tänka... Måhända har
det blifvit sändt er
till straff.
Lavretski log bittert.
--- Tror ni det?...
Åtminstone är jag nu fri.
Det gick en lätt darrning
genom Lisas varelse.
--- Nej, tala inte så!...
Hvartill gagnar er er
frihet. Ni får nu
icke tänka på
det... utan på
förlåtelse...
--- Jag har för länge
sedan förlåtit henne,
--- inföll Lavretski
med en afvisande
gest.
--- Nej, inte så, ---
invände Lisa och
rodnade lätt. --- Ni
förstod mig inte
rätt... Det är ni,
som måste sjelf söka
att vinna förlåtelse.
--- Jag?... Hvem skulle
jag be om förlåtelse?
--- Hvem?... Gud!...
Hvem, utom Han, kan gifva
oss förlåtelse?
Lavretski fattade hennes
hand.
--- Ack, tro mig,
Lisaveta Michajlovna,
--- utropade han, ---
jag har redan blifvit
nog straffad... Jag
har redan fått plikta
för alt, tro mig!
--- Det kan ni inte veta,
--- sade Lisa
halfhögt, --- ni
glömmer, att helt
nyligen, då vi talade
med hvarandra, ville
ni ej förlåta henne.
Tigande gingo bägge
vidare.
--- Och hvad blir det af
er dotter? ---
frågade Lisa
plötsligt och
stannade.
--- Ack, oroa er inte
deröfver! Jag har
redan skickat af bref
åt alla håll. Min
dotter... som ni
kallar henne... skall
finna sin framtid
fullständigt tryggad,
det ber jag er vara
förvissad om.
Öfver Lisas läppar gick
ett smärtsamt leende.
--- Men ni har rätt, ---
fortfor Lavretski,
--- hvad skall jag
göra med min frihet,
hvad gagnar den mig
till?
--- När fick ni den här
tidningen? --- sade
Lisa, utan att svara
på hans fråga.
--- Dagen efter ert besök
på Vasiljefskoje.
--- Och... kan det vara
möjligt... har ni
inte gråtit en enda
tår för hennes skull?
--- Nej... Jag var djupt
skakad, men hvarifrån
skulle tårarne komma?
Gråta öfver det
förflutna?... Alt
det förgångna var ju
hos mig länge sedan
utbrändt,
förkolnadt!...
Sjelfva hennes
felsteg förstörde
icke min lycka, det
visade mig blott, att
jag aldrig egt någon.
Hvaröfver skulle jag
då gråta?... För
öfrigt, hvem vet?...
Kanhända skulle jag
varit mer bedröfvad,
om jag erhållit denna
underrättelse två
veckor tidigare...
--- Två veckor tidigare!
--- utbrast Lisa
förvånad, --- och
hvad har då händt
under dessa två
veckor?
Lavretski svarade icke,
och plötsligt rodnade
Lisa till, djupare än
förut.
--- Ja, ni har förstått
mig, --- inföll
Lavretski hastigt,
--- under loppet af
dessa tvänne veckor
har jag lärt känna,
hvad en ren
qvinnosjäl betyder i
en menniskas lif, och
sedan dess har hela
mitt förflutna lif
ännu mer förlorat sig
i fjärran.
Lisa blef förvirrad och
gick stilla och långsamt
bort till den rabatt, der
Lenotschka och
Schurotschka befunno sig.
--- Jag är dock glad, att
jag visade er denna
tidning, --- sade
Lavretski, i det han
följde henne, --- jag
har redan blifvit van
att ej dölja
någonting för er och
hoppas, att ni vill
visa mig samma
förtroende.
--- Det hoppas ni? ---
sade Lisa och
stannade. --- I så
fall skulle jag vara
tvungen att... nej,
det är omöjligt!
--- Hvad menar ni?...
Tala, jag ber er!
--- Nej, jag tycker
verkligen, att jag
icke borde... Men
ändå, hvarför vara
uppriktig blott till
hälften? --- tillade
Lisa leende och vände
sig till Lavretski.
--- Vet ni, jag har
idag erhållit ett
bref...
--- Från Panschin?
--- Ja... men hur kan ni
veta det?
--- Han anhåller om er
hand?
--- Ja, --- svarade Lisa
och blickade
Lavretski öppet och
allvarsamt i ögonen.
Lavretski mötte hennes
blick lika öppet och
allvarligt.
--- Och hvad har ni
svarat honom? ---
sade han slutligen
sakta och långsamt.
--- Jag vet icke, hvad
jag skall svara
honom, --- sade Lisa
och lät sina
sammanknäppta händer
sjunka ned.
--- Huru... ni vet inte,
hvad ni skall svara
honom!... Men ni
håller ju af honom?
--- Ja, jag tycker om
honom... Jag tror, att
han är en god menniska.
--- Alldeles detsamma,
och med precis samma
uttryck, sade ni mig
för några dagar
sedan... Men jag
skulle vilja veta, om
ni älskar honom med
denna starka,
lidelsefulla känsla,
som vi äro vana att
kalla kärlek?
--- Som ni fattar
det... nej!
--- Ni är icke förälskad
i honom?
--- Huru? Hvad menar ni?
--- Mamma tycker mycket
om honom, --- fortfor
Lisa, utan att låtsa
märka Lavretskis
fråga, --- han är en
god menniska, och jag
har ingenting att
anmärka emot honom.
--- Men ni tvekar ändå?
--- Ja... och kanhända är
ni och edra ord
orsaken dertill.
Kommer ni ihåg, hvad
ni sade mig i förgår?
Kommer ni ihåg, hvad
ni sade mig i förgår?
Men det är svaghet...
--- Ack, barnet mitt! ---
ropade plötsligt
Lavretski, och hans
röst darrade af
återhållen rörelse,
--- bjud ej till att
vara så vis och klok,
kalla icke för
svaghet denna röst
från ert innersta
hjärta, som icke vill
gifva sig utan
kärlek. Tag icke på
er ett så förfärligt
ansvar gent emot en
man, som ni icke
älskar, men ändå vill
tillhöra.
--- Jag lyder blott och
åtager mig icke...
--- Lyd ert eget hjärtas
röst, --- afbröt
henne Lavretski. ---
Ert hjärta ensamt
säger eder
sanningen...
Erfarenhet,
omdömesförmåga,
förstånd, alt detta
är idel fåfänglighet
och flarn i lifvets
innersta fråga!...
Beröfva er icke sjelf
den högsta, den enda
lycka, jorden eger.
--- Är det ni, som säger
detta, Fedor
Ivanitsch? Ni sjelf
gifte er af
kärlek... och blef ni
lycklig?
Lavretski vred händerna
tillhopa.
--- Ack, tala inte om
mig! Ni kan inte ens
förstå alt hvad en
ung, opröfvad,
förvändt uppfostrad
man kan taga för
kärlek... Men, för
resten, hvarför
skulle jag vara osann
mot mig sjelf? Jag
sade er nyss, att jag
icke känt någon
lycka... men nej, det
var icke sant, jag
har varit lycklig!
--- Det synes mig, Fedor
Ivanitsch, --- sade
Lisa med sänkt röst
(hon sänkte alltid
rösten, då hon icke
kunde dela dens
åsigt, med hvilken
hon talade, och
dessutom var hon nu
djupt upprörd) ---,
att vår jordiska
lycka icke beror af
oss sjelfva...
--- Jo, af oss sjelfva,
tro mig, --- han
fattade bägge hennes
händer, Lisa bleknade
och såg på honom
forskande men nästan
med rädsla, --- af
oss sjelfva beror vår
lycka, bara vi icke
sjelfva förstöra vårt
lif... För andra kan
nog ett giftermål af
kärlek bli olyckligt,
men icke för er med
ert lugna väsende, er
klara, rena själ...
Jag ber er, gift er
icke utan kärlek, af
pligtkänsla,
sjelfförsakelse,
eller hvad det må
vara... Det är just
trolöshet, det är
beräkning... eller
ännu sämre. Tro
mig... jag har rätt
att säga er detta,
jag har fått dyrt
betala denna
rättighet... Och om
er Gud...
I samma ögonblick märkte
Lavretski, att Lenotschka
och Schurotschka stodo
alldeles bredvid Lisa och
stirrade på honom i stum
förvåning. Han släppte
hennes händer, stammade
hastigt: »Förlåt mig, jag
ber er!« och begaf sig
tillbaka till byggningen.
--- En enda sak ber jag
er om, --- sade han
och vände sig ännu en
gång om emot henne,
--- besluta er icke
genast, vänta några
dagar och tänk på
hvad jag sagt er...
Och om ni också icke
skulle tro mig, om ni
skulle besluta er för
ett giftermål på
grund af eftertanke i
stället för kärlek,
så borde ni icke
häller i det fallet
ge er hand åt herr
Panschin, han kan
icke blifva er man...
Icke sant, ni lofvar
mig att icke brådska
med saken?
Lisa ville svara honom,
men kunde icke få fram
ett enda ord, icke derför
att hon bestämdt ville
»brådska«, utan derför
att hennes hjärta slog så
våldsamt och en känsla,
som liknade ångest,
hämmade hennes andedrägt.
------------------------------------------------------------------------
XXX.
Då Lavretski lemnat
Kalitins, mötte han
Panschin på väg dit. De
helsade kallt på
hvarandra. Lavretski
återvände till sin bostad
och stängde in sig.
Nya, främmande känslor
strömmade in öfver honom.
Det var dock icke länge
sedan han befann sig i
ett tillstånd af fridsam
apati och kände sig, som
han sjelf sade, »på
flodens botten«. Hvad
var det då nu, som hade
frambragt en förändring i
hans belägenhet? Hvad
var det, som hade fört
honom upp på ytan? Var
det väl denna alldagliga,
oundvikliga, men alltid
lika oväntade
tillfällighet, som man
kallar »död«? Ja... men
ändå tänkte han icke så
mycket på sin hustrus död
och sin egen frihet, som
på den frågan: »hvad svar
kommer hon att ge honom?«
Han kände med sig, att
han under loppet af de
trenne sista dagarne
börjat se henne med andra
ögon. Han mindes, huru
hon, då han vände
tillbaka hem under den
stilla sommarnatten, med
alla sina tankar upptagna
af henne, hade sagt till
sig sjelf: »men om...«
Detta »men om«, som
syftade på det förflutna,
det omöjliga, hade nu
gått i fullbordan, ehuru
icke så som han hade
förutsatt... men... det
var icke nog med hans
egen frihet.
»Hon följer sin moders
önskan«, tänkte han, »och
gifter sig med
Panschin... men om hon
också skulle ge honom ett
afslag, så är inte det
alldeles detsamma för
mig?« Då han gick förbi
en spegel, kastade han en
flyktig blick deri och
ryckte på axlarne.
Under dessa tankar och
stämningar förflöt dagen
hastigt, och då aftonen
kom, begaf sig Lavretski
åter till Kalitins. Han
gick raskt, men då han
närmade sig huset,
saktade han sina steg.
Framför trappan åt gården
stod Panschins droska.
»Nåväl, jag vill inte
vara egoist«, tänkte
Lavretski och gick in.
Han såg icke till en enda
menniska, och från
salongen hördes intet
ljud. Han öppnade dörren
och såg Marja Dmitrievna
sitta och spela piquet
med Panschin.
Denne besvarade helt tyst
Lavretskis helsning, men
värdinnan rynkade litet
på ögonbrynen och
utropade:
--- Nå, det kunde jag då
inte vänta mig.
Lavretski satte sig
bredvid henne och såg på
spelet.
--- Kan ni spela piquet?
--- frågade hon honom
med illa dold
förargelse och
förklarade med
detsamma, att hon
»kastat« alldeles
orätt.
Panschin, som satt i
förhand, räknade till 90
och började sedan artigt
och lugnt, men med
allvarsam och värdig min,
ta ut sina stick. Så
måste också diplomater se
ut, när de spela piquet.
Högst sannolikt hade han
alldeles på samma sätt
spelat i Petersburg med
någon hög embetsman,
hvilken han velat inge en
fördelaktig tanke om sin
mognad och soliditet.
--- Hundraen,
hundratvå... hjärter
kung, hundratre, ---
ljöd hans röst i
jämna, afmätta
tonfall, och
Lavretski kunde icke
få klart för sig,
hvad som låg i dessa
tonfall, stilla
förebråelse eller
sjelfförnöjdhet.
--- Jag undrar, om jag
kan träffa Marfa
Timofejevna? ---
frågade han, då han
märkte, att Panschin
med ännu mer värdig
hållning började
blanda korten; af
konstnären fans det
nu hos honom icke ett
spår qvar.
--- Jo, det tror jag nog,
--- svarade Marja
Dmitrievna. --- Hon
är förmodligen uppe
på sitt rum, ni kan
höra efter sjelf.
Lavretski begaf sig upp
till Marfa Timofejevna
och fann äfven henne med
korten i hand. Hon
spelade tok med Nastasja
Karpovna.
Roska började skälla på
honom, men de bägge gamla
togo vänligt emot honom,
och särskildt tycktes
Marfa Timofejevna vara
vid utmärkt godt lynne.
--- Nej, se Fedja,
välkommen, välkommen,
--- sade hon gladt,
--- slå dig ned,
lille far, vi ha
strax slutat... Vill
du ha sylt?
Schurotschka, ge
honom burken med
jordgubbssylten...
Jaså, vill du inte
ha, nå, så sätt dig
då i alla fall, men
se röka, det får du
inte, jag kan inte
tåla er usla tobak,
och Matros får också
nysa af det.
Lavretski skyndade sig
att förklara, att han als
inte ville röka.
--- Har du varit der
nere? --- fortfor den
gamla, --- hvem
träffa' du der?
Panschin sitter väl
och hänger der jämt
förstås... Men såg
du till Lisa?...
Nej, förmodligen?
Hon tänkte komma hit
opp... Ja, se der är
hon ju... »när man
talar om trollen, så
stå de i farstun«.
Lisa trädde in i rummet
och rodnade lätt, då hon
blef varse Lavretski.
--- Jag kommer hit för
ett ögonblick, Marfa
Timofejevna, ---
började hon.
--- Hvarför bara på ett
ögonblick? ---
invände den gamla,
--- hvad ni unga
flickor ä' för ena
orosfåglar nu för
tiden. Du ser ju,
jag har främmande.
Sitt ner och prata
med honom och roa
honom litet.
Lisa satte sig på kanten
af en stol, såg upp på
Lavretski och kände, att
hon måste låta honom
veta, huru hennes möte
med Panschin slutat. Men
på hvad sätt? Hon kände
sig både blyg och tafatt.
Hon hade ju så nyligen
blifvit bekant med honom,
denne man, som nästan
aldrig gick i kyrkan, som
visade sådan likgiltighet
för sin hustrus
död... och honom skulle
hon anförtro sina
hemligheter... Han hade
dock visat henne ett
stort deltagande, hon
sjelf hyste förtroende
och sympati för honom,
men i alla fall kände hon
sig blyg och rädd,
alldeles som om en
främmande man trädt in i
hennes rena, jungfruliga
kammare.
I denna förlägenhet kom
Marfa Timofejevna henne
till hjelp.
--- Om du inte vill roa
honom, den stackars
gossen, --- sade hon,
--- hvem ska' då göra
det? Jag är för
gammal för honom, han
är för lärd för mig,
och för Nastasja
Karpovna är han för
gammal, hon vill bara
ha unga gossar.
--- Hvarmed skulle jag
kunna roa Fedor
Ivanitsch, ---
svarade Lisa. --- Om
han vill, så ska' jag
spela litet för
honom, --- tillade
hon sväfvande på
rösten.
--- Nå, det var bra, nu
var du en snäll och
förståndig flicka,
--- sade Marfa
Timofejevna. --- Gå
då ned med er, kära
barn, och när ni
slutat, så kom opp
igen... Se så der,
nu har jag blifvit
»tok«, det var då
retsamt, jag måste ha
revanche.
Lisa steg upp och gick.
Lavretski följde henne.
Då de kommo till trappan,
stannade Lisa.
--- Det är sant, som man
säger, --- började
hon, --- att
menniskohjertat är
fullt af motsägelser.
Ert exempel borde
just skrämma mig,
göra mig misstrogen
mot äktenskap af
kärlek, men...
--- Ni har gifvit honom
afslag, --- afbröt henne
Lavretski.
--- Nej, men jag har
häller icke samtyckt.
Jag har sagt honom
alt... alt hvad jag
känner, och har bedt
honom att vänta...
Är ni nöjd nu? ---
tillade hon med ett
flyktigt leende och
skyndade ned för
trappan, lätt
vidrörande ledstången
med handen.
--- Hvad ska' jag spela
för er? --- frågade
hon, i det hon
öppnade pianot.
--- Hvad ni vill, ---
sade han och satte
sig så, att han kunde
se henne.
Lisa började spela och
lyfte icke på en lång
stund ögonen från
tangenterna. Slutligen
såg hon upp på Lavretski
och stannade midt i
stycket. Det låg ett så
underligt uttryck öfver
hans ansigte.
--- Hvad är det, Fedor
Ivanitsch? --- frågade
hon sakta.
--- Ingenting, --- sade
han, --- jag finner
mig så väl just nu...
Jag är glad för er
skull... och jag är
glad att få se på
er... Fortsätt bara!
--- Det synes mig, ---
sade Lisa efter några
ögonblick, --- att,
om han verkligen
älskade mig, skulle
han icke kunnat
skrifva det der
brefvet till mig...
Han hade bort känna,
att jag ej kunde
svara honom nu.
--- Det är detsamma, ---
sade Lavretski, ---
hufvudsaken är, att
ni inte älskar honom.
--- Nej, ni får inte tala
så! Jag tycker då
ständigt, att jag ser
er döda hustru för
mina ögon, och jag
blir rädd för er...
--- Inte sant, Voldemar,
min Lisa spelar
förtjusande? ---
yttrade Marja
Dmitrievna i samma
ögonblick till
Panschin.
--- Ja, riktigt
förtjusande, svarade
Panschin.
Marja Dmitrievna såg med
moderlig ömhet på sin
unge medspelare, men
denne antog en ännu mer
vigtig och tankediger min
och räknade: »fjorton
kungar«.
------------------------------------------------------------------------
XXXI.
Lavretski var icke mer i
sin första ungdom och
kunde derför icke längre
misstaga sig om de
känslor, Lisa ingaf
honom. Samma qväll, han
återkom från sitt sista
besök hos Kalitins, fick
han fullkomligt klart för
sig, att han älskade
henne. Men denna visshet
skänkte honom ringa
glädje.
»Är det möjligt«, tänkte
han, »att jag vid
trettiofem års ålder icke
har något annat att göra
än att åter lemna min
själ i en qvinnas
hand?... Men Lisa är
dock icke lik den andra,
hon skulle icke fordra af
mig några offer, öfver
hvilka jag behöfde
blygas, hon skulle icke
rycka mig ifrån mina
arbeten, hon skulle sjelf
uppmuntra mig till
ärligt, träget arbete,
och vi skulle bägge
vandra tillsammans mot
ett ädelt mål. Ja, alt
det der är utmärkt bra«,
slöt han sina
betraktelser, »men det
ledsamma är bara, att hon
inte als vill vandra vid
min sida. Det var inte
utan orsak, hon sade, att
hon var rädd för mig...
Men så älskar hon då
häller inte den der
Panschin!... Klen
tröst!«
Lavretski for tillbaka
till Vasiljefskoje, men
härdade knapt ut fyra
dagar der, så ledsamt
föreföll det honom nu.
Han plågades också af en
orolig väntan. Den
underrättelse, som M:r
Jules varit så god och
meddelat sina läsare,
behöfde bekräftelse, men
han hade ännu icke
erhållit några bref. Han
återvände till staden och
gjorde på aftonen sitt
vanliga besök hos
Kalitins.
Det var honom icke svårt
att märka, att Marja
Dmitrievna såg på honom
med oblida ögon, men han
lyckades dock stämma
henne litet mildare genom
att låta henne vinna 15
rubel på piquet, och,
hvad mera var, han
tillbragte omkring en
halftimme nästan på tu
man hand med Lisa,
oaktadt hennes mor dagen
förut varnat henne att
icke visa sig altför
förtrolig med en man,
»qui a un si grand
ridicule«.
Han fann henne förändrad.
Hon tycktes vara mer
tankfull och stilla än
vanligt, gjorde honom en
vänlig förebråelse för
hans frånvaro och frågade
honom, om han icke dagen
derpå, som var en söndag,
ville gå och höra messan.
--- Kom, --- sade hon,
innan han hunnit
svara, --- vi skola
tillsammans bedja för
hennes själ.
Derefter tillade hon, att
hon vore oviss om hvad
hon skulle göra... Hon
visste icke, om hon hade
rätt att låta Panschin
längre gå och vänta på
hennes beslut.
--- Hvarför inte det? ---
frågade Lavretski.
--- Derför, --- sade hon,
--- att jag redan nu
tycker mig kunna
förutse, hvad detta
beslut kommer att
blifva.
Plågad af en lindrig
hufvudvärk, bad honom
honom ursäkta, att hon
måste gå upp på sitt rum,
och räckte honom tvekande
sin hand till afsked.
Dagen derpå begaf sig
Lavretski till kyrkan.
Lisa var redan der, då
han kom, och märkte strax
hans ankomst, ehuru hon
icke vände sig om emot
honom. Hon bad med djup
andakt, hennes ögon lyste
af en stilla glans, och
stilla sänktes och höjdes
hennes unga hufvud.
Lavretski förstod, att
hon bad för honom, och en
underlig vekhet fylde
hans själ. Han kände sig
så väl till mods och dock
på samma gång gripen af
blygsel och samvetsagg.
Den vördnadsfullt stående
församlingen, alla de
välbekanta, ryska
ansigtsdragen och
drägterna, den enstämmiga
sången, doften af
rökelsekaren, de långa,
sneda strålarne från
fönstren, sjelfva
väggarne och hvalfvens
mörka skuggor, alt talade
till hans hjärta. Han
hade icke på länge varit
i en kyrka, icke på länge
vändt sig till Gud med
bön eller tack. Ej
häller nu gingo några
bönens ord öfver hans
läppar, han bad icke ens
utan ord, men dock för
ett ögonblick kastade han
sig med hela sin själ,
ehuru icke med sin kropp,
ödmjukt ned i stoftet.
Han kom ihåg, huru han
som barn alltid hade bedt
så länge i kyrkan, till
dess han tyckte sig känna
en frisk fläkt vidröra
hans panna. »Det är min
skyddsengel«, tänkte han
då, »som tager mig upp
till sig och trycker
utkorelsens insegel på
min panna«... Han såg
upp på Lisa... »Du har
fört mig hit i dag«,
tänkte han, »berör mig
också du, berör min själ
och bevara den«... Hon
fortfor att bedja...
Hennes ansigte tycktes
honom lysa af stilla
fröjd, han veknade på
nytt och han bad nu
sjelf, för en annan själ
om frid... för sin egen
om förlåtelse...
Efter gudstjenstens slut
möttes de i kyrkans
portik. Hon helsade
honom med vänligt,
solljust allvar. Solen
lyste klart på
kyrkogårdens unga, friska
gräs och qvinnornas
brokiga drägter och
hufvuddukar,
grannkyrkornas klockor
klingade högt upp i
luften och sparfvarne
qvittrade muntert på tak
och staket.
Lavretski stod färdig vid
vagnen, leende och med
obetäckt hufvud. En lätt
vind lekte med hans
lockiga hår och banden på
Lisas hatt. Han hjelpte
Lisa och Lenotschka, som
varit med henne, upp i
vagnen, gaf alla pengar
han hade på sig åt en
tiggare och återvände hem
i sakta mak.
------------------------------------------------------------------------
XXXII.
Det blef en svår tid för
Fedor Ivanitsch. Han
befann sig i en ständig
feber. Hvarje morgon
begaf han sig till
posten, öppnade hastigt
och oroligt bref och
tidningar, men fann
aldrig något, som kunde
bekräfta eller vederlägga
det ödesdigra ryktet.
Stundom föreföll han sig
sjelf riktigt afskyvärd.
»Här går jag«, tänkte
han, »och längtar efter
säkra underrättelser om
min hustrus död lika
girigt som en korp efter
blod.«
Till Kalitins gick han
mest hvarje dag, men
äfven der blef det icke
lättare för honom. Marja
Dmitrievna visade sig
mycket onådig och lät
honom tydligen förstå,
att det blott vara af
godhetsfullt öfverseende,
som hon tillät hans
besök. Panschin iakttog
en öfverdrifven
höflighet, Lemm hade
blifvit mer skygg än
vanligt och helsade knapt
på honom, och hvad som
för Lavretski var det
vigtigaste af alt, Lisa
tycktes undvika honom.
När det någon gång af en
händelse inträffade, att
de blefvo allena med
hvarandra, visade hon
blott förvirring och oro
i stället för den forna
förtroendefulla
öppenheten. Hon visste
icke, hvad hon skulle
säga honom, och äfven han
kände sig förlägen och
tvungen i hennes närvaro.
På några få dagar hade
hennes sätt blifvit helt
och hållet förändradt, i
hennes rörelser, i hennes
röst och till och med i
hennes skratt märktes en
hemlig oro, en ojämnhet i
lynnet, som aldrig funnit
förr.
Som en äkta egoist, anade
Marja Dmitrievna
ingenting, men Marfa
Timofejevna började ge
närmare akt på sin
älskling. Lavretski
gjorde sig också mer än
en gång förebråelser
derför, att han visat
tidningen för Lisa. Han
kunde icke annat än
tillstå för sig sjelf,
att det i hans närvarande
själstillstånd låg något
upprörande för ett rent,
oskyldigt qvinnohjärta.
Men han förmodade också,
att förändringen i Lisas
väsende härrörde från
hennes strid med sig
sjelf, hennes tvifvel och
tvekan om, hvad svar hon
skulle gifva Panschin.
En dag kom hon och räckte
honom en bok, en roman af
Walter Scott, som hon
sjelf bedt att få låna af
honom.
--- Har ni redan läst
den? --- frågade han.
--- Nej, jag har ingen
lust att läsa numera,
--- sade hon och
ville gå.
--- Dröj ett ögonblick,
Lisaveta Michajlovna,
--- bad han, --- det
är så länge sedan jag
fått tala med er
allena... Det ser
verkligen ut, som om
ni vore rädd för mig.
--- Ja, det är jag.
--- Men hvarför? Säg mig
det, jag ber er.
--- Det vet jag inte.
Lavretski stod en stund
tyst.
--- Säg mig åtminstone,
--- började han, ---
ni har ju ännu icke
fattat ert beslut?
--- Hvad menar ni? ---
frågade hon utan att se
på honom.
--- Ni förstår mig nog.
Lisa rodnade till.
--- Fråga mig icke mer om
någonting, ---
utbrast hon häftigt,
--- jag vet ingenting
mer, jag känner mig
inte sjelf mer...
Och i nästa ögonblick var
hon försvunnen.
*
* *
Då Lavretski följande dag
ankom till Kalitins efter
middagen, fann han der
alt iordningstäldt till
en aftonmessa.
På ett fyrkantigt, med
ren, hvit duk betäckt
bord i ett hörn af salen
stodo redan flera små
helgonbilder i gyllene
infattning med små, matta
diamanter i kransen kring
pannan, uppställda mot
väggen. En gammal
tjenare i grå frack och
filtskor skred långsamt
och ljudlöst genom
rummet, stälde tvänne
höga, smala stakar med
vaxljus framför bilderna,
gjorde korstecknet,
bugade sig och gick ut.
Salongen var tom och
mörk. Lavretski gick in
i salen och frågade om
det var någon namnsdag,
som firades. Man svarade
honom hviskande, att det
icke var fallet, utan att
man hade på Lisaveta
Michajlovnas och Marfa
Timofejevnas önskan
bestält en aftonmessa.
Man hade också velat låna
en undergörande
Maria-bild, men den hade
skickats bort till en
sjuk mer än trettio verst
derifrån.
Beledsagad af diakonen
och klockaren, infann sig
församlingens pastor, en
medelålders man med stor
tonsur, och tillkännagaf
sin ankomst med ett
högtidligt hostande i
tamburen. Husets damer
kommo genast i en lång
rad ut ur kabinettet och
nalkades presten för att
mottaga hans välsignelse.
Lavretski bugade sig tyst
för damerna, och lika
tyst besvarade de hans
helsning.
Presten stod några
ögonblick stilla och
tyst, hostade derpå ännu
en gång och frågade med
låg basröst:
--- Få vi begynna?
--- Ja, lille far, ---
svarade Marja Dmitrievna.
Han började ikläda sig
den presterliga ornaten,
under det att klockaren i
sin hvita kåpa med ödmjuk
min anhöll om litet kol
till rökelsekaret, som
snart fylde luften med
sina ångor. Betjenter
och jungfrur kommo in
från tamburen och
skockade sig vid dörren i
en tät klunga. Hyndan
Roska, som eljes aldrig
lemnade öfre våningen,
visade sig också
plötsligt i salen. Man
sökte jaga ut henne. Hon
blef rädd och snodde
omkring, tills hon blef
yr i hufvudet och satte
sig midt på golfvet,
hvarpå en betjent tog och
bar bort henne.
Aftonmessan började.
Längst in i ett hörn af
rummet stod Lavretski,
nedtryckt af en mängd
besynnerliga, nästan
vemodiga känslor, hvilka
han sjelf icke kunde
riktigt komma underfund
med.
Marja Dmitrievna stod
framför de andra och
stödd mot en länstol.
Hon gjorde korstecknet
med affekterad
vårdslöshet, och förstod
att som en dam af verld
än se sig omkring med
högdragen likgiltighet,
än höja en andäktig blick
mot taket, och fann för
öfrigt det hela tydligen
mycket ledsamt. Marfa
Timofejevna såg bekymrad
ut, och Nastasja Karpovna
gjorde djupa knäfall och
reste sig upp igen med
ett slags mjukt och
anspråkslöst buller.
Lisa blef stående stilla
på sin plats och rörde
icke en lem, men af det
allvarliga, liksom
koncentrerade uttrycket i
hennes ansigte kunde man
se, att hon hela tiden
bad med innerlig andakt.
Då hon efter messans slut
kysste det kors, presten
kringbar, kysste hon
också dennes stora, röda
hand.
Marja Dmitrievna inbjöd
presten att dricka en
kopp té. Han tog af sig
sin messhake, anlade en
mer verldslig min och
följde damerna in i
salongen. Ett allmänt
samtal började, dock icke
altför lifligt. Presten
drack fyra koppar, och
under det att han med
näsduken oupphörligt
torkade svetten af sin
tonsur, berättade han
bland annat, att
grosshandlar Avoschnikof
hade skänkt 700 rubel
till förgyllning af
kyrkans »kumpol« och
meddelade sedan damerna
ett förträffligt medel
mot solbränna och
fräknar.
Lavretski hade velat taga
plats vid Lisas sida, men
hon förhöll sig sträng
och nästan hård, och såg
icke en enda gång på
honom. Det var som om
hon afsigtligt låtsade
icke märka hans närvaro,
och öfver hela hennes
väsende låg en viss kall,
allvarlig exaltation.
Lavretski ville
oupphörligt, utan att
egentligen veta hvarför,
skratta eller säga något
löjligt, men i sitt inre
var han nedstämd, och
gick slutligen sin väg
full af hemlig oro och
tvifvel... Han förstod,
att det fans något hos
Lisa, dit han ej kunde
nå.
*
* *
En annan gång, då
Lavretski satt i salongen
hos Kalitins och åhörde
Gedeonoffskis
inställsamma, men
långdragna och tråkiga
räsonnemanger, vände han
sig plötsligt om helt
ofrivilligt utan någon
anledning, och uppfångade
en djup, forskande,
frågande blick i Lisas
ögon... och denna
underliga blick var
riktad på honom.
Hela den följande natten
tänkte Lavretski på denna
blick... Han älskade
icke som en yngling, att
sucka och pinas passade
honom icke, och Lisa
väckte i allmänhet icke
känslor af sådan art, men
i hvarje ålder medför
kärleken sina lidanden,
och han erfor sådana i
fullt mått.
------------------------------------------------------------------------
XXXIII.
En dag satt Lavretski som
vanligt i Marja
Dmitrievnas salong.
Efter en tryckande het
dag hade följt en afton
så härlig, att Marja
Dmitrievna hade, trots
sin fasa för drag, låtit
öppna alla fönster och
dörrar utåt trädgården.
Hon hade också förklarat,
att hon icke ville spela
kort under sådant väder,
och att man måste njuta
af naturen.
Det fans ingen främmande
utom Panschin. Då denne
under inflytandet af
aftonens skönhet kände
sin själ komma i stämning
och genomströmmas af en
konstnärlig fläkt, men
icke ville sjunga i
Lavretskis närvaro,
kastade han sig in på
poesien och började
deklamera några af
Lermontofs dikter.
Puschkin hade då ännu
icke hunnit komma på
modet. Han läste väl,
men altför medvetet och
med onödiga finesser.
Plötsligt och liksom om
han blygdes för detta
utbrott af svärmiska
känslor, började han, med
anledning af den bekanta
»Duma«, utgjuta sig i
klander och förebråelser
mot den yngsta
generationen, och
försummade dervid icke
tillfället att antyda,
huru han skulle ändra om
allting efter sitt
hufvud, om han hade
makten i sina händer.
--- Ryssland, --- sade
han, --- har kommit
långt efter Europa,
vi måste söka att
upphinna det. Man
påstår, att vi äro
unga, det är bara
prat... Och dessutom
sakna vi
uppfinningsförmåga.
Chomjakof sjelf
medger, att vi inte
ens uppfunnit en
råttfälla.
Följaktligen måste
vi, om vi vilja eller
ej, låna af
andra... »Vi äro
sjuka«, säger
Lermontof, och jag
delar hans mening,
men vi äro icke sjuka
derför, att vi blott
till hälften blifvit
européer... man måste
söka bot der man
tagit sot --- (»le
cadastre«, tänkte
Lavretski). --- Våra
bästa hufvuden, les
meilleures tкtes chez
nous, --- fortfor
han, --- hafva länge
varit öfvertygade
derom. Alla folk äro
i grunden lika goda,
inför blott goda
samhällsinstitutioner,
och dermed är saken
färdig. För all del,
man kunde nog gerna
söka anpassa det nya
efter det hos hvarje
folk faktiskt
bestående, det blefve
nu vår uppgift, de
--- han höll på att
säga »styrandes« men
rättade sig till ---
de i statens tjenst
stående embetsmännens
uppgift, men deröfver
behöfver man icke
göra sig något
särskildt bekymmer, i
nödfall omskapa
institutionerna
sjelfva de af folkets
sedvänjor beroende
förhållandena.
Marja Dmitrievna instämde
med rörelse i Panschins
ord. »Der ser man ändå«,
tänkte hon, »hvilka
begåfvade män umgås i
mitt hus.« Lisa lutade
sig mot fönsterposten och
teg, äfven Lavretski teg,
och Marfa Timofejevna,
som satt i ett hörn och
spelade »tok« med sin
väninna, mumlade något
otydligt för sig sjelf.
Panschin gick af och an i
rummet och talade, ganska
bra, men med en dold
förbittring, och det
tycktes, som om han nu
icke riktade sitt angrepp
mot hela generationen
utan mot några vissa af
hans egna bekanta.
Ute i trädgården hade en
näktergal sitt tillhåll i
en stor syrenhäck, och nu
började hans första
aftontoner att höras
under pauserna i det
vältaliga föredraget. På
den rosenfärgade himlen
sågos de första
stjernorna blänka fram
ofvan lindarnes orörliga
toppar.
Lavretski reste sig från
sin plats och började
gendrifva de åsigter,
Panschin uttalat, och en
liflig dispyt uppstod.
Lavretski försvarade
Rysslands ungdom och
sjelfständighet, lemnade
sig sjelf och sin
generation alldeles
derhän, men tog det nya
slägtet, dess åsigter och
sträfvanden i försvar mot
orättvisa angrepp.
Panschin svarade skarpt
och retsamt, förklarade
det oundgängliga
nödvändigt, att begåfvade
och insigtsfulla män
gjorde om altsammans, och
förgick sig slutligen
ända derhän, att han,
glömmande sin
kammarjunkartitel och
embetsmannakarrier,
kallade Lavretski en
»förlegad konservativ«
och till och med gjorde
några visserligen mycket
aflägsna anspelningar på
Lavretskis egen tvetydiga
ställning i samhället.
Lavretski förifrade sig
icke och höjde icke ens
rösten --- han påminde
sig, att Michaljevitsch
också kallat honom
»förlegad«, men en
»förlegad voltairian« ---
men vederlade Panschin
med stort lugn på alla
punkter. Han bevisade
honom omöjligheten af
alla språng i en sund
samhällsutveckling och
det obefogade i alla på
byråkratisk väg
genomförda reformer, som
icke stöddes på en
grundlig kännedom om
fosterlandet, eller
rättfärdigades af en
verklig tro på ett om
också negativt ideal.
Han tog exempel af sin
egen förfelade
uppfostran, fordrade
framför alt erkännande af
folkets rätt, och
ovilkorlig eftergift för
denna, en ödmjuk,
sjelfförnekande
eftergift, utan hvilken
det vore omöjligt att
bjuda lögnen spetsen, och
ville slutligen för egen
del icke undandraga sig
den i hans tanke
välförtjenta förebråelsen
för ett lättsinnigt
förspillande af tid och
krafter.
--- Alt det der är godt
och väl, --- utropade
slutligen Panschin,
ytterligt uppbragt,
--- men nu har ni
kommit tillbaka till
Ryssland, och hvad
ämnar ni nu göra?
--- Odla min jord, ---
svarade Lavretski,
--- och bjuda till
att odla den så bra
som möjligt.
--- Otvifvelaktigt en
högst lofvärd
föresats, ---
genmälde Panschin,
--- och efter hvad
jag hört, har ni
redan gjort stora
framsteg i det
hänseendet, men medge
i alla fall, att inte
hvarje menniska kan
vara skapad för
sysselsättningar af
dylikt slag...
--- Une nature poétique,
--- inföll Marja
Dmitrievna, --- kan
naturligtvis inte gå
och plöja i
jorden... et puis,
ni, Vladimir
Nikolajitsch, är
kallad att göra alt
»en grand«!
Äfven för Panschin var
detta altför mycket. Han
kom af sig, och samtalet
afstannade. Han försökte
att åter väcka det till
lif med några vackra ord
om den stjernströdda
himlens skönhet och
Schuberts musik, men det
gick inte det häller, och
han slutade med att
föreslå Marja Dmitrievna
ett parti piquet
--- Hvad säger ni! Spela
piquet på en sådan
afton! --- svarade
hon med matt röst och
gaf en tjenare
befallning att hemta
en ny kortlek.
Panschin slet upp den med
högljudt rassel. Lisa
och Lavretski stego bägge
upp, som af en tyst
öfverenskommelse, och
togo plats bredvid Marfa
Timofejevna. Det hade
kommit öfver dem bägge
helt plötsligt en känsla
af frid och glädje, att
de nästan fruktade att
bli allena med hvarandra,
och på samma gång kände
de bägge, att den oro och
förvirring, de erfarit
under de senaste dagarne,
hade, utan att de
förstodo hvarför,
alldeles försvunnit och
icke mer skulle
återkomma.
Den gamla klappade i all
hemlighet Lavretski på
kinden, blinkade listigt
med ögonen, nickade några
gånger med förnöjd min
och hviskade halfhögt:
--- Du stukade honom
riktigt, den der vise
herrn, tack ska' du ha!
Alt blef stilla och tyst
i rummet. Blott då och
då hördes ett svagt
sprakande från vaxljusen,
ljudet af en hand som
strök korten från bordet,
ett kort utrop eller ett
entonigt räknande af
poäng... Men genom de
öppna fönstren
inströmmade från
trädgården den svala
nattluften, och dermed i
mäktiga vågor
näktergalens härliga,
ända till öfvermod
klangfulla sång.
------------------------------------------------------------------------
XXXIV.
Lisa hade icke yttrat ett
ord under Panschins och
Lavretskis dispyt, men
hon hade med
uppmärksamhet följt dess
gång och helt stått på
Lavretskis sida.
Politiken intresserade
henne föga, men den unge
verldsmannens och
byråkratens säkra och
sjelfkära ton --- han
hade aldrig förr i hennes
närvaro uttalat sig på
sådant sätt --- var henne
motbjudande, och hans
förakt för Ryssland
sårade henne. Det hade
aldrig fallit Lisa in att
tro, att hon var mer
fosterländskt sinnad än
andra, men hon trifdes
bäst med sina landsmän
och fann behag i äkta
rysk bildning och
tänkesätt. Hon kunde
hela timmar samtala med
byfogden från moderns
egendom, när denne kom in
till staden, och talade
då med honom fullkomligt
som med en jämlike, utan
något slags tillgjordhet
eller förnäm nedlåtenhet.
Lavretski kände alt detta
instinktmessigt. Han
skulle icke ha brytt sig
om att svara Panschin
allena, och talade
egentligen blott för
Lisa. De utbytte icke
ett ord, och knapt en
enda blick med hvarandra,
men bägge förstodo de,
att de på denna afton
kommit i ett nära
förhållande till
hvarandra, och att de
bägge egde samma föremål
för sin tillgifvenhet och
sin afsky. I en enda sak
gingo de skilda vägar,
men Lisa närde i all
tysthet det hoppet att
kunna återföra honom till
Gud.
De sutto på hvar sin sida
om Marfa Timofejevna och
tycktes följa med spelet.
Det gjorde de också i
sjelfva verket, men
derunder kändes det för
dem bägge, som om hjärtat
växte i deras bröst, och
för dem gick ingenting
förloradt af qvällens
skönhet derute. För dem
sjöng näktergalen,
tindrade stjernorna, och
hviskade träden, sakta
vaggade till sömns af
sommarnattens ljufliga
svalka.
Lavretski hängaf sig med
fröjd åt stundens
svärmeri, men inga ord
kunna uttrycka, hvad som
försiggick i den unga
flickans rena själ. Det
var en hemlighet för
henne sjelf, och förblir
också en hemlighet för
alla andra. Ingen vet,
ingen har sett eller
kommer någonsin att se,
huru fröet, kalladt till
lif och blomning, spirar,
växer och mognar i
jordens sköte.
Klockan slog tio. Marfa
Timofejevna gick upp på
sitt rum med Nastasja
Karpovna. Lavretski och
Lisa gingo några slag af
och an i rummet, stannade
framför den öppna dörren
till trädgården, sågo ut
i det dunkla fjärran och
sedan på hvarandra, och
logo af tyst glädje...
Hur gerna hade de ej
fattat hvarandras hand
och talat ut, hvad som
låg dem på hjärtat...
Emellertid vände de om
till Marja Dmitrievna och
Panschin, hvilka ännu
fortsatte sin piquet.
Ändtligen slutade det
sista partiet, och
värdinnan reste sig,
pustande och suckande,
från den med dynor
uppfylda länstolen.
Panschin tog sin hatt,
kysste Marja Dmitrievnas
hand, och anmärkte, att
ingenting hindrade andra,
lyckligare dödliga att nu
efter eget behag lägga
sig och sofva eller njuta
af nattens skönhet, medan
han för sin del måste
sitta uppe ända till
morgonen med näsan öfver
dumma papper. Han tog
mycket kallt afsked af
Lisa --- han hade icke
väntat sig, att hon till
svar på hans frieri
skulle be honom vänta,
och var derför stött på
henne --- och aflägsnade
sig.
Lavretski följde honom,
men vid porten åt gatan
skildes de åt. Panschin
väckte upp sin kusk med
en stöt af sin käpp under
hakan, satte sig upp i
vagnen och rullade bort.
Lavretski hade icke lust
att gå hem, utan begaf
sig ut på de öppna fälten
utan för staden.
Natten var stilla och
ljus, ehuru ingen måne
lyste. Lavretski
vandrade omkring i det
daggiga gräset.
Slutligen träffade han på
en liten smal gångstig
och följde den.
Gångstigen ledde till en
liten port i ett långt
plank. Utan att sjelf
veta, hvarför han gjorde
det, försökte han att
stöta upp porten. Den
knarrade svagt och
öppnade sig, alldeles som
om den blott väntat på
ett vidrörande af hans
hand.
Lavretski befann sig nu i
en trädgård, gick några
steg framåt i en lindallé
och stannade plötsligt
häpen. Han hade känt
igen Kalitins trädgård.
Genast drog han sig undan
i skuggan af en lummig
hasselbuske, stod länge
stilla och förvånade sig
öfver denna slumpens lek.
»Om det icke skulle vara
utan sin betydelse ändå?«
tänkte han.
Rundtomkring honom var
alt stilla och tyst, och
från byggningen hördes
intet ljud. Han gick
försigtigt vidare, till
dess plötsligt vid en
krökning af alléen hela
huset med sin mörka fasad
låg framför honom. Blott
från två fönster i öfre
våningen lyste ett svagt
sken. I Lisas rum brann
ett ljus bakom den hvita
gardinen, och i Marfa
Timofejevnas sängkammare
spridde den lilla lampan
framför helgonbilden ett
rödaktigt sken, som
återspeglades af bildens
gyllene beslag. På nedra
botten stod dörren till
verandan vidöppen.
Lavretski satte sig på en
träbänk, lutade hufvudet
mot handen och blickade
än mot denna dörr och än
mot Lisas fönster. Från
stadens kyrktorn ljödo
midnattstimmens slag,
ackompanjerade af de fina
klingande slagen från ett
litet ur inne i huset.
Nattvakten trummade sakta
på brädet. Lavretski
tänkte ingenting, väntade
ingenting, det var honom
blott angenämt att känna
sig i Lisas närhet, sitta
i hennes trädgård på en
bänk, der äfven hon
mången gång suttit...
Ljuset försvann från
Lisas fönster.
--- God natt, älskade!
--- hviskade
Lavretski sakta och
förblef sittande
orörlig, med blicken
fäst på det märka
fönstret.
Plötsligt syntes ljussken
i ett fönster i nedra
våningen, men flyttades
sedan i ett annat, och så
i ett tredje... Det var
någon, som gick med ett
ljus genom rummen.
--- Kan det vara Lisa?...
Nej, det är inte möjligt.
Lavretski reste sig upp.
En bekant gestalt
skymtade förbi ett af de
upplysta fönstren. Det
var Lisa, som nu trädde
in i salongen. I hvit
klädning, med det ännu
flätade håret hängande
ned öfver skuldrorna,
gick hon fram till
bordet, stälde ifrån sig
ljusstaken och tycktes
leta efter något.
Derefter vände hon sig om
med ansigtet mot
trädgården, närmade sig
den öppna dörren till
verandan och stod på
tröskeln, hvit, smärt och
luftig, som en
andeuppenbarelse...
En darrning ilade genom
Lavretskis leder.
--- Lisa! --- trängde det
knapt hörbart öfver hans
läppar.
Hon spratt till och
blickade forskande ut i
mörkret.
--- Lisa! --- upprepade
Lavretski och trädde fram
ur alléens skuggor.
Förskräckt vacklade Lisa
tillbaka. Hon hade känt
igen Lavretski. För
tredje gången ropade han
sakta hennes namn och
sträckte händerna emot
henne. Hon lemnade
dörren och gick ut i
trädgården.
--- Ni? --- sade hon, ---
ni här?
--- Jag... Jag... Hör
mig blott ett
ögonblick, ---
hviskade Lavretski,
och fattande hennes
hand förde han henne
till en bänk.
Hon följde honom utan
motstånd. Hennes bleka
ansigte, orörliga blick,
hela hennes hållning
uttryckte en obeskriflig
förvåning. Lavretski lät
henne taga plats på
bänken och blef sjelf
stående framför henne.
--- Jag tänkte aldrig gå
hit, --- började han
med darrande röst,
--- jag kom
att... jag fördes
framåt... jag älskar
er, --- utbrast han
med en ofrivillig
rysning.
Långsamt lyfte Lisa sina
ögon upp emot honom. Det
tycktes, som om hon först
nu började förstå, hvar
hon var, och hvad som
händt. Hon ville stiga
upp, men förmådde det
icke, och betäckte
ansigtet med händerna.
--- Lisa! --- sade
Lavretski sakta och sjönk
ned till hennes fötter.
En lätt darrning for
öfver hennes skuldror,
och de bleka fingrarne
trycktes hårdare mot
ansigtet. En sakta
snyftning nådde
Lavretskis öron... Hans
hjärta nästan upphörde
att klappa, han förstod,
hvad dessa tårar betydde.
--- Lisa, skulle ni
verkligen kunna hålla
mig kär, --- hviskade
han och lutade sitt
hufvud sakta ned mot
hennes knän.
--- Stig upp, --- sade
hon nästan ljudlöst,
--- stig upp, Fedor
Ivanitsch... Ack,
hvad är det vi göra?
Han steg upp och satte
sig bredvid henne på
bänken. Hon grät icke
mer, utan såg forskande
på honom med sina fuktiga
ögon.
--- Jag är rädd... Hvad
är det, vi göra? ---
upprepade hon.
--- Jag älskar er, ---
sade Lavretski med
fast stämma, --- och
är färdig att offra
er hela mitt lif.
Hon ryste åter till, som
om något skrämt henne,
och lyfte blicken upp mot
himlen.
--- Det står alt i Guds
händer, --- sade hon.
--- Men... ni älskar mig,
Lisa?... Vi skola blifva
lyckliga.
Hon sänkte åter ögonen
mot jorden. Han drog
henne sakta intill sig,
och hennes hufvud sjönk
ned mot hans axel...
Stilla böjde han sig ned
och vidrörde hennes bleka
läppar.
*
* *
En halftimme derefter
stod Lavretski åter
framför trädgårdsporten.
Han fann den stängd och
måste klättra öfver
planket. Han återvände
till staden, hvars gator
nu lågo stilla och öde.
En enda känsla af stor
oväntad lycka fylde hans
själ, alla tvifvel voro
försvunna.
»Försvinn, du mitt
förgångna lif, du mörka
spöke!« tänkte han, »hon
älskar mig, hon skall
blifva min!«
Plötsligt tyckte han sig
i luften öfver sitt
hufvud höra toner klinga,
underbara, jublande
toner... Han stannade.
Tonerna blefvo ännu
praktfullare... Som en
mäktig, melodisk ström
brusade de fram, och han
kände det så, som om de
förkunnade och besjöngo
hans lycka.
Han såg sig omkring.
Tonerna kommo från de två
öfversta fönstren i ett
litet hus bredvid honom.
--- Lemm! --- utropade
han och skyndade fram
till huset. ---
Lemm! Lemm! ---
upprepade han ännu
högre.
Tonerna dogo bort och
gubbens gestalt, i
nattrock med naket bröst
och oordnadt hår, visade
sig i fönstret.
--- Jaså, --- sade han
med värdighet, --- det är
ni!
--- Christofor
Fedorvitsch, hvad är
det för underbar
musik! För Guds
skull, låt mig komma
in!
Utan att svara ett ord,
kastade gubben med en
majestätisk rörelse
portnyckeln genom
fönstret ned på gatan.
Lavretski sprang hastigt
uppför trapporna, trädde
in i rummet och ville
kasta sig i Lemms armar,
men denne anvisade honom
med befallande min en
skranglig stol och sade
afbrutet och på dålig
ryska.
--- Sätt er... och hör
på.
Derefter satte han sig
sjelf till pianot, såg
sig omkring med en stolt,
sträng blick och började
spela.
Aldrig i sitt lif hade
Lavretski hört något
liknande. Ända från
första tonerna trängde
den smekande,
lidelsefulla melodien
djupt in i hans själ.
Inspirerad och svärmisk,
liksom växte den i glans
af lycka och skönhet, och
domnade sedan smältande
bort i vek trånad... den
förde tanken hän mot alt
hvad jorden har dyrbart,
hemlighetsfullt, heligt,
och med outsägligt vemod
och trängtan höjde den
sig mot himlen och dog
bort vid evighetens rand.
Lavretski reste sig upp
och blef stående, kall
och blek af hänryckning.
Hans själ, nyss så djupt
skakad af kärlekens
lycka, liksom drack i
fulla drag af dessa
toner, som sjelfva lågade
af kärleksglöd.
--- Ännu en gång! ---
hviskade han, så
snart det sista
ackordet förklingat.
Gubben kastade på honom
en kall, stolt blick,
slog sig för sitt bröst
och yttrade långsamt på
sitt modersmål:
--- Das habe ich gemacht,
denn ich bin ein
groЯer Musiker, ---
och spelade sedan
ännu en gång sin
underbara
komposition.
Intet ljus var tändt, men
månstrålarne föllo snedt
in genom de öppna
fönstren... Den lilla
torftiga kammaren tycktes
förvandlad till en
helgedom, och högt och
inspireradt höjde sig
gubbens gråa hufvud i det
af månglitter skimrande
halfdunklet.
Lavretski gick fram till
honom och slog sina armar
omkring hans hals. Lemm
ville icke besvara hans
omfamning, utan sökte
till och med afvärja den
med armbågen. Utan att
röra en enda led, såg han
länge framför sig med
sträng och nästan bister
blick, och mumlade blott
»aha! aha!« Men slutligen
antogo hans förvridna
drag ett lugnar, mildare
uttryck, och till svar på
Lavretskis eldiga
lyckönskningar smålog han
först matt, men började
sedan gråta och snyfta
som ett barn.
--- Det var märkvärdigt,
--- sade han efter en
stund, --- att ni
skulle komma just nu,
men jag vet nog, jag
vet alt.
--- Ni vet alt? ---
frågade Lavretski
förvirrad och häpen.
--- Ni har hört, hvad jag
sagt, --- svarade
Lemm, --- förstod ni
kanske inte, att jag
vet alt?
*
* *
Hemkommen till sin bostad
kunde Lavretski icke
somna på hela natten,
utan blef sittande på en
bädd, försjunken i
tankar...
Äfven Lisa sof icke...
Hon bad.
------------------------------------------------------------------------
XXXV.
Läsaren vet redan, huru
Lavretski vuxit upp och
utvecklat sig. Vi vilja
nu säga några ord om
Lisas barndom och
uppfostran.
Vid tio års ålder hade
hon förlorat sin far, men
han hade föga sysselsatt
sig med henne.
Öfverhopad med affärer,
beständigt upptagen af
tankar på att föröka sin
förmögenhet, retlig,
skarp och otålig, sparade
han aldrig, när det gälde
barnens lärare,
guvernanter, kläder och
andra behof, men han
kunde icke tåla, att man,
som han sjelf uttryckte
sig, »klemade och kelade
med skrikhalsarne«.
Sjelf hade han häller
aldrig tid att kela med
dem. Han arbetade och
»låg i« med affärerna
från morgon till qväll,
spelade ytterst sällan
kort, sof litet och så
till arbetet igen. Han
liknade sig sjelf vid en
häst, som spänd för en
tröskmaskin ständigt
löper i samma kretsgång,
och då han låg på
dödsbädden, yttrade han
med ett bittert leende på
de förtorkade läpparne:
»det är ändå hårdt att
ryckas bort så tidigt,
jag fick aldrig njuta
frukten af mitt lifs
arbete«.
Marja Dmitrievna hade i
verkligheten lika litet
som sin man tagit någon
del i Lisas uppfostran,
ehuru hon för Lavretski
berömde sig af att hafva
alldeles ensam uppfostrat
sina barn. Hon klädde
henne som en docka,
smekte henne, när hon
hade främmande, och i
deras och barnets närvaro
utgöt hon sig i loford
öfver hennes skönhet och
förstånd. Men detta var
alt. Hvarje mera trägen
omsorg var en plåga för
den makliga adelsdamen.
Så länge fadern lefde,
stod Lisa under uppsigt
af sin guvernant,
Mademoiselle Moreau från
Paris, och efter hans död
kom hon under Marfa
Timofejevnas ledning.
Mademoiselle Moreau var
en liten skrumpen,
hoptorkad varelse med
sätt och förstånd som en
höna. I sin ungdom hade
hon fört ett ganska
oregelbundet lif, men vid
mognare år blott behållit
tvänne passioner,
sötsaker och kortspel.
Då hon var mätt och
hvarken spelade kort
eller pratade, fick
genast hennes ansigte ett
nästan dödslikt utseende.
Hon satt orörligt och
stirrade framför sig, och
hade ögonskenligen icke
en enda tanke i sitt
hufvud. Man kunde icke
ens kalla henne god, lika
litet som man kallar en
höna god. Vare sig i
följd af hennes
lättsinnigt tillbragta
ungdom eller af den
pariserluft, hon inandats
sedan barnaåren, hade hon
tillegnat sig ett slags
allmän
godtköpsskepticism, som
hade till stående
uttryck: »tout ça c'est
des bкtises«. Hon talade
en grammatikaliskt dålig,
men äkta parisisk jargon,
var hvarken nyckfull
eller sqvalleraktig, hvad
kan man mera begära af en
guvernant? På Lisa hade
hon haft föga inflytande,
men desto större var det
som hennes sköterska,
Agafja Vlasjevna utöfvat.
Denna qvinna hade haft
ganska märkvärdiga öden.
Hon var af bondeslägt och
hade redan vid sexton års
ålder blifvit gift med en
bonde, men skilde sig i
hög grad från sina
ståndssystrar till
utseende och sätt.
Hennes herre och
husbonde, Dmitri Pjestof,
Marja Dmitrievnas far, en
stillsam och beskedlig
menniska, fick en dag se
henne på logen, talade
några ord med henne och
blef genast intagen av en
häftig passion. När hon
kort derefter blef enka,
tog Pjestof, ehuru sjelf
gift, henne hem i sitt
hus och klädde henne som
en dam af stånd. Agafja
blef genast så hemmastadd
i dessa nya förhållanden,
som om hon aldrig i sitt
lif lefvat annorlunda.
Hennes hy blef mera hvit,
hennes växt mera fyllig,
och under de hvita
musslinsärmarne blefvo
hennes armar »mjölhvita«
som på en gross
handlarfru. Samovaren
stod ständigt framme på
hennes bord, ingenting
annat än siden och sammet
dugde till kläder, och
hon kunde icke sofva på
annat än dunbolster.
Detta angenäma lif räckte
i fem år till Dmitri
Pjestofs död. Hans enka,
Vjera Andrejevna, en
godhjertad qvinna, ville
af aktning för hans minne
icke förfara strängt mot
sin rival, så mycket mer
som Agafja aldrig glömt
sig i hennes närvaro,
utan förflyttade henne
endast långt bort till en
utgård, der hon fick
gifta sig med en
kostillare.
Tre år hade förflutit, då
Vjera Andrejevna en het
sommardag besökte denna
utgård. Agafja
undfägnade henne med
sådan präktig, iskall
grädde, uppförde sig så
blygsamt och var till
hela sitt yttre så snygg,
glad och belåten med alt,
att den nådiga frun
skänkte henne sin
förlåtelse och tillät
henne att komma tillbaka
i hennes hus. Sex
månader derefter hade hon
redan så fäst sig vid
henne, att hon tog henne
till sin hushållerska och
anförtrodde henne hela
uppsigten öfver sitt
stora landthushåll.
Agafja, som nu åter
kommit till makten,
började följaktligen ånyo
bli hvit och fyllig, och
i allting litade frun på
henne. Så förgingo fem
år, då olyckan ånyo
drabbade Agafja.
Hennes man, som hon låtit
befordra till betjent,
började dricka, gå bort
utan lof och slutade med
att stjäla sex
silfverskedar, hvilka han
gömde till lägligare
tillfälle i sin hustrus
kista. Stölden blef
upptäckt, mannen åter
nedflyttad bland
kostillarne, och Agafja
föll i onåd. Man jagade
icke bort henne, men hon
degraderades från
hushållerska till
sömmerska och måste bära
halsduk på hufvudet i
stället för mössa.
Till allas förvåning bar
Agafja detta nya slag med
ödmjuk undergifvenhet.
Hon var nu öfver trettio
år gammal, alla hennes
barn voro döda, och
hennes man lefde icke
häller länge. Tiden var
sålunda för henne kommen
att besinna, hvad hennes
frid tillhörde, och hon
gjorde det också. Hon
blef mycket tyst,
stillsam och gudfruktig,
försummade aldrig en enda
ottesång eller högmessa
och skänkte bort alla
sina vackra kläder. I
femton år lefde hon på
detta sätt, stilla,
ödmjukt och ärbart,
undfallande och
eftergifven mot alla. Om
någon var hård eller grof
mot henne, böjde hon sig
under slaget och tackade
sedan för
tillrättavisningen.
Vjera Andrejevna hade
längesedan förlåtit henne
och tagit henne till
nåder igen, ja till och
med skänkt henne en af
sina egna mössor. Men
Agafja ville icke lägga
bort sin hufvudduk och
gick numera alltid i
svart klädning. Efter
Vjera Andrejevnas död
blef hon ännu mer stilla
och ödmjuk.
Ryssen kan lätt fatta
tillgifvenhet eller
rädsla, men hans aktning
är svår att vinna. Den
skänker han icke snart
bort och icke åt hvem som
hälst. Men Agafja rönte
numera stor aktning af
alla. Ingen nämnde mer
ett ord om hennes forna
förseelser, de voro alla
liksom begrafna med
hennes gamle herre och
husbonde.
När sedan Marja
Dmitrievna flera år efter
moderns död blef gift med
Kalitin, ville denne
öfverlemna hushållet åt
Agafja, men hon vägrade
»för frestelsens skull«.
Han blef häftig och röt
åt henne, hvarpå hon med
en djup nigning lemnade
rummet. Kalitin, som var
en klok man och kände
menniskorna, förstod
också Agafja och glömde
henne icke. När han
sedan bosatte sig i Orel,
tog han henne med hennes
eget samtycke med sig in
till staden i egenskap af
barnjungfru åt Lisa, som
då nyss hade inträdt i
sitt femte lefnadsår.
I början var Lisa rädd
för sin nya sköterskas
allvarsamma och stränga
ansigte, men snart vande
hon sig vid henne och
fattade för henne den
varmaste tillgifvenhet.
Sjelf var hon också ett
allvarsamt barn. Hennes
anletsdrag påminde om
faderns stränga och
regelbundna profil, men
ögonen voro helt olika
hans. I deras
egendomliga glans låg ett
hos barn ytterst sällsynt
uttryck af hjärtegodhet
och stilla, forskande
uppmärksamhet. Hon var
icke road af att leka med
dockor, skrattade aldrig
högt eller länge, och
hade redan som barn i
sitt sätt en viss stilla
värdighet. Någon gång
kunde det hända, att hon
helt hastigt blef tyst
och tankfull, men då
aldrig utan orsak. Sedan
hon suttit tyst en stund,
vände hon sig vanligtvis
till någon äldre med en
fråga, som visade, att
hennes hufvud arbetat med
några nya intryck och
tankar. Hon upphörde
ganska snart med det i de
första åren vanliga
läspandet, och redan i
sitt fjerde år talade hon
fullkomligt rent.
För sin far var hon
mycket rädd, och för
modern voro hennes
känslor af obestämd art.
Hon var icke rädd för
henne, men älskade henne
icke häller och smekte
henne aldrig. För öfrigt
var hon icke smeksam med
någon, icke ens med
Agafja, som dock var den
enda, hon verkligen höll
af. Agafja var ständigt
hos henne, och det var
egendomligt att se dem
bägge tillsammans. Helt
och hållet klädd i svart
med en svart duk kring
hufvudet, men ännu med
spår af skönhet i sitt
afmagrade och vaxgula,
men uttrycksfulla
ansigte, sitter Agafja
stel och rak och stickar
på en strumpa. På en
liten stol vid hennes
fötter sitter Lisa och
sysslar med något
handarbete, eller också
lyfter hon sina klara,
allvarsamma ögon
forskande upp mot Agafjas
ansigte och lyssnar med
spänd uppmärksamhet till
hvad Agafja förtäljer
henne.
Och det är icke sagor,
Agafja berättar. Med
stilla, afmätt röst talar
hon för sitt skötebarn om
den heliga jungfruns lif,
om eremiternas, de fromma
gudstjenarnes och de
heliga martyrernas
lefnad, och förtäljer,
huru de heliga männen
lefde i öknen, gjorde bot
och bättring till sina
själars frälsning, ledo
hunger och törst och nöd,
icke fruktade denna
verldens konungar och
bekände Kristus allena;
huru himmelens foglar
bragte dem föda,
vilddjuren lydde deras
röst, och blommor spirade
upp, der deras blod
flutit.
--- Lackvioler? ---
frågade en gång Lisa,
som tyckte mycket om
blommor och särskildt
om lackvioler.
Agafja talade med Lisa
allvarligt och ödmjukt,
alldeles som om hon känt,
att det icke tillkom
henne att tala om så höga
och heliga ting. Lisa
lyssnade till hennes ord,
och bilden af den
allvetande, allestädes
närvarande Gud Fader
trängde med en underbart
ljuflig kraft in i hennes
barnasjäl, uppfylde den
med en ren och
andaktsfull bäfvan, under
det att Kristus blef för
henne något nära stående,
liksom en kär vän eller
slägting.
Agafja lärde henne också
att bedja. Ibland väckte
hon henne tidigt i
morgongryningen, klädde
hastigt på henne och
förde henne i hemlighet
med sig i ottesången.
Lisa följde henne på
tåspetsarne och vågade
knapt andas. Morgonens
kyla och skymning, den
högtidlig tystnaden och
doften i den nästan
menniskotomma kyrkan, det
hemlighetsfulla i dessa
oväntade utflykter, det
försigtiga återvändandet
hem, och tillbaka i den
lilla bädden igen... hela
denna blandning af
förbjudet, underbart och
heligt verkade nästan
uppskakande på den lilla
flickans själ och trängde
in i sjelfva djupet af
hennes varelse.
Agafja klandrade aldrig
någon och bannade häller
aldrig Lisa, när hon var
stygg. Då hon var
missnöjd med något, teg
hon blott, och Lisa
förstod denna tystnad.
Med barnets snabba
uppfattning förstod hon
också mycket väl, när
Agafja var missnöjd med
andra, med Marja
Dmitrievna eller Kalitin
sjelf.
Något mer än tre år stod
Lisa under Agafjas
uppsigt och vård, och då
sedan Mademoiselle Moreau
trädde i Agafjas ställe,
kunde icke den tanklösa
fransyskan med sina
vippiga hönsfasoner och
sitt ständiga: »tout ça
c'est des bкtises«,
uttränga ur Lisas hjärta
hennes första älskade
vårdarinna. De utsådda
fröna hade slagit altför
djupa rötter. Dessutom
fortfor Agafja, ehuru hon
icke längre skötte om
Lisa, att bo qvar i huset
och träffade ofta sitt
älskade skötebarn, som
litade sig till henne
lika uteslutande som
förr.
Men när sedermera Marfa
Timofejevna flyttade in i
Kalitins hus, kunde
Agafja icke riktigt
trifvas med henne, och
den otåliga, egenvilliga
gumman kunde häller icke
med den forna »damens«
stränga allvar. Agafja
bad om tillstånd att få
göra en vallfärd, från
hvilken hon sedan aldrig
återvände. Det gick till
och med dunkla rykten om,
att hon gått in i ett
raskolnikkloster i
Sapelkino. Men det
intryck, hon lemnat efter
sig i Lisas själ,
utplånades aldrig.
Alldeles som förr gick
hon till gudstjensten som
till en fest, bad med
lust och glädje, och med
en viss blyg återhållen
glöd, som icke litet
förvånade Marfa
Timofejevna, och hon, som
eljes aldrig ville tvinga
eller hindra Lisa,
bemödade sig dock att
något litet stäfja hennes
ifver och ville icke
tillåta henne att vid
gudstjensten göra
öfverflödiga knäfall.
»Det är inte skick och
bruk bland adligt folk«,
menade hon.
Sina studier skötte Lisa
väl, det vill säga med
ihärdighet. Med några
glänsande gåfvor eller
ett skarpt förstånd hade
Gud icke utrustat henne,
och utan arbete och
ansträngning gafs henne
ingenting. Hon spelade
piano utmärkt, men endast
Lemm visste, hvilket
arbete det kostat henne.
Utom öfliga studier läste
Lisa föga. Hon hade icke
»egna ord« men egna
tankar, och gick i alt
sin egen väg. Äfven deri
liknade hon fadern, som
häller aldrig frågade
andra, hvad eller hur han
skulle göra.
Så växte hon upp lugnt
och stilla, och så nådde
hon sitt nittonde år.
Hon var mycket intagande,
utan att sjelf veta det.
I hvarje hennes rörelse
låg en omedveten, af
blyghet liksom bunden
gratie. Hennes röst hade
den rena, kyska ungdomens
silfverklang, den minsta
känsla af
tillfredsställelse
framkallade ett intagande
leende på hennes läppar
och gaf en djup glans och
ett innerligt, vänligt
tycke åt hennes klara,
glindrande ögon.
Genomträngd af
pligtkänsla, full af
grannlaga omtanke att
aldrig såra någon, hvem
det vara måtte, mild och
kärleksfull i hela sitt
väsende och sätt, höll
hon af alla, men ingen
särskildt. Gud allena
älskade hon, svärmiskt,
skyggt, innerligt...
Lavretski var den förste,
som bröt harmonien i
hennes stilla, inre lif.
------------------------------------------------------------------------
XXXVI.
Klockan tolf följande dag
begaf sig Lavretski till
Kalitins. På vägen dit
mötte han Panschin, som
red förbi honom i galopp,
med hatten djupt
nedtryckt i pannan.
Hos Kalitins blef
Lavretski icke mottagen
för första gången sedan
sin återkomst till
Ryssland.
--- Marja Dmitrievna
behagar ligga och
hvila, och har
hufvudvärk, ---
förklarade betjenten,
--- och Marfa
Timofejevna och
Lisaveta Michajlovna
äro icke hemma.
Lavretski gjorde några
slag rundt omkring
trädgården i den osäkra
förhoppningen att möta
Lisa, men träffade ingen.
Två timmar senare kom han
tillbaka och erhöll samma
svar, hvarvid han tyckte
sig märka, att betjenten
såg litet snedt på honom.
Då han ansåg det
opassande att för tredje
gången på samma dag höra
efter, om han blef
mottagen, beslöt han att
återvända till
Vasiljefskoje, der han
också hade en del affärer
att uträtta.
Under vägen dit uppgjorde
han en mängd planer, den
ena skönare än den andra,
men väl ankommen till sin
egendom, blef han utan
någon särskild anledning
nedstämd och missmodig.
Han började prata med
Anton, men gubben hade
den dagen liksom med flit
bara ledsamma saker att
tala om. Bland annat
berättade han, att
Glafira Petrovna dagen
före sin död sjelf bitit
sig i handen, och tillade
derefter med en suck:
--- Ja, nådig herre,
hvarje menniska är
det gifvet att gå och
fräta på sig sjelf.
Det var redan sent, då
Lavretski for tillbaka in
till staden. De
underbara tonerna från
den förflutna natten
kommo för honom och höllo
honom fången i sin
trollkrets, Lisas bild i
all sin milda klarhet
visade sig för hans inre
blick... Han blef vek om
hjertat vid tanken på att
hon älskade honom, och
lugn och lycklig till
sinnes ankom han till
sitt qvarter i staden.
Det första, som mötte
honom vid inträdet i
tamburen, var en doft af
patschuli, som var honom
högst vidrig. Der stodo
också några höga
reskoffertar och lårar.
Kammartjenaren, som
skyndade ut emot honom,
tyckte han också såg
litet besynnerlig ut, men
utan att göra sig närmare
reda för dessa olika
intryck, gick han in i
salongen.
Ett fruntimmer i svart
sidenklädning med
volanger reste sig från
soffan för att gå honom
till mötes, och döljande
sitt bleka ansigte med en
batistnäsduk, gick hon
några steg framåt, böjde
ned sitt lilla hufvud och
sjönk sakta ned till hans
fötter... Först nu kände
han igen henne... Detta
fruntimmer var hans
hustru.
Han kände sig som han
vore nära att qväfvas och
måste luta sig mot väggen
för att hålla sig uppe.
--- Teodor, drif mig icke
bort ifrån dig! ---
sade hon på franska,
och hennes röst skar
som en knif genom
hans själ.
Han stirrade på henne
utan att kunna tänka
någonting, men märkte
ändå genast och
ofrivilligt, att hon
blifvit mera hvit och
fyllig.
--- Teodor! --- fortfor
hon, under det att
hon då och då
blickade upp emot
honom och försigtigt
vred sina underbart
vackra fingrar med
rosenfärgade,
polerade naglar, ---
Teodor, jag har
felat, felat mycket
emot er, ja, än mer,
jag har varit en
brottsling, men hör
mig, Teodor! Plågad
af ånger, har jag
blifvit mig sjelf en
börda och förmår icke
mer uthärda mitt
sorgliga läge...
Huru många gånger har
jag icke velat
återvända till er,
men jag var rädd för
er vrede. Jag beslöt
att slita hvarje
band, som fängslade
mig vid det
förflutna... puis,
j'ai été si malade,
--- tillade hon, och
for med handen öfver
panna och kind, ---
jag begagnade mig af
det utspridda ryktet
om min död och
öfvergaf alt... Utan
att stanna, reste jag
natt och dag för att
komma hit... Länge
tvekade jag, om jag
skulle våga paraоtre
devant vous, mon
juge, men beslöt
slutligen, i åtanke
af er ständiga,
outtröttliga godhet
emot mig, att fara
till er... I Moskva
fick jag veta er
adress... Tro mig,
---- fortfor hon, i
det hon sakta reste
sig upp från golfvet
och satte sig på
kanten af en stol,
--- jag har ofta
tänkt på döden, och
skulle nog hafva egt
tillräckligt mod och
kraft att göra ett
slut på detta lif,
som nu är för mig
blott en olidlig
börda, men tanken på
mitt barn, min lilla
Adotschka, har alltid
hållit mig
tillbaka... Hon är
nu här, hon ligger
och sofver här i
rummet bredvid, hon
var så trött, det
stackars lilla
barnet... Ni skall
få se henne, hon
åtminstone har ingen
skuld... men
jag... ack jag är så
olycklig, så
olycklig! --- slutade
Madame Lavretski och
brast ut i gråt.
Lavretski hade ändtligen
hemtat sig från den
pinsamma öfverraskningen,
och lemnande den vägg,
mot hvilken han stödt
sig, gick han mot dörren.
--- Ni går! --- utropade
hans hustru med
förtviflan, --- ack,
det är grymt!...
Utan att säga mig ett
enda ord, icke ens en
förebråelse... Detta
förakt dödar
mig... det är
förfärligt.
Lavretski stannade.
--- Hvad vill ni, jag
skall säga er? ---
frågade han med
klanglös röst.
--- Ingenting, ingenting!
--- utbrast hon
lifligt, --- jag vet,
att jag inte har rätt
att fordra någonting,
jag är inte till den
grad från mina
sinnen, tro mig...
Jag hoppas icke, jag
vågar icke hoppas på
er förlåtelse... jag
vågar endast bedja
er, att ni ville
befalla mig, hvad jag
skall göra, hvar och
hur jag skall lefva.
Som en slafvinna
skall jag lyda er
befallning, hvilken
den än må blifva.
--- Jag har ingenting att
befalla er, ---
svarade Lavretski med
samma klanglösa röst,
--- ni vet... mellan
oss är alt
slut... och nu mer än
någonsin... Ni kan
bo och lefva, hvar
och hur ni behagar,
och om ert underhåll
är för litet för
er...
--- Ack, tala inte så
förfärliga ord, ---
afbröt honom Varvara
Pavlovna, --- skona
mig... om ej för
annat, så för denna
lilla engels skull.
Med dessa ord sprang
Varvara Pavlovna hastigt
in i rummet bredvid och
kom ögonblickligen
tillbaka med en liten,
utsökt fint klädd flicka
på sina armar. Rika,
blonda lockar föllo ned
kring det lilla rosiga
ansigtet och öfver de
stora, svarta, ännu
sömnfylda ögonen. Hon
smålog och blinkade för
det starka ljusskenet,
och stödde sig med sin
lilla knubbiga hand mot
moderns kind.
--- Ada, vois, c'est ton
père, --- sade
Varvara Pavlovna,
under det hon strök
undan lockarne från
hennes ansigte och
kysste henne häftigt,
--- prie-le avec moi.
--- C'est ça papa? ---
lallade barnet med en
täck läspning.
--- Oui, mon enfant,
n'est-ce pas que tu
l'aimes?
Nu kunde Lavretski icke
härda ut längre.
--- I hvilken melodram
har jag sett alldeles
samma scen? ---
mumlade han för sig
sjelf och skyndade
ut.
Varvara Pavlovna stod
qvar en stund på samma
ställe, ryckte sedan på
axlarne och bar in
flickan i rummet bredvid,
der hon klädde af henne
och lade henne till
sängs. Derefter tog hon
fram en bok, satte sig
vid lampan, väntade ännu
en timme, om Lavretski
möjligen skulle komma
tillbaka, och gick sedan
sjelf till hvila.
--- Eh bien, madame? ---
frågade henne
kammarjungfrun, en
fransyska, som hon
tagit med sig från
Paris, under det att
hon hjelpte henne med
snörlifvet.
--- Eh bien, Justine, ---
svarade hon, --- han
har blifvit mycket
gammal, men han tycks
vara lika god och
snäll som förut...
Ge mig handskarne för
natten, laga i
ordning för i morgon
den grå klädningen,
som går högt upp i
halsen, och glöm inte
lamkotletterna åt
Ada... Det blir
kanske svårt att få
sådana i den här
småstadshålan, men
man måste bjuda till.
--- A la guerre, comme à
la guerre, ---
svarade Justine och
släckte ljusen.
------------------------------------------------------------------------
XXXVII.
Mer än två timmar
ströfvade Lavretski
omkring på stadens gator.
Han kom att tänka på den
natt, han en gång
tillbragte i Paris'
omgifningar. Hans hjerta
bultade, som om det ville
sprängas, och i det
tomma, liksom bedöfvade
hufvudet rörde sig
ständigt samma dystra,
orimliga, elaka tankar.
»Hon lefver, hon är här!«
hviskade han oupphörligt
för sig sjelf med
ständigt växande
förtviflan.
Han kände, att han
förlorat Lisa, och tyckte
sig nära att qväfvas af
harm och raseri. Slaget
hade träffat honom altför
oväntadt. Men hur kunde
han också så tanklöst
sätta tro till pratet i
ett tidningskåseri, till
en papperslapp?
»Och om jag inte hade
trott derpå«, tänkte han,
»hvad skulle skilnaden
blifvit? Jag hade icke
vetat, att Lisa älskar
mig... hon skulle icke ha
vetat det sjelf.«
Han kunde icke jaga ifrån
sig bilden af sin hustru,
hennes röst och
blickar... Och han
förbannade sig sjelf och
alt annat på jorden.
Fram emot morgonen kom
han alldeles utmattad och
maktlös till Lemms
bostad. Länge fick han
stå förgäfves och bulta
på, men slutligen visade
sig i fönstret gubbens
hufvud i nattmössa med
skrynkliga drag, trumpen
min och icke det ringaste
liknande det inspireradt
allvarsamma hufvud, som
tjugufyra timmar förut,
från höjden af sin
konstnärliga storhet,
majestätiskt blickat ned
på Lavretski.
--- Hvad vill ni? ---
frågade Lemm, --- jag
kan inte spela
hvarenda natt, och så
har jag tagit in min
dekokt.
Men uttrycket i
Lavretskis ansigte måste
ha varit mycket
besynnerligt... Gubben
skyggade öfver ögonen med
handen, såg närmare på
den nattlige gästen och
släppte in honom.
Lavretski trädde in i
rummet och föll nästan
handlöst ned på en stol.
Gubben stälde sig framför
honom och svepte sin
utslitna, brokiga
nattrock tätare ikring
sig, under det att han
kröp ihop med hela
kroppen och bet ihop
läpparne.
--- Min hustru har kommit
hit, --- sade
Lavretski och brast
ut i ett ofrivilligt
skratt.
Lemms ansigte uttryckte
förvåning, men han log
icke ens, utan svepte
nattrocken ännu tätare
ikring sig.
--- Ni vet förmodligen
inte, --- återtog
Lavretski, --- att
jag inbillade
mig... ja, jag hade
läst i en tidning,
att hon var död.
--- Oh, oh!... och är det
nyligen ni läste detta?
--- frågade Lemm.
--- Ja.
--- Oh, oh! --- upprepade
gubben och drog upp
ögonbrynen, --- och
nu har hon kommit
hit?
--- Ja... Hon är nu hos
mig, och jag... jag är en
olycklig menniska.
Åter brast han ut i ett
bittert skratt.
--- Ni är en olycklig
menniska, --- upprepade
Lemm långsamt.
--- Christofor
Fedoritsch, ---
började Lavretski,
--- vill ni göra mig
den tjensten att bära
fram ett bref...
--- Hm... Och till hvem?
--- Till Lisave...
--- Ah, jag förstår...
Nå ja, hvarför inte?
Och när skulle det
der brefvet aflemnas?
--- I morgon, så tidigt
som möjligt.
--- Hm... Man skulle
kunna skicka Katrina,
min piga... fast nej,
jag ska' gå sjelf.
--- Och ni vill också
lemna mig svaret?
--- Ja.
Lavretski suckade.
--- Ja, min stackars unge
vän, ni är verkligen en
olycklig man.
Lavretski skref några ord
till Lisa, hvari han
underrättade henne om sin
hustrus ankomst och bad
att få träffa henne ett
ögonblick. Derefter
kastade han sig ned på
den lilla smala soffan,
med ansigtet mot väggen.
Gubben lade sig i sängen
och vände sig länge
oroligt af och an, under
det han hostade och
smuttade på sin dekokt.
Morgonen kom. De stego
bägge upp och sågo på
hvarandra med
besynnerliga blickar.
Lavretski skulle i detta
ögonblick helst ha velat
ta lifvet af sig.
Katrina kom in och bjöd
dem ett afskyvärdt kaffe.
Klockan slog åtta. Lemm
tog sin hatt och gick,
sedan han nämnt, att han
hade lektion hos Kalitins
klockan tio, men att han
nog skulle finna en
passande förevändning för
att komma tidigare.
Lavretski kastade sig
åter ned på den lilla
soffan, och åter utbrast
han i samma bittra
skratt. Med tillslutna
ögon och armarne lagda
bakom hufvudet satt han
och tänkte på, hur hans
hustru hade jagat bort
honom från deras hem, och
sökte sedan föreställa
sig Lisas känslor och
tankar, då hon läste hans
bref.
Slutligen kom Lemm
tillbaka och lemnade
honom en bit papper, på
hvilken Lisa hade
skrifvit följande rader
med blyerts:
»Vi kunna icke träffas i
dag. Möjligen i morgon
afton. Farväl!«
Lavretski tackade den
gamle torrt och
tankspridt för hans hjelp
och gick hem.
Han fann sin hustru vid
frukostbordet. Ada i
lockar och hvit klädning,
garnerad med smala, blå
sidenband, satt och åt på
en lamkotlett.
Så snart Lavretski trädde
in, steg Varvara Pavlovna
genast upp och gick emot
honom med ett uttryck af
rörande undergifvenhet i
sitt vackra, bleka
ansigte. Han bad henne
följa honom in i hans
arbetsrum, stängde dörren
efter sig, och började gå
af och an på golfvet.
Hon satte sig på en stol,
med händerna blygsamt
hoplagda, och följde
honom med sina ännu,
ehuru till en del med
konstens tillhjelp,
utomordentligt vackra
ögon.
Lavretski kunde icke på
länge yttra ett ord. Han
kände, att han icke var
fullt herre öfver sig
sjelf, och såg också
ganska tydligt, att hans
hustru alldeles icke
hyste någon fruktan för
honom, ehuru hon antagit
en min, som om hon i
hvarje ögonblick vore
färdig att svimma.
--- Hör på, min fru, ---
började han
slutligen, tungt
hemtande andan och
alt emellanåt
pressande tänderna
hårdt tillsammans,
--- det tjenar till
ingenting, att vi
hyckla och förställa
oss för hvarandra...
Jag tror icke på er
ånger, och om den
också vore uppriktig,
så är det mig
omöjligt att lefva
tillsammans eller ha
något slags gemenskap
med er.
Varvara Pavlovna bet sig
i läppen och rynkade
ögonbrynen. »Detta är
verklig vedervilja«,
tänkte hon, »alt är slut,
jag är för honom inte
längre en qvinna ens.«
--- Det är omöjligt, ---
upprepade Lavretski
och knäppte igen sin
rock ända upp i
halsen. --- Jag
förstår häller icke,
hvarför ni behagat
komma hit...
Förmodligen är ni i
behof af pengar.
--- Ack, ni förolämpar
mig! --- suckade Varvara
Pavlovna.
--- Hur det än må vara
med den saken, ---
forfor Lavretski, ---
så är ni tyvärr in
alla händelser min
hustru. Jag kan inte
jaga bort er... och
derför gör jag er
följande förslag. Ni
kan, ännu i dag om ni
vill, bege er till
Lavriki och stanna
der. Som ni vet, är
byggningen och alt
öfrigt i godt skick,
och ni skall der
erhålla alt hvad ni
behöfver af
egendomens
afkastning, utom det
årliga underhåll i
penningar jag förut
anslagit åt er... Är
ni nöjd med det?
Varvara Pavlovna strök
sig med sin broderade
näsduk öfver pannan.
--- Jag har redan sagt
er, --- sade hon med
en nervös ryckning i
läpparne, --- att jag
är nöjd med alt hvad
ni behagar göra med
mig, och för denna
gång återstår det mig
blott att fråga er,
om ni åtminstone
tillåter, att jag
tackar er för ert
ädelmod.
--- Jag ber er spara alla
tacksamhetsbetygelser,
--- sade Lavretski
hastigt, --- det är
det bästa ni kan
göra... Altså, ---
fortfor han och
närmade sig dörren,
--- kan jag räkna på
att...
--- Redan i morgon dag
skall jag vara på
Lavriki, --- inföll
Varvara Pavlovna, i
det hon vördnadsfullt
reste sig upp från
sin plats. --- Men,
Fedor
Ivanitsch... --- (Hon
kallade honom icke
längre »Teodor«.)
--- Hvad önskar ni?
--- Jag vet, att jag ännu
icke på något vis
gjort mig förtjent af
er förlåtelse, men
jag kan åtminstone
icke få hoppas att
med tiden...
--- Ah, Varvara Pavlovna,
--- afbröt henne
Lavretski med ett
sarkastiskt leende,
--- ni är en klok
qvinna, men jag är
måhända häller icke
något dumhufvud. Jag
vet mer än väl, att
det alldeles inte är
det, som ni önskar...
Och för resten har
jag länge sedan
förlåtit er, men
mellan oss kommer
alltid att ligga en
oöfverstiglig
afgrund.
--- Jag skall veta att
undergifvet foga mig
i mitt öde, --- sade
Varvara Pavlovna och
böjde ned hufvudet.
--- Jag har ej glömt
min skuld... och det
skulle icke förvåna
mig, om jag finge
veta, att
underrättelsen om min
död gjort er glädje,
--- tillade hon
sakta, i det hon med
handen visade på ett
på bordet liggande
tidningsblad.
Fedor Ivanitsch ryckte
till. Notisen i
tidningen var ju
understruken med blyerts.
Varvara Pavlovna såg på
honom med ett ännu mer
stegradt uttryck af
ödmjuk undergifvenhet...
Och i detta ögonblick var
hon ännu förtjusande.
Den fina, åtsittande
klädningen aftecknade
hennes smärta, nästan
jungfruliga växt, hennes
lena, bländhvita hals,
omgifven af en hvit
spets, hennes sakta
svällande barm, de
underbart vackra händerna
utan armband och ringar,
hela hennes gestalt, från
det yppiga, glänsande
håret ända ned till den
framskymtande spetsen af
hennes fina parisersko,
var så intagande, så
förförisk i all sin
blyghet...
Lavretski såg på henne
med en blick, fulla af
vrede och förakt. Han
kände sig frestad att
tillropa henne ett:
»Bravo, madame!«, eller
till och med att slå
henne i ansigtet med
knytnäfven, men han
yttrade icke ett ord,
utan lemnade rummet.
En timme derefter var
Lavretski redan på väg
till Vasiljefskoje, och
två timmar senare gaf
Varvara Pavlovna
befallning om, att man
skulle för hennes räkning
hyra den bästa vagn, som
kunde anskaffas. Derpå
klädde hon sig i en
anspråkslös mantilj och
en enkel halmhatt med
svart slöja, lemnade Ada
i Justines vård och begaf
sig direkte till
Kalitins. Genom de
förfrågningar, som hon
genom Justine låtit
anställa hos betjeningen,
hade hon fått veta, att
hennes man nästan
dagligen besökte denna
familj.
------------------------------------------------------------------------
XXXVIII.
Den för Lavretski så
ödesdigra dagen, då hans
hustru anlände till Orel,
hade äfven för Lisa varit
en tung dag.
Hon hade knapt hunnit
komma ned från sitt rum
och helsa på sin mor, då
redan hästtraf hördes
nedanför fönstren åt
gatan, och hon med hemlig
förskräckelse såg
Panschin rida in på
gården.
»Han har kommit så tidigt
för att få en slutlig
förklaring«, tänkte hon
och misstog sig icke.
Sedan Panschin en stund
uppehållit sig i
salongen, bad han henne
att följa honom ned i
trädgården och fordrade
der ett afgörande svar.
Lisa samlade alt sitt mod
och förklarade, att hon
icke kunde bli hans
hustru. Stående med
sidan vänd mot henne och
hatten nedtryckt i
pannan, lyssnade han
oafbrutet till hennes
ord, och frågade sedan
med lugn höflighet, men
med en röst, som Lisa
knapt kunde känna igen
som hans, om detta vore
hennes sista ord, och om
han på något sätt gifvit
anledning till denna
förändring i hennes
känslor. Derefter
tryckte han handen mot
ögonen, suckade djupt,
men helt sakta och
återhållet, och tog sedan
bort handen från
ansigtet.
--- Jag ville icke gå den
gamla, alldagliga
vägen, --- sade han
doft, --- jag ville
finna en
följeslagarinna genom
lifvet efter mitt
hjärtas håg och röst,
men det var mig
tydligen icke
beskärdt... Farväl,
du min fagra dröm.
Han bugade sig djupt för
Lisa och gick tillbaka
in.
Hon hoppades, att han
genast skulle aflägsna
sig, men han gick in i
kabinettet till Marja
Dmitrievna och stannade
hos henne nära en timme.
Då han slutligen kom ut i
salongen, sade han till
Lisa:
--- Votre mère vous
appelle... adieu à
jamais! --- hvarefter
han genast lemnade
rummet, steg till
häst och red bort i
fyrsprång.
Lisa gick in till sin mor
och fann henne badande i
tårar. Panschin hade
meddelat henne den
olyckliga utgången af
sitt frieri.
--- Hvarför vill du döda
mig?... Hvarför vill
du döda mig? --- så
började den djupt
bedröfvade änkan sin
klagan. --- Hvem
vill du då ha till
man?... Och hvarför
vill du inte ha
honom? En
kammarjunkare!... Och
som friar utan någon
tanke på sina egna
intressen! Han
skulle i Petersburg
kunna få hvilken rik
och förnäm hoffröken
som hälst... Och
jag... jag, som
hoppades så säkert...
Och när började du
ändra ditt tycke i
afseende på honom?
Hvarifrån har detta
moln blåst upp, det
har nog inte kommit
af sig sjelf!...
Skulle kanske
han... det der nötet
Lavretski?... Jo,
det vore just en skön
rådgifvare, du då
valt dig!...
--- Och han, min lilla
söta gosse, ---
fortfor Marja
Dmitrievna efter en
stunds tystnad, ---
hur aktningsfull är
han inte, hur
uppmärksam midt i sin
djupa sorg!... Han
har lofvat att icke
öfvergifva mig...
Ack, jag uthärdar
icke detta... O,
mitt hufvud värker,
så det kan brista!
Gå och kalla hit
Palaschka!... Du
dödar mig, om du inte
besinnar dig, hör du
det?
Och sedan Marja
Dmitrievna ett par gånger
kallat Lisa »ett
otacksamt barn«, skickade
hon slutligen bort henne.
Lisa gick upp på sitt
rum, men hade ännu icke
hunnit hemta sig efter
förklaringarna med
Panschin och modern, då
ett nytt oväder bröt löst
öfver henne och denna
gång från ett håll, som
hon allraminst kunnat
vänta sig.
Marfa Timofejevna kom in
i hennes rum och smälde
häftigt igen dörren efter
sig. Den gamla damens
ansigte var blekt, mössan
satt på sned, ögonen
lyste, och händer och
läppar skälfde.
Lisa blef alldeles
förvånad. Hon hade
aldrig sett sin kloka och
förståndiga tant i detta
tillstånd.
--- Förträffligt, min
fröken, --- började
Marfa Timofejevna med
hes, darrande och
afbruten röst, ---
förträffligt! Det
vore bara roligt att
veta, af hvem du lärt
dig tocke' der, lilla
mor... Nej, ge mig
ett glas vatten, jag
kan inte tala.
--- Lugna er, snälla
tant! Hur är det med
er? --- sade Lisa och
gaf henne ett glas
vatten. --- Ni har
ju sjelf, efter hvad
det tyckts, inte
varit någon synnerlig
vän af herr Panschin.
Marfa Timofejevna stälde
ifrån sig glaset.
--- Jag kan inte dricka,
jag darrar, så jag
väl slår ut de sista
tänderna, jag har
qvar... Panschin?
Hvad har han med det
att göra? Hvarför
blandar du in honom?
Det vore bättre, om
du sa' mig, hvem som
lärt dig att stämma
möten om
nätterna... jaså,
lilla mor!
Lisa bleknade.
--- Tänk bara inte, att
du kan komma ifrån
det med att narras,
det ber jag dig om,
--- fortfor Marfa
Timofejevna. ---
Schurotschka har
sjelf sett altsammans
och talt om det för
mig, och hon ljuger
inte ihop några
historier...
Emellertid har jag
förbjudit henne att
prata om det för
andra.
--- Jag tänker häller
inte narras, tant
lilla, --- sade Lisa
knapt hörbart.
--- Jaså, det är då
således på det viset,
lilla mor... Du hade
verkligen stämt möte
med honom, den der
gamle förföraren, den
der hycklaren?
--- Nej.
--- Jaså, inte det?
--- Nej, jag hade gått
ned i salongen efter
en bok... Han var i
trädgården och såg
mig genom den öppna
dörren... och ropade
på mig.
--- Och du gick till
honom, förstås?
Förträffligt!... Och
du älskar honom
naturligtvis, eller
hur?
--- Ja, jag älskar honom,
--- svarade Lisa stilla
och allvarsamt.
--- Nå, Herre min
skapare, hon älskar
honom! --- Marfa
Timofejevna ryckte af
sig mössan. --- En
gift karl! Hon
älskar en gift karl!
--- Han har sagt... ---
började Lisa.
--- Hvad har han sagt
dig, den gunstig herrn,
hva' sa?
--- Han har sagt mig, att
hans hustru är död.
Marfa Timofejevna korsade
sig.
--- Himlen vare hennes
själ nådig! ---
mumlade hon, --- det
var ett flärdfullt
stycke... men vi ska'
inte tala illa om
henne på hennes döda
mull för det...
Jaså, det är på det
viset. Han är
således enkling...
Och han duger till
mycket, kan jag se...
En hustru har han
gjort slut på, och så
genast åstad efter en
annan... En så'n
inmarig kanalje! Men
det vill jag säga
dig, min flicka
lilla, på min tid, då
jag var ung, bekom
det flickorna ganska
illa att ha så'na der
små intriger för
sig... Ja, bli inte
ond på mig för det,
du... det är bara
dumma menniskor, som
bli onda för att de
få höra sanningen...
Jag har också sagt
till om, att han inte
tas emot i dag. Jag
tycker nog om honom,
men det här förlåter
jag honom aldrig...
Jaså, enkling... Ge
mig litet vatten,
du... Men att du lät
Panschin gå med lång
näsa, det var riktigt
bra gjordt af dig,
sitt bara inte uppe
om nätterna med
manfolk, det är ett
otäckt bockslägte...
Det skulle krossa
mitt gamla hjerta...
Ser du, jag kan inte
bara smekas, jag kan
bitas också...
Enkling!
Marfa Timofejevna gick
ut, och Lisa satte sig i
ett hörn och grät. Hon
kände sig bitter till
sinnes, hon hade icke
förtjent en sådan
förödmjukelse. Kärleken
visade sig icke för henne
som någon källa till
glädje, det var redan
andra gången hon grät
sedan föregående qväll.
Denna nya, främmande
känsloverld hade knapt
hunnit öppnas för henne,
och hur dyrt hade hon
icke redan fått plikta
för dess fröjder, hur
omildt hade icke
främmande händer vidrört
hennes okränkbara
helgedom. Blygsel, sorg
och bitterhet upprörde
hennes unga, rena själ,
men hvarken tvifvel eller
fruktan vunno insteg i
hennes hjärta, och
Lavretski blef henne med
hvarje stund mera kär.
Hon hade vacklat och
tvekat, så länge hon icke
förstod sig sjelf, men
efter detta möte, efter
denna kyss kunde hon icke
längre vara oviss och
tveksam. Hon visste, att
hon älskade honom, och
älskade honom innerligt,
rent, allvarligt... Hon
hade bundit sig för hela
lifvet och fruktade inga
hotelser. Hon kände, att
intet våld vore i stånd
att slita detta band.
------------------------------------------------------------------------
XXXIX.
Marja Dmitrievna blef
riktigt uppskakad och
orolig, när man anmälde
Varvara Pavlovna
Lavretskis ankomst. Hon
visste icke ens, om hon
skulle taga emot henne
eller ej. Hon var rädd
att stöta Fedor
Ivanitsch. Slutligen tog
nyfikenheten öfverhand.
»Hvad gör det för
resten«, tänkte hon, »hon
är ju också en slägting
till mig«, och sedan hon
tagit plats i sin
länstol, befalde hon
betjenten att be Madame
Lavretski stiga in.
Efter några ögonblick
öppnades dörren. Med
lätta, knapt hörbara steg
skyndade Varvara Pavlovna
fram till Marja
Dmitrievna, och utan att
ge henne tid att resa sig
upp från stolen, sjönk
hon så godt som ned på
knä framför henne.
--- Tack, min goda tant,
--- hviskade hon med
rörd och darrande
stämma, --- tack,
tack... jag vågade
icke hoppas på detta
öfverseende från er
sida... Men ni är
god, god som en
engel.
Vid dessa ord fattade hon
hastigt Marja Dmitrievnas
ena fria hand, och
tryckande den lätt mellan
sina ljusa
lilas-handskar, förde hon
den vördnadsfullt till
sina röda, fylliga
läppar.
Marja Dmitrievna blef
alldeles förvirrad, då
hon såg denna vackra, med
utsökt smak klädda dam
nästan vid sina fötter,
och visste rakt inte hur
hon skulle bete sig emot
henne. Hon ville draga
undan sin hand, tänkte be
henne ta plats, önskade
säga henne några
förbindliga ord, och
slutade med att resa sig
upp och kyssa Varvara
Pavlovnas släta, af
finaste parfym doftande
panna.
Varvara Pavlovna kände
sig nära att svimma af
glädje under denna kyss.
--- Välkommen, bonjour,
--- sade Marja
Dmitrievna, --- jag
hade visserligen inte
tänkt mig... men, för
resten, så är jag
naturligtvis mycket
glad att se er... Ni
förstår, min söta,
att det inte
tillkommer mig att
uppträda som domare
mellan man och
hustru...
--- Min man har all
rätten på sin sida,
--- avbröt henne
Varvara Pavlovna, ---
jag ensam är skyldig.
--- Det är mycket
lofvärda känslor, ---
genmälde Marja
Dmitrievna, ---
mycket lofvärda!...
Är det länge sedan ni
kom hit? Har ni
träffat honom? Men
för all del, var god
och sitt ned!
--- Jag kom i går, ---
svarade Varvara
Pavlovna, under det
hon med anspråkslös
och nästan ödmjuk
hållning tog plats på
närmaste stol, ---
jag har träffat Fedor
Ivanitsch och talat
med honom.
--- Jaså... Nå, och hvad
sa' han då?
--- Jag var rädd, att min
oväntade ankomst
skulle uppväcka hans
vrede, men han drog
sig icke undan ifrån
mig.
--- Det vill säga, han
ville inte... ja, ja,
jag för står, ---
sade Marja
Dmitrievna. --- Han
är bara litet hård
och grof till sitt
yttre, men han har
ett vekt hjärta.
--- Fedor Ivanitsch
förlät mig icke, han
ville icke lyssna
till mina böner...
Men han var så god
och tillät mig att
hädanefter få bo på
Lavriki.
--- Jaså... ja, det är en
mycket vacker egendom.
--- För att uppfylla hans
önskan, reser jag dit
redan i morgon, men
jag ansåg det för en
pligt att först
infinna mig hos er.
--- Det var mycket,
mycket snällt af er,
min söta... Man bör
aldrig glömma sina
slägtingar... Men
vet ni, jag riktigt
förvånar mig öfver
hur bra ni ännu talar
ryska. C'est
étonnant.
Varvara Pavlovna suckade.
--- Jag har alldeles för
länge uppehållit mig
utomlands, jag vet
det, men mitt hjärta
har alltid förblifvit
ryskt, och jag har
icke glömt mitt
fädernesland.
--- Ja visst, ja, det är
det förnämsta af
alt... Och Fedor
Ivanitsch väntade er
således icke?... Ja,
lita på min
erfarenhet: la patrie
avant tout!... Ack,
var snäll och låt mig
se, hvad det är för
en förtjusande
mantilj, ni har.
--- Jaså, tycker ni
verkligen om den? ---
Med en behagfull
rörelse lät Varvara
Pavlovna den hastigt
glida ned från
axlarne. --- Den är
mycket enkel, som ni
ser... Den är från
madame Baudran.
--- Ja, att den är från
Paris, det kan man då
genast se... Jaså,
från madame
Baudran... Åh, hvad
den är söt, och med
hvilken smak den är
garnerad!... Jag är
öfvertygad om, att ni
har med er en mängd
förtjusande saker,
som jag gerna ville
se.
--- Hela min garderob
står till er tjenst,
min älskvärda tant.
Om ni vill, kan jag
visa ett och annat
för er kammarjungfru.
Jag har med mig en
kammarjungfru från
Paris, och hon är en
förträfflig modist.
--- Ni är altför
älskvärd, min söta...
Men jag är verkligen
generad af så
mycken...
--- Generad! ---
upprepade Varvara
Pavlovna med
förebrående ton. ---
Vill ni göra mig
riktigt lycklig, så
disponera öfver mig
som öfver er egendom.
--- Marja Dmitrievna blef
alldeles utom sig af
hänryckning.
--- Vous кtes charmante!
--- sade hon, --- men
hvarför tar ni inte
af er hatt och era
handskar.
--- Huru?... Ni
tillåter? --- frågade
Varvara Pavlovna och
knäppte lätt ihop
sina händer, liksom
rörd af så mycken
godhet.
--- Ja, naturligtvis...
Och så äter ni väl
middag hos oss i dag,
hoppas jag.
Jag... ska' göra er
bekant med min
dotter. --- Marja
Dmitrievna blef
hastigt litet
förlägen vid minnet
af gårdagens scen med
Lisa. »Men hvad gör
det i alla fall«,
tänkte hon. --- Men
hon är inte riktigt
rask i dag.
--- O, ma tante, que vous
кtes bonne! ---
utropade Varvara
Pavlovna och förde
sina fina
batistnäsduk till
ögonen.
En betjent anmälde
Gedeonofskis ankomst.
Den gamle pratmakaren
trädde in under djupa
bugningar och
inställsamma leenden.
Marja Dmitrievna
presenterade honom för
Varvara Pavlovna. I
början hade han litet
svårt att hålla
kontenansen vid detta
oväntade sammanträffande,
men Varvara Pavlovna
förstod att i sitt sätt
emot honom inlägga en
sådan aktningsfullhet,
blandad med ett så fint
koketteri, att den gamle
kurtisören blef alldeles
het om öronen, och
artigheter, infall och
sqvallerhistorier runno
som honung öfver hans
läppar.
Varvara Pavlovna lyssnade
med ett diskret småleende
på hans prat och började
slutligen sjelf bli litet
språksam. Anspråkslöst
och intagande berättade
hon om Paris, om sina
resor, om Baden-Baden.
Tvänne gånger narrade hon
Marja Dmitrievna att
skratta, men för hvarje
gång drog hon sjelf en
lätt suck, som om hon i
sina tankar förebrådde
sig sin opassande
glädtighet. Derefter bad
hon om tillåtelse att få
taga med sig Ada, och
tagande af sig
handskarne, visade hon
sedan med sina hvita,
lena, med »guimauve«
parfymerade händer, för
Marja Dmitrievna, hur och
hvar man nu för tiden
nyttjade volanger, rysch,
spetsar och »choux«,
lofvade att nästa gång ta
med sig en flaska ny,
engelsk parfym,
»Victoria-essence«, och
gladde sig som ett barn,
då Marja Dmitrievna
lofvade att ta emot den
som present. En stund
derefter, då hon kom att
tala om, hvilket intryck
hon erfor, när hon för
första gången efter sin
återkomst från utlandet
hörde ljudet af de ryska
kyrkklockorna, fälde hon
några klara tårar och
yttrade med sakta
vibrerande stämma:
--- Det grep mig så djupt
i min innersta själ!
I samma ögonblick
inträdde Lisa i salongen.
Alt sedan morgonen, från
den stund, då hon stel af
förskräckelse hade läst
Lavretskis bref, hade
Lisa beredt sig på mötet
med hans hustru. Hon
hade en alldeles bestämd
förkänsla af, att hon
skulle träffa henne, och
till straff för sina, som
hon sjelf kallade dem,
brottsliga förhoppningar,
hade hon beslutat att
icke undvika henne. Den
plötsliga omkastningen i
hennes lif hade skakat
henne i hennes innersta
väsen. På två timmar
hade hennes ansigte
fallit af, men icke en
enda tår hade hon fält.
»Det är rätt åt mig«,
sade hon till sig sjelf,
i det att hon sökte
qväfva de bittra och
elaka känslor, som till
hennes egen förfäran
upprörde hennes själ.
»Nåväl, nu måste jag«,
tänkte hon, så snart hon
fick höra, att madame
Lavretski ankommit, och
hon gick. Länge stod hon
framför salongsdörren,
innan hon kunde förmå sig
att öppna den. Men
slutligen tog hon mod
till sig, öppnade dörren,
och med den tanken: »Jag
har felat mot henne«,
tvang hon sig att med ett
leende på läpparne gå
fram och helsa på henne.
Så snart Varvara Pavlovna
fick se henne, gick hon
henne till mötes och
helsade henne med en
lätt, men aktningsfull
böjning på hufvudet.
--- Tillåt mig att
presentera mig sjelf,
--- sade hon med
smekande röst, --- er
maman har varit så
god och öfverseende
med mig, att jag
hoppas, att äfven ni
skall vilja vara god
emot mig.
Uttrycket i hennes
ansigte, då hon yttrade
dessa ord, det fina, hala
leendet, den kalla, men
på samma gång milda
blicken, hennes sätt att
röra axlar och armar,
hennes klädning, hela
hennes väsende, uppväckte
hos Lisa en sådan känsla
af motvilja, att hon icke
kunde svara henne ett
enda ord och blott med
stor ansträngning kunde
förmå sig att räcka henne
sin hand.
»Den här unga damen tycks
afsky mig«, tänkte
Varvara Pavlovna, under
det att hon hjärtligt
tryckte Lisas kalla
fingrar, och vändande sig
till Marja Dmitrievna,
yttrade hon halfhögt:
--- Mais elle est
délicieuse!
Lisa rodnade lätt. Hon
tyckte, det låg både en
förolämpning och ett lätt
hån i Varvara Pavlovnas
yttrande, men hon beslöt
att icke lita på de
första intrycken och
satte sig vid fönstret
till sin stickbåge.
Men äfven der lemnade
henne Varvara Pavlovna
icke i fred, utan gick
fram till henne,
betraktade uppmärksamt
hennes arbete och började
berömma hennes smak och
skicklighet...
Häftigt och ångestfullt
klappade Lisas hjärta.
Hon kunde knapt beherska
sig och blott med möda
sitta qvar på sin plats.
Det förekom henne, som om
Varvara Pavlovna visste
alt, och med hemlig
triumf ville göra narr af
henne.
Lyckligtvis började
Gedeonofski tala med
Varvara Pavlovna och
hindrade henne att längre
sysselsätta sig med Lisa,
som nu böjde sig ned
öfver sin båge och
betraktade henne i smyg.
»Denna qvinna har han
älskat!« tänkte hon, men
förjagade genast hvarje
tanke på Lavretski. Hon
var rädd att förlora
herraväldet öfver sig
sjelf, hon kände redan
liksom en lindrig yrsel i
hufvudet.
Marja Dmitrievna började
tala om musik.
--- Jag har hört, min
söta, --- började
hon, --- att ni skall
vara en riktig
virtuos på piano.
--- Jag har inte spelt på
så länge, --- svarade
Varvara Pavlovna, ---
men om ni så önskar,
--- tillade hon och
satte sig genast till
pianot och lät sina
fingrar lätt glida
öfver tangenterna.
--- Ja, för all del, gör
oss det nöjet!
Varvara Pavlovna spelade
en svår och briljant etyd
af Herz med verklig
virtuosmessig kraft och
färdighet.
--- En sylfid! ---
utropade Gedeonofski.
--- Utomordentligt! ---
försäkrade Marja
Dmitrievna. --- Vet
ni, Varvara Pavlovna,
--- (det var första
gången hon kallade
henne vid namn) ---
jag måste tillstå,
att ni riktigt
förvånar mig. Ni
skulle kunna ge
konsert när som
helst. Här hos oss
ha vi en gammal
musiker, en tysk,
mycket lärd, men ett
original... Han ger
lektioner åt Lisa...
Vet ni, den kommer
att bli alldeles
tokig i er.
--- Lisaveta Michajlovna
är då också
musikalisk? ---
frågade Varvara
Pavlovna och vände
hufvudet litet åt det
håll, der hon satt.
--- Ja, hon tycker mycket
om musik och spelar
inte så illa, ---
svarade Marja
Dmitrievna, --- men
hvad är det i
jämförelse med er!...
Men det är sant, vi
ha också en ung man,
som ni måste bli
bekant med. Det är
en äkta
konstnärssjäl, och
han komponerar också
små förtjusande
stycken. Han ensam
skall kunna fullt
uppskatta er.
--- En ung man? ---
upprepade Varvara
Pavlovna. --- Hvem
är det? Någon
stackars fattig
artist, förmodligen?
--- Nej, för all del, han
är den förnämste
kavaljeren i våra
salonger, och inte
bara här hos oss,
utan äfven à
Petersbourg... kammarjunkare,
och mottagen i de
finaste kretsar. Ni
har nog hört talas om
honom, han heter
Panschin, Vladimir
Nikolajitsch. Han
vistas här i officelt
uppdrag... blifvande
minister, må ni tro!
--- Och artist!
--- Artist till själ och
hjärta, och så
älskvärd sedan! Ja,
ni ska' få se honom.
Han har under hela
den tid, han vistats
i Orel, varit mycket
ofta hos mig. Jag
har bjudit honom hit
till i afton, och jag
hoppas, att han
kommer, --- tillade
Marja Dmitrievna med
en lätt suck och ett
bittert leende.
Lisa förstod meningen med
detta leende, men nu
gjorde det icke något
intryck på henne.
--- Och ung? ---
upprepade Varvara
Pavlovna, under det
att hon slog några
ackorder på pianot
med modulationer från
den ena tonarten till
den andra.
--- Tjuguåtta år!... Och
med det mest
fördelaktiga yttre...
Un jeune homme
accompli, det
försäkrar jag er.
--- Ja, ett riktigt
mönster för unga män,
kan man säga, ---
anmärkte Gedeonofski.
Varvara Pavlovna började
helt tvärt spela en
briljant Strausser-vals,
som började med en så
snabb och kraftig drill,
att till och med
Gedeonofski spratt till.
Men midt i valsen gick
hon plötsligt öfver till
en klagande nocturne och
slutade med den bekanta
arian: »Fra poco...« ur
Lucia di Lammermoor...
Det hade nämligen fallit
henne in, att glad musik
ej passade riktigt för
hennes ställning.
Arian ur Lucie, som
Varvara Pavlovna föredrog
med verkligt dramatiskt
uttryck på de mera
känslofulla ställena,
försatte Marja Dmitrievna
i fullkomlig extas.
--- Hvilken själfullhet!
--- hviskade hon halfhögt
till Gedeonofski.
--- En sylfid! ---
upprepade denne och lyfte
ögonen mot himlen.
Middagstimmen var inne.
Marfa Timofejevna kom ner
först, då soppan redan
stod på bordet. Hon
helsade mycket kallt på
Varvara Pavlovna, svarade
torrt och enstafvigt på
hennes artigheter och såg
icke ens på henne.
Varvara Pavlovna insåg
snart, att det vore
förspild möda att söka
ställa sig väl med den
gamla gumman, och
upphörde derför att rikta
sitt tal till henne. Men
så mycket mer älskvärd
visade sig Marja
Dmitrievna mot sin gäst,
ty fasterns ohöflighet
retade henne.
För öfrigt var Varvara
Pavlovna icke den enda,
som Marfa Timofejevna
icke ville se på. Äfven
Lisa bevärdigade hon icke
med en blick, utan satt
der orörlig som en sten,
gul och blek, med
sammanbitna läppar och
glänsande ögon, och
smakade knapt på maten.
Lisa deremot syntes lugn,
och hon var det också.
Det hade blifvit stilla i
hennes unga hjärta. En
besynnerlig känslolöshet,
liknande den hos en dömd
brottsling, hade kommit
öfver henne.
Under middagen talade
Varvara Pavlovna mycket
litet. Hon tycktes åter
ha blifvit stilla och
försagd och hade gifvit
sitt ansigte ett uttryck
af vemodig blygsel.
Gedeonofski var den ende,
som höll målron vid makt
med sina berättelser,
ehuru han litet emellan
såg med ängslan på Marfa
Timofejevna och harklade
sig, hvilket alltid hände
honom, då han i hennes
närvaro vågade sig fram
med några hopdiktade
historier. Men hon
brydde sig icke om honom
och afbröt icke hans prat
med någon bitande
anmärkning.
Efter middagen visade det
sig, att Varvara Pavlovna
var en stor vän af
»préférence«. Detta
gjorde ett så angenämt
och rörande intryck på
Marja Dmitrievnas ömma
hjärta, att hon tänkte
för sig sjelf: »ett
sådant dumhufvud du ändå
måste vara, min käre
Fedor Ivanitsch, som inte
kunnat förstå och
uppskatta en sådan
qvinna!«
Hon satte sig till
spelbordet med Varvara
Pavlovna och Gedeonofski,
och Marfa Timofejevna tog
Lisa med sig upp på sitt
rum.
--- Flickan är ju
alldeles likblek i
ansigtet, hon måste
ha en förfärlig
hufvudvärk, ---
yttrade hon liksom
till ursäkt för att
hon tog henne med
sig.
--- Ja, hon brukar ofta
ha en mycket svår
hufvudvärk, --- sade
Marja Dmitrievna,
vändande sig till
Varvara Pavlovna, och
rullade känslosamt
med ögonen. --- Jag
sjelf lider också af
en sådan migrän,
att...
--- Ack, hvad säger ni?
--- inföll Varvara
Pavlovna med en blick
full af oro och
medlidande.
Då Lisa kom in i tantens
rum, sjönk hon maktlös
ned på en en stol. Marfa
Timofejevna stod länge
och såg tyst på henne.
Derefter lade hon sig
sakta ned på knä framför
henne och började,
alldeles tyst som förut,
att kyssa hennes händer.
Lisa lutade sig framåt,
rodnade och brast ut i
gråt, men lyfte icke upp
Marfa Timofejevna eller
drog undan sina händer.
Hon kände, att hon icke
hade någon rätt att
hindra den gamla från att
ge ett uttryck åt sin
ånger och sitt
deltagande, då hon så
tydligen önskade be henne
om förlåtelse för sin
hårdhet emot henne dagen
förut.
Marfa Timofejevna tyckte
sig häller aldrig kunna
nog kyssa dessa stackars
bleka, maktlösa händer...
Tysta tårar runno ur
hennes och Lisas ögon...
Men i den stora länstolen
bredvid stickstrumpan och
ullgarnsnystanet låg
katten Matros och surrade
och spann, den långa,
smala lågan i lampan
framför helgonbilden
flämtade sakta, och bakom
dörren till rummet
bredvid stod Nastasja
Karpovna och torkade i
smyg sina ögon med sin
hoprullade, rutiga
nästduk.
------------------------------------------------------------------------
XL.
Emellertid fortgick
préférencen nere i
salongen. Marja
Dmitrievna vann och var
vid utmärkt lynne.
En betjent trädde in och
anmälde Panschins
ankomst.
Marja Dmitrievna kastade
korten ifrån sig och
satte sig till rätt i
stolen. Varvara Pavlovna
såg på henne med ett
litet sarkastiskt leende
och vände sedan sina
blickar mot dörren.
Panschin visade sig i
svart, hopknäpt frack och
höga, engelska
skjortkragar, och på hans
allvarasamma, nyrakade
ansigte tyckte man sig
kunna läsa: »Det var mig
tungt att lyda, men, som
ni ser, har jag kommit
ändå!«
--- Men, min bäste
Voldemar, ---
utropade Marja
Dmitrievna, --- förr
kom ni alltid in utan
att låta anmäla er.
Panschin svarade henne
blott med en menande
blick, helsade artigt på
henne, men kysste icke
som vanligt hennes hand.
Hon presenterade honom
för Varvara Pavlovna.
Han tog ett steg
tillbaka, helsade lika
artigt på henne, men
liksom med en extra
tillsats af elegans och
vördnad, och tog plats
vid spelbordet.
Préférencen var snart
slut. Panschin frågade
efter Lisaveta
Michajlovna, fick veta,
att hon var illamående,
och uttalade sitt lifliga
beklagande deröfver med
några grannlaga ord.
Derefter inlät han sig i
samtal med Varvara
Pavlovna, hvarvid han
diplomatiskt vägde och
valde hvarje ord och
aktningsfullt lyssnade
till hennes svar.
Men den diplomatiska
värdigheten i hans tal
gjorde ingen verkan på
Varvara Pavlovna, som
icke kunde förmås att
anslå samma ton. Tvärt
om talade hon ledigt och
otvunget och såg på honom
med en viss glädtig
nyfikenhet, under det att
hennes fina näsborrar
darrade lätt liksom af
ett återhållet skratt.
Marja Dmitrievna började
prisa hennes talanger och
höja hennes spel till
skyarne. Med en artig
böjning på hufvudet, så
långt hans höga kragar
tilläto, förklarade
Panschin, att derom var
han redan på förhand
öfvertygad, och ledde
samtalet öfver på
ingenting mindre än
sjelfve furst Metternich.
Varvara Pavlovna lät de
långa, mörka ögonhåren
till hälften falla ned
framför sina sammetsmjuka
ögon, och yttrade
halfhögt:
--- Och ni är ju också
artist, un confrère,
--- och tillade ännu
saktare med en liten
nick åt pianot, ---
venez!
Det enda lilla
framkastade ordet
»venez!« förändrade
ögonblickligen som genom
ett trollslag Panschins
hela yttre. Hans
värdiga, allvarsamma
hållning försvann, han
smålog, blef lifligare,
knäppte upp sin frack,
och under det att han
beständigt upprepade:
--- Artist, jag artist!
ack nej, men ni är ju
en verklig virtuos,
har jag hört, ---
följde han Varvara
Pavlovna till pianot.
--- Laga att han sjunger
sin romans: »Bland
ljusa strömoln månen
skrider«... ---
ropade Marja
Dmitrievna efter dem.
--- Ah, ni sjunger, ---
sade Varvara Pavlovna
med snabb, glindrande
blick. --- Sätt er
här!
Panschin sökte göra
undanflykter.
--- Sätt er här, ---
upprepade hon och
slog otåligt med sin
lilla fina hand på
stolskarmen.
Han satte sig till
pianot, hostade litet,
vek undan kragarne och
började sjunga:
Bland ljusa
strömoln månen
skrider...
--- Charmant! --- sade
Varvara Pavlovna, då
de sista orden »som
månen, kysk och kall«
förklingat, --- ni
sjunger ju
förträffligt, vous
avez du style... En
gång till, om jag får
be!
Hon gick omkring pianot
och stälde sig rakt midt
emot honom.
Han sjöng om sin romans,
och på vissa ställen gaf
han sin röst en lätt
darrning, hvilken gjorde
en stor dramatisk effekt.
Med armbågarne stödda mot
pianot och de små, hvita
händerna i jämnhöjd med
sina körsbärsröda läppar,
stod Varvara Pavlovna
orörlig och betraktade
oaflåtligt den unge
sångarens ansigte.
Panschin slutade.
--- Charmant, charmant
idée! --- sade hon
med en kännares lugna
säkerhet. --- Säg
mig, har ni möjligen
skrifvit något för
fruntimmersröst, för
mezzosopran?
--- Nej, jag skrifver
nästan ingenting, ---
svarade Panschin, ---
bara så här lite'
grand på någon ledig
stund... Men kanske
ni sjunger sjelf?
--- Ja, det gör jag.
--- Ack, sjung något för
oss! --- bad Marja
Dmitrievna.
Varvara Pavlovna strök
håret tillbaka från sina
lätt rodnande kinder och
skakade på hufvudet.
--- Våra röster måste
passa ihop, --- sade
hon och vände sig
till Panschin. ---
Låt oss sjunga en
duett tillsammans.
Känner ni till: »Son
geloso...«, eller »La
ci darem...« eller
»Mira la bianca
luna«?
--- Förr i verlden sjöng
jag verkligen »Mira
la bianca luna«, ---
svarade Panschin, ---
men det är så länge
sedan, nu har jag
alldeles glömt bort
den.
--- Det gör ingenting, vi
ska' först gå igenom
den halfhögt...
Tillåt mig att inta
er plats.
Varvara Pavlovna satte
sig till pianot.
Panschin stälde sig
bredvid henne. De sjöngo
först igenom duetten
halfhögt, hvarunder hon
rättade honom några
gånger, och sjöngo sedan
högt tvänne gånger efter
hvarandra: »Mira la
bianca lu-u-u-na«.
Varvara Pavlovnas röst
hade förlorat sin första
friskhet, men hon
behandlade den med stor
färdighet och smak.
Panschin var i början
litet rädd och sjöng
falskt en och annan gång,
men sedan gick han djerft
på, och om han också icke
sjöng alldeles
oklanderligt, så rörde
han på axlarne, vaggade
med öfverkroppen, och
gjorde emellanåt små
gester, alldeles som en
riktig operasångare.
Derefter spelade Varvara
Pavlovna ett par små
stycken af Thalberg och
föredrog en liten fransk
arietta med äkta fransk
esprit.
Marja Dmitrievna visste
icke längre, hur hon
skulle uttrycka sin
belåtenhet. Ett par
gånger ville hon till och
med skicka efter Lisa.
Gedeonofski fann häller
inga ord för sin
förtjusning. Han satt
bara och nickade med
hufvudet, men plötsligt
gäspade han till så
oförhappandes, att han
knapt hann föra handen
till munnen.
Denna gäspning undgick
emellertid icke Varvara
Pavlovnas uppmärksamhet.
Hon steg hastigt upp från
pianot, lade händerna i
kors och yttrade till
Panschin.
--- Assez de musique
comme ça... Låt oss nu
prata litet.
--- Oui, assez de
musique, ---
upprepade Panschin i
glädtig ton och
började med henne ett
lätt och lifligt
samtal på franska.
»Alldeles som i den
förnämsta parisersalong!«
tänkte Marja Dmitrievna,
under det att hon med
förnöjd min lyssnade till
samtalets smidiga,
skiftande vändningar.
Panschin kände sig nu
riktigt i sitt esse,
ögonen glänste och
läpparne logo. I början
hände det väl, att han
for med handen öfver
ansigtet, drog ihop
ögonbrynen med ett
smärtsamt uttryck och
suckade lätt, då han
råkade möta Marja
Dmitrievnas blickar, men
snart glömde han alldeles
bort henne och
öfverlemnade sig helt och
hållet åt njutningen af
denna halft artistiska,
halft »flirterande«
salongskonversation.
Varvara Pavlovna visade
sig vara en riktig liten
filosof efter franskt
snitt. För allting hade
hon ett svar till hands,
aldrig var hon tveksam
eller förlägen, och
yttrade sig ständigt med
på samma gång
öfvertygande säkerhet och
lekande esprit. Det
märktes tydligen, att hon
ofta och mycket
diskuterat med bildade
män i alla ämnen, och
alla hennes tankar och
känslor rörde sig kring
Paris.
Panschin förde samtalet
in på literaturen, och
det visade sig genast,
att både han och hon hade
uteslutande läst fransk
skönliteratur. Georges
Sand väckte hennes
förtrytelse, Balzac
värderade hon, ehuru han
tröttade henne, i Sue och
Scribe såg hon stora
menniskokännare. Dumas
och Féval afgudade hon.
I själ och hjärta
föredrog hon Paul de
Kock* framför alla dessa,
ehuru hon naturligtvis
icke ens nämnde hans
namn. Egentligen
intresserade hon sig
mycket litet för
literaturen.
Med mycken takt förstod
Varvara Pavlovna att
undvika alt, som kunde på
aflägsnaste vis påminna
om den ställning, hvari
hon befann sig. I alla
hennes yttranden fans
icke ett enda ord om
kärlek, tvärtom lät hon
ofta i sitt tal framlysa
en viss stränghet mot
passionernas förvillelser
jämte vissa antydningar
om krossade illusioner
och ödmjuk
undergifvenhet.
Panschin gjorde
invändningar emot henne,
hon kunde icke dela hans
mening, men ändå, på
samma gång som från
hennes läppar utgingo ord
fulla af strängt tadel,
så låg i samma ord en
klang så ljuf och
smekande, och hennes ögon
talade... ja, det vore
svårt att säga hvad som
talade ur dessa underbart
vackra ögon, men icke var
det stränghetens språk.
Panschin sökte att förstå
dess hemliga mening,
försökte sjelf att tala
med ögonen, men kände med
sig, att det icke ville
lyckas för honom. Han
måste tillstå för sig
sjelf, att som äkta
utländsk verldsdam stod
Varvara Pavlovna högt
öfver honom, och derför
var han häller icke fullt
herre öfver sig sjelf.
Varvara Pavlovna hade den
vanan att under samtal
litet emellan vidröra
armen på den, med hvilken
hon talade, och dessa
flyktiga beröringar af
hennes lilla hvita lena
hand verkade på Vladimir
Nikolajitsch som hetsigt
vin. Hon egde också den
talangen att bli lätt
bekant och kunde ledigt
umgås med alla slags
menniskor. Två timmar
hade icke förflutit,
innan det förekom
Panschin, som om han
alltid känt henne, och
Lisa, samma Lisa, som han
i alla fall älskade och
hvilken han dagen förut
erbjudit sin hand, hade
liksom försvunnit i en
dimma.
Man bjöd ikring té, och
samtalet blef ännu mer
lätt och lifligt.
Marja Dmitrievna ringde
och lät genom en betjent
säga Lisa, att hon skulle
komma ned, om hennes
hufvud vore bättre.
Då Panschin hörde Lisas
namn nämnas, inlät han
sig på ett längre
resonemang öfver
sjelfuppoffring och
uppkastade den frågan,
hvem som är mer mäktig af
uppoffring, mannen eller
qvinnan?
Marja Dmitrievna, som
genast råkade i stor
sinnesrörelse,
försäkrade, att qvinnan
utan tvifvel var i stånd
till större offer än
mannen, och förklarade
att hon skulle kunna
bevisa detta med ett par
ord, men trasslade in sig
i sina egna ord, och
slutade med en mycket
misslyckad jämförelse.
Varvara Pavlovna tog ett
häfte noter, och till
hälften dold bakom detta
lutade hon sig litet
intill Panschin.
--- Elle n'a pas inventé
la poudre, la bonne
dame, --- yttrade hon
halfhögt, under det
att hon helt lugnt
och leende knaprade
på en bisquit.
Panschin blef litet
förvånad och förskräckt
öfver hennes djärfhet,
men han förstod icke,
hvilket förakt för honom
sjelf låg gömdt under
detta oväntade utfall mot
värdinnan, och glömmande
all den vänlighet och
tillgifvenhet, som Marja
Dmitrievna visat honom,
alla middagar han ätit
vid hennes bord, alla
penningsummor hon lånat
honom, svarade han med
samma ton och samma
leende --- (den
olycklige!)
--- Je crois bien, ---
eller inte ens det,
utan på äkta
pariserjargon: ---
j'crois-ben!
Varvara Pavlovna gaf
honom en uppmuntrande
blick och steg upp, då i
detsamma Lisa inträdde i
salongen. Marfa
Timofejevna hade
förgäfves sökt hålla
henne qvar, hon hade
föresatt sig att uthärda
pröfningen ända till
slut.
Varvara Pavlovna gick
henne till mötes åtföljd
af Panschin, som åter
antagit sin värdiga
hållning och det
allvarsamma, diplomatiska
uttrycket i sitt ansigte.
--- Hur är det med er?
--- frågade han Lisa.
--- Jo, tack, jag är
litet bättre nu, ---
svarade hon.
--- Vi ha roat oss med
litet musik, ---
fortfor Panschin, ---
det var synd ni inte
fick höra Varvara
Pavlovna. Hon
sjunger alldeles
utmärkt, »en artiste
consommée«.
--- Kom hit och sätt er
här hos mig, ma
chère, --- ropade
Marja Dmitrievna.
Lydigt som ett barn
skyndade Varvara Pavlovna
fram till henne och satte
sig på en liten låg
taburett vid hennes
fötter. Marja Dmitrievna
hade kallat henne till
sig för att lemna sin
dotter, om också blott
för ett ögonblick, litet
allena med Panschin. Hon
hyste ännu i all
hemlighet ett svagt hopp,
att Lisa skulle åtra sig.
Dessutom hade hon fått en
idé i hufvudet, som hon
nödvändigt måste meddela
Varvara Pavlovna.
--- Vet ni hvad, min
söta, --- hviskade
hon till henne, ---
jag vill så gerna
försöka försona er
med er man... Jag
kan inte svara för
framgången, men jag
skall försöka... Som
ni vet, hyser han
mycken vördnad och
aktning för mig.
Varvara Pavlovna lyfte
långsamt sina ögon upp
mot Marja Dmitrievna, och
med en förtjusande
rörelse af sina vackra
händer knäppte hon
tillsammans liksom till
bön.
--- Ni blefve min
räddare, chère tante,
--- sade hon med
sorgsen röst. ---
Jag vet inte, hur jag
skall kunna tacka er
för all er godhet,
men jag har brutit
altför mycket mot
Fedor Ivanitsch...
Han skall aldrig
kunna förlåta mig.
--- Har ni
då... verkligen? ---
började Marja
Dmitrievna, som knapt
kunde lägga band på
sin spända
nyfikenhet.
--- Ack, fråga mig inte!
--- afbröt henne
Varvara Pavlovna.
--- Jag var ung,
oerfaren... lättsinnig...
Men, jag vill inte
urskulda mig.
--- Nå, men ändå, hvarför
kunde vi inte göra
ett försök
åtminstone?
Förtvifla bara inte!
--- återtog Marja
Dmitrievna och ville
klappa henne vänligt
på kinden, men vid en
blick i hennes
ansigte tordes hon
icke, utan drog sin
hand tillbaka.
»Full af ånger och
blygsel«, tänkte hon,
»men i alla fall en
verldsdam, une lionne«.
*
* *
--- Ni har varit sjuk?
--- sade Panschin
till Lisa, hvilken
han följt till hennes
vanliga plats vid
fönstret.
--- Ja, jag mår inte
riktigt bra.
--- Jag förstår er, ---
sade han efter en
temligen lång
tystnad, --- ja, jag
förstår er.
--- Hvad menar ni?
--- Jag förstår er, ---
upprepade Panschin
med betydelsefull
tonvigt. Han visste
helt enkelt inte hvad
han skulle säga.
Lisa blef förvirrad, men
tänkte sedan: »må så
vara, det gör mig numera
ingenting, hvad han
förstår«, och återvann
sitt lugn.
Panschin antog en
hemlighetsfull min och
blickade tyst och strängt
ut genom fönstret.
--- Jag tror minsann
klockan redan slagit
elfva, --- anmärkte
värdinnan.
Gästerna förstodo vinken
och reste på sig för att
taga afsked.
Varvara Pavlovna måste
lofva Marja Dmitrievna
att komma och äta middag
hos henne dagen derpå och
taga Ada med sig.
Gedeonofski, som nästan
hade somnat, der han satt
i sitt hörn, erbjöd sig
att följa henne hem.
Panschin tog värdigt och
ceremoniöst afsked af
alla, och sedan han
hjelpt Varvara Pavlovna
upp i vagnen, tryckte han
hennes hand och ropade
ett glädtigt: »au
revoir!« efter henne, då
hon rullade bort.
Gedeonofski satt bredvid
henne i vagnen, och under
hela vägen roade hon sig
med att alldeles
tillfälligtvis sätta sin
lilla fot på hans. Han
blef förvirrad och utgöt
sig i komplimanger. Hon
skrattade helt tyst för
sig sjelf och gaf honom
en skälmaktigt strålande
blick, hvar gång ljuset
af en gatlykta föll in i
vagnen. Den vals, hon
spelat, ljöd ännu i
hennes öron och hade satt
hennes blod i svallning.
Hvar hon än befann sig,
behöfde hon blott i
inbillningen föreställa
sig en lysande balsal och
den snabba, hvirflande
rörelsen vid musikens
toner, för att hela
hennes varelse skulle
råka i glöd. Ett fuktigt
skimmer omtöcknade hennes
ögon, ett förtrollande
leende lekte på hennes
läppar, och en berusande,
bacchantisk gratie utgöt
sig öfver hela hennes
gestalt.
Då vagnen stannade vid
hennes port, hoppade
Varvara Pavlovna ur så
lätt och behagfullt, som
endast en salongsdam kan
göra det, och vändande
sig om för att taga
afsked af Gedeonofski,
som stigit ur efter
henne, utbrast hon
plötsligt i ett klingande
skratt och skyndade
uppför trappan.
»Ett förtjusande
fruntimmer«, tänkte
f. d. statsrådet, under
det han vandrade hem till
sin bostad, der hans
tjenare väntade honom med
en flaska opodeldok, »det
är lycka, att jag är en
stadig och sansad
man... jag förstår bara
inte, hvarför hon
skrattade mig midt upp i
ansigtet?«
*
* *
Hela natten satt Marfa
Timofejevna och vakade
vid Lisas hufvudgärd.
-- * Paul de Kock: Se
Nordisk Familjebok, andra
upplagan, band 14,
sp. 469-470, Kock. 1. Charles
Paul de K. (Anm. vid
afskrift år 2005.)
------------------------------------------------------------------------
XLI.
Lavretski stannade en och
en half dag på
Vasiljefskoje, och nästan
hela tiden ströfvade han
omkring i det fria, utan
plan, utan mål. Han
kunde icke sitta länge
stilla på samma plats.
Sorg och grämelse frätte
på hans själ, och han led
alla de qval, som
förorsakas af ständiga,
häftiga och gagnlösa
känsloutbrott... Han
erinrade sig sina känslor
och intryck dagen efter
sin första ankomst till
Vasiljefskoje. Han
påminde sig, hvilka
föresatser och beslut han
då fattade, och kände
leda vid sig sjelf och
sin egen ömklighet.
Hvad var det då, som hade
kunnat rycka honom bort
från hvad han då erkänt
som sin pligt, sin enda
uppgift för framtiden?...
Törsten efter
lycka... åter och åter
törsten efter lycka!...
»Michaljevitsch hade
således rätt ändå«,
tänkte han.
»Du ville för andra
gången pröfva på lyckan i
lifvet«, sade han till
sig sjelf, »du glömde,
att redan det är ett
öfverflöd, en oförtjent
nåd, om hon blott en enda
gång kommer menniskan
till del... 'Men det var
ingen full, ingen sann
lycka då', säger du...
Nåväl, lägg då fram dina
rättigheter till en full,
sann lycka... Se dig
omkring, hvem i hela
verlden omkring dig är
ostördt lycklig, hvem får
sorgfritt njuta af sitt
lif?... Der borta går en
bonde ut för att slå sitt
gräs, är kanske han nöjd
med sin lott?... Eller
skulle du vilja byta med
honom?... Tänk på din
mor... hur oändligt små
voro ej hennes anspråk på
lycka, och hurudan blef
hennes lott i lifvet?...
Det var bara ett tomt
skryt, när du sade åt
Panschin, att du kommit
till Ryssland för att
odla din jord... Du kom
för att på gamla dagar
springa efter unga
flickor. Vid första
ryktet om att du var fri,
glömde du alla dina
föresatser, öfvergaf
altsammans och sprang
bort som en gosse efter
en fjäril.«
Under dessa tankar och
reflexioner kom Lisas
bild oupphörligt för
honom, hur mycket han än
bemödade sig att jaga
bort den, liksom ock en
annan bild, som ständigt
trängde sig på honom med
sina oskyldigt listiga,
sköna, förhatliga drag.
Gamle Anton märkte nog,
att det inte stod rätt
till med hans herre.
Efter att ha suckat några
gånger utanför dörren och
några gånger på tröskeln,
tog han ändtligen mod
till sig, gick in till
honom och rådde honom att
dricka något varmt.
Lavretski röt till åt
honom att gå sin väg, men
bad honom sedan om ursäkt
för sin häftighet. Det
senare gjorde Anton ännu
mer bedröfvad.
Lavretski kunde icke
sitta inne i salongen.
Det förekom honom, som om
hans stamfar Andrej med
förakt blickade ned från
duken på sin svage
ättling.
--- Hå, du simmar på
grundt vatten, du!
--- tyckte han sig
höra från de
snedskjutna läpparne
på porträttet.
»Är det väl möjligt«,
tänkte han, »att jag inte
skulle kunna komma
tillrätta med mig
sjelf?... att jag måste
underkasta mig sådant
der... skräp.« --- (De i
krig svårt sårade kalla
alltid sina sår för
»skräp«, »bagateller«
eller dylikt... Utan att
söka bedra sig sjelf
skulle menniskan icke
kunna lefva på jorden.)
--- »Är jag då verkligen
ett barn?... Nå
ja... jag såg möjligheten
af en lycka för hela
lifvet, såg den helt nära
mig, jag höll den nästan
i mina händer... så
försvann den helt
hastigt... så är det ju
också i ett lotteri.
Vänd en hårsmån till på
hjulet, och den fattige
blir en rik man. Det som
inte skall ske, det sker
inte, och dermed slut!...
Jag vill gå till mitt
arbete, pressa ihop
tänderna och tvinga mig
att tiga... Det är ju
häller inte första
gången, som jag på allvar
måst ta itu med mig
sjelf... Och hvarför
springer jag min väg,
hvarför sitter jag här
som en struts och gömmer
hufv'et i busken och törs
inte se olyckan i ögonen?
Bara dumheter!«
--- Anton, --- skrek han
högt, --- säg genast
till, att man spänner
för min vagn!
»Ja«, tänkte han åter,
»man måste tvinga sig att
tiga och lida, man måste
riktigt ta i med
hårdhandskarne.«
Med sådana tankar och
föresatser sökte
Lavretski att döfva sin
sorg. Men den var djup
och häftig. Sjelfva
Aprakseja, som var slö
mindre till förståndet än
till allt slags känsla,
runkade på hufvudet och
följde honom med sorgsna
blickar, då han steg upp
i vagnen för att fara in
till staden.
Hästarne sprungo i raskt
traf, men Lavretski satt
orörlig och stirrade
framför sig utåt vägen.
------------------------------------------------------------------------
XLII.
Lisa hade dagen förut
skrifvit till Lavretski,
att han skulle infinna
sig hos dem på aftonen,
men han begaf sig först
hem till sin bostad.
Han fann hvarken sin
hustru eller sin dotter
hemma, och fick veta af
betjeningen, att de
begifvit sig till
Kalitins. Denna
underrättelse både
förvånade och harmade
honom. »Det ser ut som
Varvara Pavlovna föresatt
sig att inte unna mig
någon ro«, tänkte han,
och kände för ett
ögonblick sitt hjärta
öfverfullt af hat och
bitterhet.
Han började gå fram och
tillbaka i rummen, och
öfveralt slängde eller
sparkade han undan
leksaker, böcker och alla
möjliga slags till den
qvinliga toaletten
hörande småting, som lågo
honom i vägen. Förargad
ropade han slutligen på
Justine och befalde henne
att ta bort »alt det der
skräpet«.
--- Oui, monsieur, ---
svarade hon med en
grimas och började
städa rummet under
graciösa böjningar på
kroppen, och med
hvarje rörelse lät
hon Lavretski förstå,
att hon ansåg honom
för en ohyfsad björn.
Med vedervilja betraktade
han det utlefvade, men
ännu pikanta och spotska
pariseransigtet, hennes
hvita underärmar,
sidenförkläde och lilla
koketta mössa. Slutligen
skickade han bort henne,
och då Varvara Pavlovna
icke tycktes ämna komma
tillbaka, beslöt han
efter mycken tvekan att
göra ett besök hos
Kalitins, det vill säga,
icke hos Marja Dmitrievna
--- (han skulle ej för
någonting i verlden velat
beträda hennes salong,
samma rum, der hans
hustru nu befann sig) ---
utan hos Marfa
Timofejevna.
Han påminde sig, att en
baktrappa från
köksförstugan förde
direkt upp till hennes
rum, och beslöt att gå
den vägen. Slumpen
gynnade honom. På gården
mötte han Schurotschka,
som genast förde honom
till Marfa Timofejevna.
Han fann henne mot
vanligheten alldeles
ensam. Utan mössa på
hufvudet satt hon
hopkrupen i ett hörn med
armarne i kors öfver
bröstet. Då hon fick se
Lavretski, blef hon
mycket orolig, reste sig
hastigt upp och började
gå omkring i rummet, som
om hon sökte sin mössa.
--- Jaså, det är du, ---
sade hon, under det
att hon, för att
undvika hans blick,
beständigt tittade
och letade rundt
omkring sig, --- nå,
god dag, kära du...
Nå, hur är det?...
Ja, hvad ska' man
göra!... Hvar var du
i går afton?... Nå
ja, hon är nu
hitkommen... Man får
väl... på något sätt,
kan jag tro...
Lavretski slog sig ner på
en stol.
--- Ja, sätt dig, kära
du, sätt dig, ---
fortfor gumman. ---
Du kom direkte opp
till mig?... Nå ja,
det förstås... Hur
är det, du har väl
bara kommit för att
helsa på mig, kan jag
tro... Det var
snällt af dig...
Hon tystnade. Lavretski
visste icke, hvad han
skulle säga henne, men
hon förstod honom ändå.
--- Lisa... ja, Lisa var
här nyss, --- fortfor
gumman sitt
osammanhängande prat,
under det att hon
oupphörligt knöt ihop
och knöt upp banden
på sin ridikyl. ---
Hon är inte riktigt
frisk, stackars
flicka...
Schurotschka, hvar är
du nå'nstans? Kom
hit med dig, lilla
mor, hvarför kan du
inte sitta stilla
här?... Jag har
också hufvudvärk...
Det har nog kommit af
alt det der spelandet
och sjungandet der
nere.
--- Hvad för ett
sjungande, tant lilla?
--- Jo, kära du, der
nere, der gick de
bara på med
sina... hvad är det,
ni kallar dem för nu
igen?... jo,
duetter... Och bara
på
italienska... tji-tji
och
tja-tja... riktiga
skator! Och så drog
de ut tonerna se'n så
långa och gälla, att
det gick en genom
märg och ben... Det
var Panschin, och så
din juvel, förstås...
Och hur hastigt och
lustigt alt der
arrangerades utan alt
krus, alldeles som
mellan nära
slägtingar... Men,
för resten, det måste
man betänka, till och
med en hund söker sig
en
tillflyktsort... och
ingenting är
förloradt, så länge
det fins hyggligt
folk, som vill ta
emot en.
--- Men i alla fall, ---
invände Lavretski,
--- det hade jag dock
inte väntat mig, det
måste jag tillstå.
Det fordras alt en
god portion djärfhet
till något dylikt.
--- Nej, min gosse, det
är inte djärfhet, det
är beräkning... Ja,
Gud vare med
henne!... Du skickar
henne till Lavriki,
har jag hört, är det
sant, det?
--- Ja, jag har stält den
egendomen till hennes
disposition.
--- Har hon begärt pengar
också?
--- Nej, inte ännu så
länge.
--- Nå, det dröjer väl
inte länge, tänker
jag... Men nu först
kan jag se litet
närmare på dig... Är
du riktigt frisk och
kry?
--- Ja bevars.
--- Schurotschka, ---
ropade plötsligt
Marfa Timofejevna,
--- gå och säg till
Lisaveta
Michajlovna... det
vill säga... nej,
fråga henne... Hon
är ju der nere?
--- Ja.
--- Fråga henne då, hvar
hon har lagt min
bok... Det har hon
nog reda på.
--- Ja, det ska' jag
göra, --- svarade
Schurotschka och sprang
ut.
Gumman började åter leta
öfveralt i rummet och
drog ut alla lådorna i
sin byrå. Lavretski satt
stilla och orörlig på sin
stol.
Plötsligt hördes lätta
steg i trappan, och ett
ögonblick derefter trädde
Lisa in i rummet.
Lavretski steg upp och
helsade tyst och
vördnadsfullt. Lisa blef
stående vid dörren.
--- Lisa... hör du, Lisa
lilla, --- började
Marfa Timofejevna
ifrigt, --- hvar har
du gjort af min lilla
bok?... hvar har du
lagt den nå'nstans?
--- Hvad för en bok, tant
lilla?
--- Ack, min lilla bok,
vet jag!... För
resten var det inte
min mening, att kalla
opp dig hit... Nå
ja, det är
detsamma... Hvad gör
ni der nere för
något?... Och så har
Fedor Ivanitsch
kommit hit, ser du...
Men hur är det med
ditt hufvud?
--- Åh, det är ingenting,
tant lilla!
--- Ingenting! Så säger
du alltid... Nå,
hvad har ni för er
der nere?... Musik
igen, förmodligen.
--- Nej, de spela kort.
--- Ja, hon kan ju
allting...
Schurotschka du, jag
ser nog på dig, att
du gerna vill springa
ut i trädgården och
leka. Gå med dig,
då!
--- Men nej, Marfa
Timofejevna...
--- Räsonnera inte bara,
utan gå din väg!
Nastasja Karpovna är
ensam i trädgården,
gå och sök upp henne,
men aktning och
vördnad för
ålderdomen, kom ihåg
det!
Schurotschka gick.
--- Hvar i all verlden är
min mössa då! ---
fortfor Marfa
Timofejevna, --- hvar
har den kunnat ta
vägen också!
--- Låt mig leta reda på
den, --- sade Lisa.
--- Nej, sitt stilla du,
ännu ha inte fötterna
fallit af mig... Den
måste väl ligga inne
i sängkammar'n då?
Med en hastig sidoblick
på Lavretski gick Marfa
Timofejevna in i rummet
bredvid. Hon hade först
lemnat dörren öppen efter
sig, men kom tillbaka och
stängde den.
Lisa lutade sig tillbaka
mot stolskarmen och dolde
ansiktet i händerna.
Lavretski satt stilla på
sin plats.
--- Det var då så, vi
skulle återse hvarandra,
--- sade han slutligen.
Lisa tog händerna från
ansigtet.
--- Ja, --- sade hon
doft, --- vi blefvo snart
straffade.
--- Straffade? ---
upprepade Lavretski.
--- ...Hvarför skulle
då ni straffas?
Lisa lyfte sina ögon mot
honom. De uttryckte
ingen sorg eller oro, de
tycktes blott vara mindre
och mattare. Hennes
ansigte var blekt, och de
halföppna läpparne hade
också bleknat.
Lavretskis hjärta skälfde
af innerligt deltagande
och kärlek.
--- Ni skref till mig,
att alt är slut, ---
hviskade han, --- ja,
alt är slut, innan
det började.
--- Vi måste glömma alt
detta, --- sade Lisa
stilla och
allvarsamt, --- jag
är glad att ni kom...
Jag hade tänkt
skrifva till er, men
det är bättre som det
nu är... Men vi
måste skynda oss och
taga vara på dessa få
ögonblick... Det
återstår oss bägge
att uppfylla vår
pligt... Ni, Fedor
Ivanitsch, måste
försona er med er
hustru... Tänk
derpå... ni skall
icke kunna vägra mig
det.
--- Lisa!
--- Jag ber er derom...
Endast derigenom
kunna vi
godtgöra... det som
varit.
--- Lisa!... för Guds
skull, Lisa, ni
fordrar det omöjliga.
Jag är färdig att
göra alt hvad ni
befaller, men att nu
försona mig med
henne!... Jag har
gått in på alt, glömt
alt... men jag kan
dock icke förmå mitt
hjärta att... Nej,
haf medlidande med
mig, Lisa, det vore
verkligen grymt att
tvinga mig dertill.
--- Jag fordrar icke
häller af er
det... hvarom ni nu
talar. Lef icke
tillsammans med
henne, om ni icke kan
det, men försona er
med henne, ---
svarade Lisa och
dolde ansigtet i
händerna. --- Tänk
på er lilla
dotter!... Och gör
det för min skull!
--- Nåväl, --- sade
Lavretski med
ansträngning, --- må
så vara, jag skall
göra, hvad ni ber mig
om... dermed vore då
min pligt uppfyld...
Men ni... hvari
består er pligt?
--- Det vet jag nog.
Lavretski sprang upp.
--- Tänker ni gifta er
med Panschin? --- frågade
han.
Ett knapt märkbart leende
flög öfver Lisas läppar.
--- Nej visst inte, ---
sade hon.
--- Ack, Lisa, Lisa! ---
utropade Lavretski,
--- hur lyckliga hade
vi icke kunnat vara!
Lisa såg på honom med en
stilla, allvarlig blick.
--- Ni ser nu sjelf,
Fedor Ivanitsch, att
vår lycka icke beror
af oss sjelfva, utan
af Gud.
--- Ja, derför att ni...
Dörren till rummet
bredvid gick hastigt upp,
och Marfa Timofejevna
trädde in med mössan i
hand.
--- Jag hade svårt att få
reda på den, --- sade
hon och stälde sig
mellan Lavretski och
Lisa, --- jag hade
sjelf förlagt den.
Der ser man, hvad det
är att bli
gammal... ett riktigt
elände!... Men, för
resten, så är det
inte en bit bättre
att vara ung!... Nå,
far du sjelf med till
Lavriki med din fru?
--- tillade hon,
vändande sig till
Lavretski.
--- Med henne till
Lavriki?... Ja, jag
vet inte, --- sade
han efter ett
ögonblicks tystnad.
--- Går du inte dit ned?
--- I dag?... Nej.
--- Jaså... ja, det
förstår du bäst
sjelf, men du, Lisa,
tror jag nog, måste
gå ned nu!... O,
himmel, jag har ju
glömt att ge mat åt
min domherre!...
Vänta ett ögonblick,
jag ska' genast...
Och Marfa Timofejevna
skyndade ut, utan att
sätta på sig mössan.
Lavretski gick hastigt
fram till Lisa.
--- Lisa, --- sade han
med bedjande röst,
--- vi skiljas nu för
alltid... hjärtat
vill brista i mitt
bröst... Ge mig er
hand till afsked.
Lisa lyfte sitt hufvud.
Hennes matta, nästan
slocknade blick hvilade
på honom.
--- Nej, --- sade hon
stilla och drog
tillbaka sin redan
framsträckta hand,
--- nej, Lavretski
--- (det var första
gången, hon kallade
honom så) --- jag kan
inte räcka er min
hand... Hvartill
skulle det
gagna?... ja, jag
älskar er, ---
tillade hon med
ansträngning, --- men
nej... jag kan inte.
Hon förde näsduken till
sina läppar.
--- Gif mig åtminstone
denna näsduk...
Dörren knarrade.
Näsduken gled ned utmed
Lisas knän. Lavretski
uppfångade den, innan den
nått golfvet, gömde den
hastigt i fickan, och då
han vände sig om, mötte
han Marfa Timofejevnas
blick.
--- Lisotschka, jag
tyckte din mor ropade
dig, --- sade den gamla.
Lisa steg genast upp och
gick.
Marfa Timofejevna satte
sig åter i sitt hörn.
Lavretski gick fram för
att taga afsked af henne.
--- Fedja! --- sade hon
plötsligt.
--- Hvad är det, tant
lilla?
--- Är du en hederlig
karl?
--- Hvad menar ni?
--- Jag frågar dig, om du
är en hederlig karl?
--- Ja, det hoppas jag.
--- Hm... Gif mig då
ditt hedersord på, att du
är en hederlig karl.
--- Ja, gerna... Men
hvarför det?
--- Jag vet nog hvarför.
Och äfven du, min
gosse, om du tänker
efter lite' grand, så
är du nog inte så
dum, att du inte
begriper, hvarför jag
frågar dig, om du är
en hederlig karl...
Men, adjö med dig nu,
lille far, och tack
för besöket... Kom
ihåg att du gifvit
mig ditt hedersord,
Fedja, och ge mig nu
en kyss... Ack, min
gosse, jag vet nog,
att det är svårt för
dig, men det är inte
lätt för andra
häller... Ja, det
fans en tid, då jag
brukade afundas
flugorna, »de der ha
då ett fritt och
sorglöst lif«, tänkte
jag, men så hörde jag
en natt, hur en fluga
sjöng sin klagovisa
mellan klorna på en
spindel, »nej«,
tänkte jag, »äfven de
hotas af olyckor!«...
Ja, hvad kan man göra
vid alt detta,
Fedja?... Men kom i
alla händelser ihåg
ditt hedersord och gå
nu!
Lavretski gick samma väg,
som han kommit, öfver
köksförstugan, och var
redan framme vid porten
åt gatan, då en betjent
hann upp honom.
--- Marja Dmitrievna
anhåller, att ni
behagade stiga in
till henne, ---
anmälde han för
Lavretski.
--- Säg henne, min vän,
att jag inte har tid
nu för ögonblicket,
--- svarade
Lavretski.
--- Hennes nåd anhåller
enträget derom, ---
fortfor betjenten,
--- och har befalt
mig nämna, att hennes
nåd nu är ensam.
--- Ha de främmande
farit? --- frågade
Lavretski.
--- Ja visst, --- svarade
betjenten med ett bredt
leende.
Lavretski ryckte på
axlarne och följde honom
in.
------------------------------------------------------------------------
XLIII.
Marja Dmitrievna satt
ensam i sitt kabinett i
en stor, voltairiansk
länstol och luktade på
eau-de-cologne. Ett glas
vatten med fleur d'orange
stod på ett bord bredvid
henne. Hon var
synbarligen ängslig och
orolig.
Lavretski trädde in.
--- Ni har önskat se mig,
--- sade han och helsade
kallt.
--- Ja, --- svarade Marja
Dmitrievna och drack
litet vatten, jag
fick veta, att ni
gått direkte upp till
min faster, och jag
har bedt er vara god
och stiga in till
mig, derför att jag
önskar tala med er om
en mycket vigtig
sak... Men var god
och sitt ned.
Marja Dmitrievna hemtade
andan och drack ånyo en
liten klunk ur sitt glas.
--- Ni vet, fortfor hon,
--- att er hustru har
kommit tillbaka.
--- Ja, det har jag mig
bekant, --- svarade
Lavretski kallt.
--- Nå ja... det vill
säga... jag menade,
att hon har kommit
hit till mig, och att
jag tagit emot
henne... och det är i
anledning deraf, som
jag nu vill förklara
mig för er, Fedor
Ivanitsch... Jag
åtnjuter, Gud ske
lof, det kan jag då
säga, allmän aktning,
och jag skulle inte
för någonting i
verlden vilja göra
något, som icke vore
passande... Ehuru
jag nu visserligen
förutsåg, att ni inte
skulle tycka om det,
kunde jag dock icke
besluta mig för att
afvisa henne. Hon är
ju i alla fall slägt
med mig genom er,
Fedor Ivanitsch...
Sätt er i mitt
ställe, hvad hade jag
väl för rättighet att
visa henne bort från
mitt hus?... Medge
det!
--- Ni har gjort er
alldeles onödiga
bekymmer, Marja
Dmitrievna, ---
svarade Lavretski
lugnt. --- Ni har
handlat mycket rätt,
och det kan inte als
falla mig in att vara
ledsen på er derför.
Det har visst inte
varit min mening att
beröfva Varvara
Pavlovna all
möjlighet att besöka
sina vänner och
bekanta, och att jag
i dag inte kom till
er som vanligt,
berodde bara derpå,
att jag inte ville
träffa henne... Det
är altsammans.
--- O, hvad det gläder
mig att höra er tala
så, Fedor Ivanitsch,
--- utropade Marja
Dmitrievna, --- ehuru
jag visserligen inte
häller väntade mig
något annat af en man
med edra ädla
känslor. Men att jag
är orolig och
bekymrad, det är väl
inte underligt
häller, jag är ju
qvinna och mor. Och
er maka... jag kan
visserligen inte, det
har jag redan sagt
henne, upphäfva mig
till skiljedomare
mellan er och
henne... men hon är
en så älskvärd
varelse, att hon inte
kan annat än göra sig
omtyckt af alla.
Lavretski log och lekte
med sin hatt.
--- Och hvad jag nu
egentligen ville säga
er, Fedor Ivanitsch,
--- fortfor Marja
Dmitrievna och makade
sin stol litet
närmare hans, --- ni
skulle bara sett, hur
blygsamt och
anspråkslöst hon
uppförde sig, hvilken
takt och
aktningsfullhet i
hela hennes sätt!
Det var verkligen
rörande att se, vet
ni... Och om ni hade
hört, hur hon talar
om er!... »Jag har
svårt förbrutit mig
emot honom«, säger
hon... »Jag har inte
förstått att
uppskatta honom, det
är inte en menniska,
det är en engel af
godhet«, säger hon...
Ja, det är verkligen
sant, just så sa'
hon: »en engel«...
Och hennes ånger var
sådan, att... ja, jag
har, vid Gud, aldrig
sett en sådan ånger!
--- Men tillåt mig bara
att göra en enda
fråga, Marja
Dmitrievna, --- sade
Lavretski, --- jag
har hört, att hon
sjöng här hos er i
går, sjöng hon då
midt under sin djupa
ånger, eller hur?
--- Ack, ni borde riktigt
skämmas att tala så!
Hon sjöng och spelade
blott för att göra
mig ett nöje, derför
att jag enträget bad
henne derom och nära
nog befalde henne...
Jag såg, att sorg och
ånger låg så tungt på
hennes hjärta, och
tänkte just: »hur
skall jag kunna
förströ henne litet«,
då jag hörde, att hon
hade en så
utomordentlig
musikalisk talang...
Jag försäkrar er,
Fedor Ivanitsch, hon
är alldeles nedtryckt
af ånger och sorg,
fråga bara Sergej
Petrovitsch... En
förkrossad qvinna,
tout-à-fait, var
öfvertygad om det!
Lavretski ryckte på
axlarne.
--- Och hvilken liten
engel, ni har se'n, i
er lilla Adotschka!
Ett förtjusande barn!
Så söt och så
förståndig! Och hur
hon talar franska,
och hon förstår
ryska, hon kallade
mig »lilla tant«.
Och vet ni, hon är
inte als blyg, som
nästan alla barn äro
vid hennes år, nej
inte det minsta. Och
hon är så lik er,
Fedor Ivanitsch, att
det är riktigt
förvånande... Ögon,
ögonbryn,
allting... alldeles
ni sjelf, som ni går
och står. I
allmänhet tycker jag
just inte om små
barn, det tillstår
jag, men jag är
alldeles betagen i er
lilla dotter.
--- Marja Dmitrievna, ---
yttrade plötsligt
Lavretski, --- tillåt
mig att fråga er,
hvarför ni egentligen
säger mig alt det
här?
--- Hvarför? --- Marja
Dmitrievna luktade
åter på sin
eau-de-cologne och
smuttade på sitt
orangevatten. ---
Jag säger er alt
detta, Fedor
Ivanitsch, derför
att... jag är en nära
slägting till
er... derför att jag
hyser ett varmt
deltagande för er och
vet, att ni har det
bästa hjärta... Hör
mig, mon cousin, jag
är i alla fall en
qvinna med
verldserfarenhet, och
brukar inte prata i
vädret... Förlåt
henne, förlåt er
hustru, Fedor
Ivanitsch! --- Marja
Dmitrievnas ögon
fyldes af tårar. ---
Betänk hennes ungdom,
oerfarenhet
och... måhända äfven
dåligt exempel... hon
hade ej en sådan mor,
som kunnat leda henne
på den rätta vägen.
Förlåt henne, Fedor
Ivanitsch, hon har
redan blifvit
tillräckligt straffad
för sitt felsteg.
Tårarne runno utför Marja
Dmitrievnas kinder. Hon
aftorkade dem icke, hon
tyckte om att gråta.
Lavretski satt som på
glödande kol. »Min Gud«,
tänkte han, »hvilken
tortyr, hvilken dag det
har varit för mig i dag!«
--- Ni svarar icke, ---
började Marja
Dmitrievna på nytt.
--- Hur skall jag
förstå er tystnad?
Skulle ni verkligen
kunna vara så grym?
Nej, jag kan icke tro
det. Jag känner på
mig, att mina ord
hafva öfvertygat och
rört er... Fedor
Ivanitsch, Gud skall
belöna er för er
godhet, och mottag nu
ur mina händer er
hustru...
Ofrivilligt reste sig
Lavretski upp från
stolen.
Marja Dmitrievna, som
också hade stigit upp och
hastigt skyndat bort
bakom en skärm, kom nu
fram derifrån, ledande
Varvara Pavlovna vid
handen.
Blek, halfdöd, med
nedslagna ögon tycktes
hon hafva uppgifvit all
egen tanke, all egen
vilja, och helt och
hållet öfverlemnat sig i
Marja Dmitrievnas händer.
Utom sig af häpnad tog
Lavretski ett steg
tillbaka.
--- Ni har varit här! ---
utropade han.
--- Skyll inte på henne,
--- inföll Marja
Dmitrievna hastigt,
--- hon ville inte på
något vilkor stanna
qvar, men jag befalde
henne att stanna, och
det var jag, som
tvang henne att taga
plats bakom skärmen.
Hon försäkrade mig,
att det skulle blott
göra er ännu mer
förbittrad, men jag
brydde mig inte ens
om att höra på hennes
invändningar. Jag
känner er bättre.
Tag då ur mina händer er
hustru åter!... Gå,
Varja, frukta icke, fall
på knä för din man, ---
hon drog henne fram vid
handen, --- och min
välsignelse...
--- Nej, håll, Marja
Dmitrievna, nu går
det verkligen för
långt, --- sade
Lavretski med dof,
men af vrede
skälfvande röst. ---
Ni tycker förmodligen
mycket om
sentimentala scener,
--- (och deri misstog
sig Lavretski icke,
Marja Dmitrievna hade
ända sedan sin
pensionstid närt en
riktig passion för
alt teatraliskt) ---
de kunna roa er, men
det kan hända, att
andra lida deraf.
För öfrigt är det
icke med er, jag nu
vill tala. I det här
teatraliska upptåget
är det inte ni, som
är hufvudpersonen.
Men hvad önskar ni af
mig, min fru? ---
tillade han och vände
sig till sin hustru.
--- Har jag inte
gjort för er alt hvad
jag kunnat? Svara
mig icke, att det
inte är ni, som stält
till det här mötet,
jag skulle icke tro
er, och ni vet, att
jag icke kan tro er.
Hvad vill ni då? Ni
är klok och
beräknande, och gör
ingenting utan en
bestämd afsigt. Ni
måste dock inse, att
jag omöjligen förmår
lefva tillsammans med
er som förr, icke
derför att jag är ond
på er, utan derför,
att jag blifvit en
annan menniska. Jag
sade er alt detta
redan andra dagen
efter er återkomst,
och då medgaf ni det
sjelf inom er. Men
jag förstår... ni
önskar återvinna er
förlorade plats i den
allmänna opinionen,
och dertill är det
för litet att ni bor
på min egendom, ni
önskar också lefva
med mig under samma
tak, är det icke så?
--- Jag önskar blott, att
ni förlåter mig, ---
sade Varvara
Pavlovna, utan att
lyfta ögonen från
golfvet.
--- Hon önskar, att ni
förlåter henne, ---
upprepade Marja
Dmitrievna.
--- Och icke för min egen
skull, utan för Adas,
--- hviskade Varvara
Pavlovna.
--- Icke för hennes egen
skull, utan för ert
barns, er lilla Adas
skull, upprepade
Marja Dmitrievna.
--- Mycket vackert!...
Det är altså det ni
vill? --- tillade
Lavretski efter en
stund med synbar
ansträngning, ---
nåväl, må det vara
så.
Varvara Pavlovna kastade
en hastig blick på honom,
och Marja Dmitrievna
utropade:
--- Nå, Gud vare tack och
lof!
Derpå fattade hon åter
Varvara Pavlovna vid
handen.
--- Fedor Ivanitsch,
mottag då ur mina händer,
--- började hon ånyo.
--- Nej, vänta, säger jag
er, --- afbröt henne
Lavretski. --- Jag
samtycker att lefva
tillsammans med er,
Varvara Pavlovna, ---
fortfor han, --- det
vill säga, jag skulle
följa med er till
Lavriki och bo der
med er, så länge jag
förmår uthärda det.
Derefter reser jag
bort och kommer sedan
då och då att göra
ett besök på Lavriki.
Ni ser, jag vill inte
bedraga er, men
fordra häller
ingenting mer af mig.
Ni skulle nog sjelf
brista ut i skratt,
om jag för att
uppfylla vår ärade
slägtings önskan
tryckte er till mitt
bröst och började
försäkra er, att det
förflutna aldrig
funnits till, att det
fälda trädet åter
började knoppas och
blomstra. Men jag
ser, att jag måste ge
vika. Ni fattar nog
det ordet annorlunda,
men det är detsamma.
Jag upprepar ännu en
gång, jag skall lefva
tillsammans med
er... eller, nej, det
kan jag icke
lofva... men jag
skall se er och
träffa er och ånyo
anse er som min
hustru.
--- Ge henne åtminstone
handen på det, ---
inföll Marja
Dmitrievna, hvars
tårar för länge sedan
torkat.
--- Jag har ännu aldrig
bedragit Varvara
Pavlovna, --- svarade
Lavretski kallt, ---
och hon tror på mig
utan alla
handtryckningar. Jag
skall föra henne till
Lavriki, men kom i
håg, Varvara
Pavlovna, --- tillade
han med tonvigt, ---
att vår
öfverenskommelse
skall anses bruten i
samma stund, ni reser
derifrån. Och tillåt
mig nu att aflägsna
mig.
Han bugade sig kallt för
de bägge damerna och
lemnade hastigt rummet.
--- Tar ni inte henne med
er? --- skrek Marja
Dmitrievna efter honom.
--- Låt honom vara! ---
hviskade Varvara
Pavlovna till henne
och började derefter
omfamna och tacka
henne, kysste hennes
händer och kallade
henne sin räddande
engel.
Marja Dmitrievna mottog
hennes smekningar och
tacksamhetsbetygelser som
en skyldig gärd, men i
sitt inre var hon icke
nöjd med vare sig
Lavretski, Varvara
Pavlovna eller hela den
af henne sjelf anordnade
scenen. Det hade varit
altför litet
känslofullhet öfver det
hela. Och Varvara
Pavlovna borde
ovilkorligen enligt
hennes tanke ha kastat
sig till sin mans fötter.
--- Hur kom det sig, att
ni inte förstod mig?
--- sade hon. ---
Jag sade ju er så
tydligt: »fall på
knä!«.
--- Det var bättre, som
det nu gick, älskade
tant. Oroa er inte,
alt är nu bra, ---
försäkrade Varvara
Pavlovna.
--- Nå ja, må så vara...
Men han är kall som
en is, --- anmärkte
Marja Dmitrievna.
--- Det är sant, ni
grät inte, men jag
utgöt ju en ström af
tårar för hans
skull... Han vill
stänga in er på
Lavriki... Och inte
häller hit till mig
skulle ni kunna
fara?... Ja, alla
män äro känslolösa
varelser, --- sade
hon och skakade
tankfullt på
hufvudet.
--- Men så mycket bättre
förstå qvinnorna att
sätta värde på godhet
och själsstorhet, ---
sade Varvara
Pavlovna, och sakta
sjunkande ned på knä
framför Marja
Dmitrievna, omslöt
hon med sina armar
hennes fylliga
gestalt och tryckte
sitt ansigte mot
hennes knän. Detta
ansigte log i all
hemlighet, men Marja
Dmitrievnas tårar
började åter rinna.
*
* *
Då Lavretski kom hem,
stängde han in sig i sin
kammartjenares rum,
kastade sig ned på soffan
och blef liggande så ända
till morgonen.
------------------------------------------------------------------------
XLIV.
Följande dag var en
söndag. Ljudet af
klockringningen till
ottesången väckte icke
Lavretski, --- han hade
icke på hela natten fått
en blund i ögonen, ---
men påminde honom om en
annan söndag, då han på
Lisas önskan hade gått i
kyrkan.
Han steg hastigt upp. En
hemlig röst sade honom,
att han äfven i dag
skulle finna henne der.
Sakta lemnade han rummet,
gaf betjeningen
befallning att underrätta
Varvara Pavlovna, som
ännu sof, att han skulle
återkomma till middagen,
och begaf sig med raska
steg dit kyrkklockornas
vemodiga toner kallade
honom.
Han kom tidigt. Det var
nästan ingen menniska i
kyrkan. Klockaren i
koret läste
morgonbönerna. Hans röst
klingade afmätt och
entonigt, än dof, än
gäll, och stundom
afbruten af hostningar.
Lavretski tog plats nära
ingången.
De gudfruktige kommo en
och en, stannade vid
ingången, korsade sig och
bugade sig djupt åt alla
sidor. En gammal,
skröplig gumma i en
liten, urblekt kappa med
kapuschong föll på knä
helt nära Lavretski och
bad ifrigt. Hennes gula,
rynkiga, tandlösa ansigte
uttryckte djup andakt och
ruelse. Hennes röda ögon
voro oafvändt riktade
uppåt mot ikonostasens
helgonbilder och hennes
knotiga hand kom
oupphörligt fram under
kappan och gjorde ett
stort, långsamt
korstecken.
En bonde med stort,
tjockt skägg och dystert
ansigte, rufsig och
ruskig till sitt yttre,
trädde in i kyrkan,
kastade sig genast ned på
bägge knäna, och under
täta korstecken böjde han
oupphörligt ned ansigtet
mot golfvet, hvarvid han
för hvarje gång kastade
hufvudet tillbaka med
besynnerliga ristningar.
I hans ansigte och alla
hans rörelser uttalade
sig en så bitter sorg,
att Lavretski ej kunde
låta bli att gå fram och
fråga, hvad som fattades
honom.
Skyggt och buttert vek
bonden undan och såg på
honom.
--- Min son har dött, ---
sade han hastigt och
fortsatte sina
knäfall med pannan
mot golfvet.
»Hvad skulle väl för dem
kunna ersätta kyrkans
tröst?« tänkte Lavretski
och försökte sjelf att
bedja. Men hans hjärta
hade blifvit trögt och
hårdt, och tankarne voro
långt borta. Han väntade
ständigt på Lisa, men
Lisa kom icke.
Kyrkan började småningom
fyllas af tillströmmande
skaror, men Lisa var icke
bland dem.
Ottesångsgudstjensten
började, diakonen läste
dagens evangelium, och
klockorna ringde til
altartjensten. Lavretski
gick några steg fram i
kyrkan och fick plötsligt
syn på Lisa, som knäböjde
i en vrå framme vid
koret, utan att röra sig
och utan att se sig om.
Hon hade kommit tidigare
än han till kyrkan, men
han hade icke kunnat se
henne, der hon gömt sig
undan i en vrå mellan
väggen och koret.
Lavretski tog icke sina
ögon ifrån henne, så
länge gudstjensten
varade. Nu kunde han
bedja, men blott så, att
han i bönen tog afsked af
henne.
Folket började skingra
sig, men hon lemnade icke
sin plats, alldeles som
om hon väntat på att
Lavretski skulle aflägsna
sig. Ändtligen gjorde
hon det sista korstecknet
och gick, utan att vända
sig om, åtföljd af en
tjenarinna.
Lavretski följde efter
henne ur kyrkan, men
utkommen på gatan
skyndade han fatt henne.
Hon gick mycket fort med
hufvudet litet
framåtlutadt och floret
nedfäldt öfver ansigtet.
--- God morgon, Lisaveta
Michajlovna, --- sade
han högt och med
tillkämpad ledighet,
--- tillåter ni, att
jag följer er?
Hon svarade icke, och han
fortfor att gå bredvid
henne.
--- Är ni nöjd med mig?
--- frågade han med
sänkt röst. --- Jag
förmodar ni vet, hvad
som tilldrog sig i
går i er mors
kabinett.
--- Ja, ja, --- svarade
hon hastigt och
hviskande, --- det
var rätt gjordt af
er.
Hon påskyndade ännu mera
sina steg.
--- Och ni är nöjd med
mig? --- frågade han ännu
en gång.
Lisa böjde blott sakta på
hufvudet till svar.
De gingo en stund tysta
vid hvarandras sida.
--- Fedor Ivanitsch, ---
började hon med lugn
men svag stämma, ---
jag vill be er om
något... Kom icke
mer till oss, utan
res så fort som
möjligt... Vi kunna
sedan återse
hvarandra... någon
gång, om ett år...
Men nu, gör mig till
viljes... uppfyll min
bön, för Guds skull!
--- Jag vill lyda er i
alt, Lisaveta
Michajlovna... Men
måste vi så skiljas
från hvarandra?...
Vill ni verkligen
icke säga mig ett
enda litet ord?
--- Fedor Ivanitsch, ni
går nu här vid min
sida, och ändå är ni
nu för mig så långt,
långt borta... Och
inte ni allena,
utan...
--- Tala ut, jag ber er,
--- utropade Lavretski,
--- hvad menar ni?
--- Ni skall måhända få
höra det... men hvad
som än må hända, så
glöm... ack nej, glöm
mig inte... tänk på
mig...
--- Jag skulle kunna
glömma er!...
--- Nog, --- afbröt honom
Lisa, --- farväl, och
följ mig icke.
--- Lisa!...
--- Farväl, farväl! ---
upprepade hon, drog
floret ännu lägre ned
och skyndade bort
ifrån honom.
Lavretski såg länge efter
henne och gick med
nedsänkt hufvud samma väg
tillbaka, då han helt
hastigt stötte ihop med
Lemm, som också gick med
hatten nedtryckt i pannan
och stirrade på marken.
Tigande sågo de på
hvarandra.
--- Nå, hvad säger ni?
--- frågade slutligen
Lavretski.
--- Hvad jag säger? ---
svarade Lemm buttert,
--- jag säger
ingenting als...
Alles ist todt und
wir sind todt... Er
väg tar ju här af åt
höger?
--- Ja.
--- Och min åt venster.
Adjö!
*
* *
Följande morgon reste
Fedor Ivanitsch med sin
hustru till Lavriki. Hon
for förut med Ada och
Justine i en kalesch, han
bakefter i en tarantass.
Under hela vägen stod den
lilla förtjusande flickan
och såg ut genom
vagnsfönstret. Allting
väckte hennes förvåning,
bönderna, bondqvinnorna,
brunnarne, oxoken,
koskällorna och mängden
af sädeskråkor, och
Justine delade hennes
förundran.
Varvara Pavlovna
skrattade åt deras
anmärkningar och utrop.
Hon var vid mycket godt
lynne. Före afresan från
Orel hade hon haft en
förklaring med sin man.
--- Jag förstår nog, i
hvad belägenhet ni
befinner er, --- hade
hon sagt till honom,
och af uttrycket i
hennes ögon kunde han
förstå, att hon
verkligen såg
fullkomligt klart i
denna sak, --- men
den rättvisan måste
ni göra mig, att det
icke är svårt att
lefva med mig. Jag
ärnar icke tränga mig
på er eller på något
sätt gå er i vägen.
Jag ville betrygga
Adas framtid,
någonting vidare
behöfver jag icke.
--- Ja, ni har vunnit
alla era afsigter, ---
svarade Fedor Ivanitsch.
--- Nu längtar jag blott
efter en enda sak,
att för alltid få
draga mig undan från
det tomma
verldslifvet,
begrafva mig i
ensamheten och der
ständigt minnas edra
välgerningar.
--- Nej, nog nu! ---
afbröt han henne.
--- Och jag skall alltid
veta att respektera
ert oberoende och ert
lugn, --- slutade hon
sin väl inlärda fras.
Lavretski bugade sig
djupt för henne. Varvara
Pavlovna förstod, att
hennes man i alla fall
var tacksam emot henne
för detta löfte.
Framemot aftonen dagen
derpå ankommo de till
Lavriki. En vecka
derefter for Lavretski
till Moskva, sedan han
förut lemnat sin fru en
summa af femtusen rubel,
och dagen efter hans
afresa infann sig herr
Panschin, hvilken Varvara
Pavlovna bedt att icke
glömma bort henne i
hennes ensamhet.
Hon tog emot honom på
bästa sätt, och ända till
långt in på natten
genljödo de höga rummen
och trädgårdens alléer
och bersåer af musik och
sång och muntert
klingande franska.
Tre dagar tillbragte
Panschin på Lavriki som
Varvara Pavlovnas gäst,
och då han vid afskedet
varmt tryckte hennes
förtjusande, små händer,
lofvade han att snart
komma tillbaka... och han
höll sitt löfte.
------------------------------------------------------------------------
XLV.
Lisa hade ett särskildt
litet rum i öfre våningen
af sin mors hus, ljust
och nätt med hvitt
sängtäcke, blomkrukor i
hörnen och framför
fönstren, ett litet
skrifbord, en hylla med
böcker och ett krucifix
på väggen. Detta rum
kallades för
»barnkammaren«, och der
hade Lisa första gången
sett dagens ljus.
Då hon kommit tillbaka
från kyrkan, der hon
träffat Lavretski,
började hon mera
omsorgsfullt än vanligt
ordna alt i sitt rum,
torkade bort dammet
öfveralt, bläddrade
igenom alla sina
skrifhäften,
anteckningsböcker och
bref från väninnor och
knöt ihop dem med band,
stängde alla sina lådor,
vattnade krukorna och
smekte särskildt hvarje
utsprucken blomma. Alt
detta gjorde hon utan
brådska och buller med
ett egendomligt, vekt
uttryck af kärleksfull
omsorg öfver hela sin
varelse. Slutligen
stälde hon sig midt i
rummet, såg sig länge
omkring och gick sedan
fram till bordet, öfver
hvilket krucifixet
hängde, sjönk ned på knä,
lutade hufvudet mot de
hårdt sammanknäppta
händerna, och förblef
liggande så, stilla och
orörlig.
Marfa Timofejevna kom in
och fann henne i denna
ställning. Lisa märkte
icke hennes ankomst. Den
gamla gick ut igen på
tåspetsarne och hostade
några gånger bakom
dörren.
Lisa reste sig hastigt
upp och torkade sina
ögon, som glänste af
klara tårar.
--- Du har åter igen
städat din lilla
cell, ser jag, ---
sade Marfa
Timofejevna och böjde
sig djupt ned öfver
en liten kruka med en
nyutslagen ros. ---
Så skönt den doftar!
Lisa såg tankfullt på sin
tant.
--- Hvilket ord ni
uttalade nyss! --- sade
hon sakta.
--- Hvilket ord? Hvad
för ett ord? ---
inföll den gamla
häftigt. --- Hvad
menar du? Det är
förfärligt det här,
--- fortfor hon,
kastande mössan ifrån
sig och sättande sig
på Lisas säng, ---
det är mer än jag kan
uthärda. Det är nu
fjärde dagen i dag,
som jag liksom
vandrar på glödande
kol. Jag förmår inte
längre låtsas, som om
jag ingenting märkte.
Jag kan inte se
längre, hur du
bleknar och vissnar,
jag kan det inte, jag
kan det inte...
--- Men hvad är det då,
tant lilla, --- sade
Lisa, --- mig fattas
ju ingenting.
--- Ingenting! ---
utropade Marfa
Timofejevna, --- det
kan du säga åt andra,
men inte åt mig...
Ingenting! Och hvem
var det, som nyss låg
på knä framför sitt
krucifix, hvem är
det, hvars ögonhår
ännu äro fuktiga af
tårar?... Ingenting!
Ja, se då på dig
sjelf, hvad har du
gjort med ditt
ansigte, dina
ögon?...
Ingenting!... liksom
om jag inte skulle
veta altsammans.
--- Det går nog öfver,
tant lilla, bara jag får
litet tid på mig.
--- Går öfver?... och
när? Herre min Gud
och Skapare, är du
verkligen så kär i
honom? Men han är ju
en gammal karl, kära
Lisa... Nå, jag
nekar inte, att han
är en god och
hederlig menniska,
han bits inte, men
det är väl inte något
märkvärdigt, vi äro
ju alla goda och
hederliga
menniskor... Ännu
går solen upp hvar
dag, och lika bra som
han fins det många
att välja på.
--- Jag försäkrar er, det
går snart öfver, det
är redan förbi
altsammans.
--- Hör på hvad jag säger
dig, Lisotschka, ---
sade Marfa
Timofejevna, i det
hon tog Lisa bredvid
sig på sängen och
började ordna hennes
hår och släta ut
hennes halsduk. ---
Det är bara nu i
första hettan, som du
tycker, att din sorg
är oläklig! Ack,
mitt barn, det är
bara mot döden, som
det inte fins någon
bot. Säg du bara
till dig sjelf: »Jag
vill inte ge efter!«
och du ska' sjelf få
se, att du kan göra
underverk, och hur
fort och väl det
skall gå öfver...
Haf bara litet
tålamod!
--- Det är redan öfver,
snälla tant, ---
svarade Lisa, --- det
är förbi altsammans.
--- Förbi! På hvad sätt
förbi? Din näsa
börjar till och med
bli spetsig, och ändå
säger du: »förbi!«...
Jo, vackert förbi!
--- Jo, lilla tant, det
är förbi, om ni bara
vill hjelpa mig
litet, --- sade Lisa
med plötslig
liflighet och slog
sina armar om Marfa
Timofejevnas hals.
--- Kära, snälla
tant, var mig en vän
och hjelp mig!...
Blif inte ledsen på
mig... förstå mig!
--- Hvad är det då du
vill, min älskling?
Jag ber dig, skräm
mig inte... Se inte
på mig så der, för då
börjar jag genast att
gråta, utan säg fort,
hvad är det!
--- Jag... jag
vill... --- Lisa
gömde sitt ansigte
vid sin gamla
väninnas bröst. ---
Jag vill gå i
kloster, --- hviskade
hon knapt hörbart.
Gumman ordentligen
hoppade till på sängen.
--- Gör korstecknet,
barn! Besinna dig,
besinna dig,
Lisotschka!... Ack,
hur är det med dig,
Gud vare oss nådig!
--- stammade hon
upprörd. --- Lägg
dig här och sof
litet, min dufva, alt
det der kommer af
sömnlöshet, barnet
mitt.
Lisa lyfte upp hufvudet,
och hennes kinder glödde.
--- Nej, tant, tala inte
så, --- sade hon, ---
mitt beslut är
fattadt, i trägen och
allvarlig bön har jag
bedt till Gud om råd
och hjelp, och alt är
nu slut, hela mitt
lif med er alla är
afslutadt. En sådan
pröfning som denna
har icke varit utan
sin afsigt och
mening, och det är
häller icke nu första
gången, som jag tänkt
på att gå i kloster.
Jordisk lycka passar
icke för mig, till
och med då, när jag
hoppades på en sådan
lycka, var mitt
hjärta beklämdt och
sorgset. Jag vet
alt, både mina egna
synder och
andras... och hur
pappa förvärfvade sin
rikedom. Ack, jag
vet altsammans, och
alt detta måste
afbedjas, försonas.
Det gör mig ondt om
er alla, om mamma, om
Lenotschka, men det
kan inte hjelpas.
Jag känner, att
lifvet här icke är
för mig... Jag har
redan tagit afsked af
alt och sagt farväl
till allting här
hemma, som är mig
kärt. Det är något,
som kallar mig bort
härifrån... här
kännes alt så tungt
och svårt, jag vill
för hela mitt lif
begrafva mig i
klostrets ro... Håll
mig icke tillbaka,
afråd mig icke, utan
hjelp mig... ty eljes
måste jag gå ensam...
Marfa Timofejevna
lyssnade med fasa till
hennes ord.
»Hon är sjuk, hon yrar«,
tänkte hon, »man måste
skicka efter en
läkare... men hvilken?
Gedeonofski talade om en
här om dagen och berömde
honom mycket... Han
ljuger alltid, förstås,
men det kan ju hända han
talat sanning den här
gången.«
Men när hon slutligen
måste öfvertyga sig om,
att Lisa icke var sjuk
och icke yrade, när Lisa
på alla hennes böner och
invändningar blott gaf
ett och samma svar, då
blef Marfa Timofejevna på
allvar förskräckt och
förtviflad.
--- Ack, du vet ju inte,
min lilla dufva, ---
sökte hon öfvertala
henne, --- hurdant
lifvet är i klostren.
Man kommer att ge dig
grön linolja att äta,
sätta på dig groft,
förfärligt groft
linne och låta dig gå
barfota på de kalla
golfstenarne. Ack,
du skall inte kunna
härda ut alt detta,
Lisotschka... Och
alla de der idéerna
har du att tacka
Agafja för, det är
hon, som förvändt
synen på dig. Men
hon började dock
annorlunda. Hon njöt
af lifvet, och njöt
det grundligt, innan
hon gick i kloster,
njut du också af ditt
unga lif. Unna
åtminstone mig att dö
i ro, och gör sedan
som du vill... Och
hvem har väl nå'nsin
sett något
dylikt... att för ett
sådant der bockskäggs
skull... Gud förlåte
mig, för ett manfolks
skull gå i
kloster!... Men om
det är dig så tungt
och svårt här, så gör
en vallfärd, anropa
helgonen, låt
förrätta böner och
själamessor, men låt
inte den der fula,
svarta hufvan komma
på ditt lilla vackra
hufvud, min älskade,
min egen lilla
flicka!
Och Marfa Timofejevna
började gråta bittert.
Lisa sökte trösta henne,
aftorkade hennes tårar
och grät sjelf, men
förblef orygglig i sitt
beslut. I sin förtviflan
försökte Maria
Timofejevna att taga sin
tillflykt till den
hotelsen att tala om
altsammans för hennes
mor. Men icke ens detta
hjelpte. Det enda hon
kunde utverka med sina
böner var, att Lisa
samtyckte till att
uppskjuta utförandet af
sin afsigt på ett halft
år.
Men i dess ställe måste
Marfa Timofejevna lofva
att hjelpa henne och söka
utverka Marja Dmitrievnas
samtycke, om icke Lisa
inom sex månader ändrat
sitt beslut.
*
* *
Oaktadt sitt löfte att
för alltid begrafva sig i
ensamheten, reste Varvara
Pavlovna, väl försedd med
penningar, vid vinterns
första inbrott till
Petersburg och hyrde der
en liten, anspråkslös,
men vacker bostad, som
Panschin uppsökt åt
henne. Denne, som redan
förut lemnat Orelska
guvernementet, hade under
sista tiden af sin
vistelse i Orel alldeles
förlorat Marja
Dmitrievnas ynnest. Han
hade helt hastigt upphört
att besöka henne och
tillbragte sin mesta tid
på Lavriki. Varvara
Pavlovna hade förstått
att i ordets fulla
bemärkelse göra honom
till sin slaf, ty på
annat sätt kan man icke
uttrycka hennes
oinskränkta och orubbliga
herravälde öfver honom.
Lavretski tillbragte
vintern i Moskva, och
följande våren erhöll han
genom bref från Marfa
Timofejevna underrättelse
om, att Lisa tagit slöjan
i ett
novo-djevitschi-kloster i
en af Rysslands
aflägsnaste trakter.
------------------------------------------------------------------------
Epilog.
Åtta år hafva förflutit
och våren är åter inne...
Men först skola vi säga
några ord om
Michaljevitsch's,
Panschins och madame
Lavretskis öden.
Michaljevitsch hade efter
långvarigt kringflackande
ändtligen funnit sin
rätta kallelse, då han
erhöll plats som
»inspecteur« öfver ett
statens läroverk. Han
var också mycket nöjd med
sin lott, och lärjungarne
afgudade honom, ehuru de
emellanåt drefvo litet
gyckel med honom.
Panschin har tagit flera
betydande steg framåt och
uppåt på embetsmannabanan
och har utsigt på en
generaldirektörs plats.
Han går nu litet krokig,
det är förmodligen
Vladimirordens kors,
buret i mörkrödt band om
halsen, som böjer honom
litet framåt.
Embetsmannen har hos
honom alldeles trängt ut
artisten. Hans ännu
ungdomliga ansigte har
fått en gulaktigt
färgton, håret har
glesnat, han hvarken
sjunger, ritar eller
komponerar mer, men
sysselsätter sig i all
hemlighet med literära
arbeten. Han har
skrifvit en liten komedi,
ett »proverbe« i en akt,
och då nu för tiden alla
författare måste
»producera« någon viss
typ eller något annat
särskildt, så har han
också »producerat« en
kokett, och läser nu sin
komedi under
tysthetslöfte för två
eller tre af sina
qvinliga gynnare och
vänner. I det äkta
ståndet har han ännu icke
inträdt, ehuru många
tillfällen till
förträffliga partier
stått honom till buds,
och dertill har Varvara
Pavlovna varit skulden.
Varvara Pavlovna bor nu
som förr beständigt i
Paris. Fedor Ivanitsch
har med en betydande
summa köpt sig fri från
henne och från
möjligheten af ett nytt,
oväntadt öfverfall. Hon
har åldrats och lagt på
hullet, men är
fortfarande älskvärd och
elegant.
Hvar menniska har sitt
ideal, och äfven Varvara
Pavlovna har funnit sitt
--- i Dumas fils'
dramatiska alster. Hon
besöker beständigt
teatern, när lungsigtiga
och känslofulla
kameliadamer framföras på
scenen, och att kunna
vara en M:me Dosche anser
hon vara höjden af
mensklig sällhet. En
gång förklarade hon till
och med, att hon icke
kunde önska sin dotter
någon bättre lott.
Emellertid bör man
hoppas, att ödet bevarar
mademoiselle Ada från en
dylik sällhet. Af det
lilla rosiga, blomstrande
barnet har nu blifvit en
blek fröken, med svagt
bröst och angripna
nerver.
Antalet af Varvara
Pavlovnas tillbedjare har
minskats, men dock icke
alldeles utsinat. Några
af dem kommer hon
sannolikt att bibehålla
ända till sin död. Den
eldigaste af dem har på
sista tiden varit en viss
herr Sakurdalo
Skubirnikof, en
f. d. gardesofficer,
omkring fyrtio år gammal
och begåfvad med en
kraftig
kroppskonstitution. De
franska gästerna i M:me
Lavretskis salong kalla
honom »le gros taureau de
l'Ukraine«. Varvara
Pavlovna bjuder honom
aldrig på sina eleganta
soaréer, men eljes
åtnjuter han i rikt mått
hennes ynnest.
Så hade åtta år
förflutit, åter hade
våren kommit ned från
himlen till jorden och
log mot menniskorna med
sitt eviga hopp om lycka,
åter hade alt börjat
blomstra, älska och
sjunga under hennes
ljufliga inflytelse.
Staden Orel hade föga
förändrat sig under
loppet af dessa åtta år,
men Marja Dmitrievnas hus
hade liksom föryngrats.
De nyss hvitmålade
väggarne lyste gladt emot
en, och de öppna
fönstrens rutor skimrade
i rödt och guld af
aftonsolens strålar.
Genom dessa fönster
klingade ljudet af glada,
ungdomliga röster och
muntert skratt. Hela
huset tycktes fullt af
öfversvallande lif och
glädje.
Den förra egarinna hade
sedan länge hvilat i
grafven. Marja
Dmitrievna dog två år
efter Lisas inträde i
klostret, och Marfa
Timofejevna öfverlefde
icke länge sin
brorsdotter. De hvila nu
bredvid hvarandra på
Orels kyrkogård. Äfven
Nastasja Karpovna har
gått bort. Under några
års tid gick den trogna
gamla hvarje vecka till
kyrkogården för att bedja
på sin väninnas graf. Så
kom hennes stund, och
hennes ben lades ned till
hvila i den fuktiga
jorden.
Men Marja Dmitrievnas
gård gick dock icke öfver
i främmande händer eller
kom ur familjens ego.
Lenotschka, som nu vuxit
upp till en smärt, vacker
flicka, och hennes
fästman, en blondlockig
husarofficer, vidare
Marja Dmitrievnas son,
som nyss gift sig i
Petersburg och nu på
våren kommit till Orel
med sin unga fru och
hennes syster, en
sextonårig pensionsflicka
med klara ögon och rosiga
kinder, och slutligen
Schurotschka, som också
vuxit upp och blifvit
vacker, --- detta var den
ungdom, som kom väggarne
i Kalitinska huset att
genljuda af skratt och
glam.
Alt i detta hus var nu
förändradt och bragt i
öfverensstämmelse med de
nya invånarnes tycke och
smak. Skägglösa pojkar,
yra och lekfulla gossar
hade trädt i stället för
de gamla, stadiga
tjenarne. Der förut den
feta Roska gravitetiskt
vaggade fram, sprungo nu
två unga hönshundar och
hoppade på bord och
stolar. För stallet hade
anskaffats magra,
kraftiga passgångare,
snabba stånghästar,
eldiga sidohästar och
donska ridhästar.
Timmarne för frukost,
middags- och
aftonmåltiderna voro
alldeles bortblandade,
och det hade enligt
grannarnes uttryck
införts »alldeles nya och
främmande vanor«.
Den afton, hvarom nu är
fråga, sysselsatte sig de
nya innehafvarne af
Kalitinska huset, af
hvilka den äldste,
Lenotschkas fästman, var
tjuguåtta år, med en föga
invecklad, men att döma
efter deras hjärtliga
skratt, mycket rolig lek,
som bestod deri, att de
sprungo och jagade
hvarandra genom alla
rummen. Hundarne sprungo
också med och skälde med
full hals, och
kanariefåglarne i de
framför fönstren hängande
burarne pepo och
qvittrade i kapp, för att
så mycket de förmådde öka
det allmänna larmet.
Just då det muntra stojet
var som mest bedöfvande,
körde en af landsvägens
smuts nedsmord tarantass
fram till porten, och en
resklädd man, som såg ut
att vara omkring
fyrtiofem år, steg ur och
stannade förvånad. Han
stod några ögonblick
stilla och betraktade
huset med uppmärksam
blick, derefter trädde
han in på gården och gick
långsamt uppför trappan
till verandan.
I tamburen mötte han
ingen, men ett ögonblick
derefter flög salsdörren
upp, och Schurotschka kom
utspringande, röd och
varm, och tätt efter
henne följde under
högljudda rop den unga,
glada skaran.
Vid åsynen af en
främmande, obekant person
stannade de alla genast
tysta och förvånade, men
de klara ögonen, som
riktades på honom,
blickade så vänligt, och
de unga, friska ansigtena
logo så öppet och
hjärtligt emot honom.
Marja Dmitrievnas son
gick fram till den
främmande och frågade
artigt hvad han önskade.
--- Jag är Lavretski, ---
sade den främmande.
Ett enhälligt, klingande
jubelrop blef svaret på
hans ord, icke derför att
hela denna ungdomsskara
gladde sig så mycket åt
ankomsten af en aflägsen,
nästan bortglömd
slägting, utan helt
enkelt derför, att den
vid hvarje möjligt
tillfälle ville ge sin
glädje och lefnadslust
tillkänna.
Man omringade genast
Lavretski från alla håll.
Lenotschka, såsom hans
äldsta bekantskap, talade
först om hvem han var,
försäkrade, att hon inom
några ögonblick skulle
ovilkorligen känt igen
honom, och presenterade
sedan för honom hela det
öfriga sällskapet,
hvarvid hon kallade hvar
och en, till och med sin
fästman, vid alla möjliga
tokroligt förkortade
smeknamn.
Hela skaran begaf sig nu
genom matsalen in i
salongen. Tapeterna i
bägge rummen voro nya,
men möblerna desamma som
förut. Lavretski kände
igen pianot och sybågen,
som stod qvar på samma
plats vid fönstret, och
kanske med samma
ofullbordade stickning
som för åtta år sedan.
Man sköt fram åt honom en
beqväm länstol, alla
satte sig aktningsfullt i
ring omkring honom, och
nu började frågor och
svar, utrop och
berättelser aflösa
hvarandra i snabb fart.
--- Vi ha inte sett till
er på så länge, ---
anmärkte Lenotschka
naivt, --- och inte
Varvara Pavlovna
häller.
--- Det är ju naturligt
det, --- föll henne
brodern hastig i
talet. --- Jag tog
ju dig med till
Petersburg, och Fedor
Ivanitsch har bott
hela tiden på landet.
--- Ja, och sedan dess
har ju mamma dött också.
--- Och Marfa Timofejevna
också, --- inföll
Schurotschka.
--- Och Nastasja
Karpovna, --- tillade
Lenotschka, --- och
monsieur Lemm.
--- Nej, är Lemm också
död? --- frågade
Lavretski.
--- Ja, --- svarade den
unge Kalitin, --- han
for härifrån till
Odessa. Det sägs,
att det var någon,
som narrade honom
dit, och der dog han.
--- Vet ni, om han
lemnade efter sig
några kompositioner?
--- frågade
Lavretski.
--- Nej, det vet jag
inte... det skulle jag
knapt tro ändå.
Alla tystnade och sågo på
hvarandra, en skugga af
sorg gick öfver dessa
unga ansigten.
--- Men Matroska lefver,
--- inföll plötsligt
Lenotschka.
--- Och Gedeonofski är
också i lifvet, ---
tillade hennes broder.
Vid ljudet af detta namn
utbrusto alla på en gång
i ett klingande skratt.
--- Ja, han lefver och
ljuger ihop historier
alldeles som förut,
--- sade den unge
Kalitin, --- och
föreställe er, den
der lilla näsperlan,
--- han pekade på sin
svägerska, den lilla
sextonåriga
pensionsflickan, ---
hon tog sig för att i
går afton strö peppar
i hans snusdosa.
--- Och så han nös! ---
utropade Lenotschka,
och åter klingade
samma muntra,
hejdlösa skratt.
--- Från Lisa hafva vi
nyligen haft
underrättelser, ---
sade den unge
Kalitin, och alt blef
genast stilla och
tyst i den unga
kretsen. --- Hon
trifves godt, och
hennes helsa börjar
småningom att repa
sig.
--- Är hon fortfarande i
samma kloster? ---
frågade Lavretski med
ansträngning.
--- Ja.
--- Skrifver hon till er?
--- Nej aldrig... det är
alltid genom
främmande personer,
som vi få några
underrättelser om
henne.
Det uppstod en djup
tystnad, och alla kommo
att tänka på det gamla
ordspråket: »Det går en
engel genom rummet«.
--- Vill ni göra ett
besök i trädgården?
--- frågade Kalitin.
--- Den är nu ganska
vacker, ehuru äfven
under vår tid varit
vanvårdad.
Lavretski gick ut i
trädgården, och det
första, som föll honom i
ögonen, var samma bänk,
på hvilken han en gång
med Lisa tillbragt några
lyckliga, oförgätliga
ögonblick. Den hade med
tiden blifvit mörk och
skranglig, men han kände
dock genast igen den, och
hans själ greps af den
känsla, med hvilken ingen
annan kan jämföras i
ljufhet och bitterhet,
känslan af liflig sorg
öfver försvunnen ungdom
och den lycka, man en
gång njöt.
I sällskap med den unga
skaran gick Lavretski
genom alléerna. Lindarne
hade icke mycket växt och
åldrats under loppet af
dessa åtta år, men deras
skugga hade blifvit
tätare. Alla buskväxter
hade skjutit i höjden och
blifvit frodiga,
särskildt voro
hallonbuskarne höga och
yfviga, hasseln hade
blifvit alldeles
förvildad, och öfveralt
doftade det friskt af
skog och löf, af gräs och
blommor.
--- Här var det en
präktig plats att
leka »fyra hörn« på,
--- skrek Lenotschka,
då man kom fram på en
liten, grön plan,
omgifven af lindar.
--- Vi ä' jämnt fem.
--- Nå, än Fedor
Ivanitsch då, har du
glömt honom? ---
anmärkte hennes bror,
--- eller kanske du
inte räknar dig sjelf
med.
Lenotschka rodnade till.
--- Men kan väl Fedor
Ivanitsch... vid sin
ålder...? --- började
hon tveksamt.
--- Lek ni för all del,
--- inföll Lavretski
hastigt, --- och bry
er inte om mig. Det
är naturligtvis
mycket angenämt för
mig, om jag vet, att
jag inte stör er på
något sätt. Och ni
behöfver verkligen
inte roa mig... Ser
ni, mina unga vänner,
vi gamla ha en
förströelse, som ni
ännu icke känner
till, och som intet
nöje i verlden kan
uppväga... det är:
våra minnen.
De unga lyssnade till
Lavretskis ord med
höflig, men dock litet
skalkaktig vördnad, ---
alldeles som om de
lyssnat till en lärare i
skolan, --- och sprungo
sedan ut på den gröna
planen. Fyra af dem
stälde sig omkring den
vid hvar sitt träd, en
stannade i midten, och
den muntra leken begynte.
Lavretski vände om
tillbaka till byggningen
och trädde in i matsalen.
Han gick fram till
pianot, öppnade det och
lät sin hand sakta falla
ned på tangenterna. Ett
svagt, men rent ackord
klang genom rummet och
framkallade en underlig
darrning i hans själs
innersta strängar. Med
samma toner hade den
inspirerade melodi
börjat, med hvilken för
så länge sedan Lemm, den
nu bortgångne Lemm, hade
hänfört honom under samma
oförgätliga natt.
Sedan gick Lavretski in i
salongen, och kunde icke
på länge slita sig
derifrån. Här, i detta
rum, der han så ofta sett
henne, trädde hennes bild
ännu lifligare och
klarare fram för hans
inre syn. Det förekom
honom, som om det från
alla håll strömmade öfver
honom förnimmelser af
hennes personliga
närvaro. Men sorgen
öfver henne var tung och
bitter... den saknade den
stilla ro, som döden
skänker åt sorgen öfver
de bortgångne. Lisa
lefde ännu på någon
fjärran ort ett ödsligt
lif. Han tänkte på
henne, sådan hon då var,
och den unga flicka, han
en gång älskat, kunde han
icke känna igen i den
bleka, dimmiga vålnad i
nunnedrägt, omgifven af
moln af rökelse, som han
nu förestälde sig henne.
Men han skulle häller
icke hafva känt igen sig
sjelf, om han kunnat se
sig på samma sätt, som
han nu i tankarne såg
Lisa.
Under loppet af dessa
åtta år hade ändtligen en
vändning i hans lif
inträdt, den vändning,
som icke alla upplefva,
men utan hvilken man icke
kan hålla ut som
rättskaffens menniska
ända till slutet. Han
hade nämligen upphört att
tänka på sin egen lycka
och fullfölja egennyttiga
afsigter. Han hade
kommit till frid och ro
med sig sjelf, och ---
hvarför fördölja
sanningen? --- han hade
icke blott blifvit gammal
till utseendet, till
kroppen, utan äfven
åldrats till själen. Att
äfven som gammal
bibehålla själens ungdom,
såsom många säga sig
göra, är icke blott
svårt, utan nästan
löjligt. Man får vara
nöjd, om man vid
ålderdomens annalkande
icke förlorat tron på det
goda, sin viljas kraft
och begäret efter
verksamhet. Lavretski
hade också rätt i att
känna sig nöjd. Han hade
verkligen blifvit en god
jordbrukare, hade lärt
sig att odla sin jord,
och arbetade och
sträfvade icke för sig
sjelf allena. Så mycket
han förmådde, hade han
befordrat och betryggat
sina underhafvandes
välstånd.
Slutligen lemnade
Lavretski salongen och
gick åter ned i
trädgården. Han satte
sig på den lilla
välbekanta bänken... och
på denna kära plats, midt
framför det hus, der han
för sista gången sträckt
ut sin hand efter den
oåtkomliga bägare, hvari
lyckans, kärlekens och
njutningens vin skummade
och perlade, der satt han
nu, den ensamme, hemlöse
främlingen, och midt
under de glada rop, som
nådde honom från den
unga, sorglöst lekande
skaran, började han se
tillbaka på sitt eget
lif. Sorg och vemod, men
ingen tryckande grämelse
fylde hans själ. Han
hade mycket att sörja och
beklaga, men intet att
blygas för.
»Ja, leken och fröjden
er«, tänkte han utan
någon bitterhet i sitt
sinne, »växen upp, I unga
krafter... Lifvet ligger
framför er, och blir
lättare för er än för
oss. I behöfven icke,
såsom vi, söka er väg,
kämpa och falla och resa
er upp igen i mörker. Vi
hafva stretat och
sträfvat, för att hålla
oss uppe och icke gå
under... Och hur många
af oss hafva dock icke
gått förlorade!... Men I
hafven att skrida till
verket, att arbeta... och
vi gamla skola följa er
med våra
välönskningar!... För
mig återstår efter denna
dag, efter alla dessa
intryck och minnen, intet
annat än att sända er min
sista helsning... och
att, väl med sorgset
sinne, men utan afund och
utan några mörka tankar,
utropa inför det slut,
som nalkas, inför den
Gud, som väntar mig:
'Välkommen du ensamma
ålderdom! Brinn ut och
slockna, du gagnlösa
lif!'«
Stilla och tyst lemnade
Lavretski sin plats och
aflägsnade sig ur
trädgården. Ingen märkte
honom, ingen höll honom
qvar, och ännu starkare
än förr ljöd det glada
sorlet bortifrån planen
bakom de höga lindarnes
täta, gröna vägg.
Han steg upp i vagnen och
befalde kusken att köra
hem utan att drifva på
hästarne.
*
* *
»Och slutet då?«, frågar
kanske någon
otillfredsstäld läsare,
»hur gick det med
Lavretski? Och med
Lisa!«
Men, min bäste läsare,
hvad skall man säga om
menniskor, som lefva
ännu, men redan afträdt
från den jordiska
täflingsbanan? Hvarför
skulle man återvända till
dem?
Det sägs, att Lavretski
en gång besökt det
aflägsna kloster, der
Lisa begrafvit sig sjelf,
och --- sett henne. På
vägen från ett kor till
ett annat gick hon tätt
förbi honom, gick med en
nunnas jämna, skyndsamma
och ödmjuka gång --- men
såg icke på honom. Det
ryckte blott litet i
ögonlocken, då hon
ofrivilligt vände sina
ögon åt det håll, der han
stod, ännu djupare sänkte
hon sitt aftärda ansigte,
och ännu hårdare trycktes
de sammanknäppta med
rosenkransen omlindade
händerna emot hvarandra,
--- det var alt.
Hvad tänkte de, hvad
kände de i detta
ögonblick?
Ack, hvem vet det, hvem
kan tala derom?... Det
ges i lifvet sådana för
alla andra dolda stunder
och känslor... Man kan
blott häntyda på dem och
gå tyst förbi.
------------------------------------------------------------------------
Afskrift af Erik Jonsson
år 2004-2005
(tvåtusenfyra till
tvåtusenfem).
Fullkomlig
öfverensstämmelse med
förlagan utlofvas icke.
Läsarne kunna sjelfva
rätta uppenbara
felskrifningar.
---8<-------------(Här slutar filen adelsfolk.txt)----------------------
Senast ändrad Tis 31 Maj 2005 21:03:34 CEST
Texten i denna fil omformaterad 3.8.2009 för att hela bredden skall rymmas på små bildskärmar i fickformatsapparater.
Denna text finnes äfven beredd för utskrift i PDF-filen herrefolk.pdf.
Se äfven:
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).